Har nu satt mitt eget skratt i halsen flera gånger då jag insett att jag inte bara är en del i den stereotypa könsrollsuppfattningen utan dessutom   vidarebefordrar den ända tills jag aktivt medvetet slutar. Jag är ansvarig  inför våra barn att själv agera såsom jag vill att de ska agera. Vill vi att  våra barn ska tycka det är så att en kille är mer värd, duktigare och eller bättre än en tjej då ska vi förmedla det. Vill vi inte det får vi nog ta och tänka oss för och sluta föra vidare det inlärda stereotypa mönstret som vi nu gör. 

Jag var inbegripen härförleden i en dialog mellan en grupp människor  där en, till synes, harmlös kommentar fälldes. Kommentaren var att det var synd om den 20-årige sonen att finna sig slagen av sin mamma i en skidtävling men av pappa var inte lika illa. Jag själv deltog i skrattet då jag plötsligt tänkte mig in i situationen att händelsen skulle kunnat utspela sig då min dotter var 5 år till exempel och att hon hade varit åskådare till dialogen. Vad hade hon lärt sig av mig då? Jo att den rådande könsnormen som föreligger nämligen den att  tjejer är vekare, mesigare och svagare är något jag tror på och stöder liksom alla som var inbegripna i samtalet. Vi befäster detta genom vårt sätt att agera vilket till och med kan leda tjejer till att omedvetet rätta sig i ledet och bli svaga. 

Det finns tjejer där ute som skulle kunna göra storverk om de bara slapp du kan inte/duger inte oket. Så fundera på om du vill att din dotter ska ha samma förutsättningar i livet att utvecklas, tänk då på hur du själv agerar. Det gäller också dig som har en son såklart då det handlar om attityd och hur vi bemöter varandra. Det börjar i det lilla och att komma till insikt är det första steget!

Vi är på väg åt rätt håll men vi kan göra mer.

 

Jag är en av dem som är uppvuxen med könsnormen att en kvinnas plats är att serva mannen. Dessutom med att kvinnan är svag och vek och behöver en stark man vid sin sida för att klara sig. Idag skulle jag säga att jag har med egna ögon sett bevis på motsatsen från båda könen.  Jag själv har alltid, så länge jag kan minnas, vänt mig mot detta och en anledning kan vara att jag såg mamma trippelarbeta medans pappa satte sig i soffan efter arbetet och där satt han och väntade på att maten skulle bli klar.  Den som skulle laga maten var mamma som själv hade jobbat men den lille veke kvinnan behövde denne store starke man vid sin sida och behövde därför serva honom så att han skulle orka jobba och sedan sitta i soffan och ibland behövde han hålla i en borrmaskin eller rent av lyfta en soffa, den som mamma behövde lyfta för att kunna dammsuga under, och sådana saker behövde han kanske ackumulera krafter till så att han hade det när det väl behövdes.

Detta klingar så fel i mina öron och visst ironiserar jag och jag faller själv ner i den fåran alltsom ofta där jag själv uttrycker mig nedlåtande om det kvinnliga könet. Uttryck såsom "kasta som en tjej", "han är som en kärring", eller bete sig som "som en kärring" har jag själv använt mig av MEN när jag tänker efter sätter jag dem i halsen.

 

För det första har jag mycket svårt när någon säger kärring vare sig det är mot mig eller om sig själv eller någon annan. Kärring är för mig ett skällsord medan käring är någon man håller kär. Det hörs tydligt skillnad på de två. Man ska ha allvarligt talfel om man har svårt att uttala skillnaden på de två. Trots det är det oftast ordet kärring man hör när någon man till exempel ska referera till sin äkta hälft där jag tänker att ordvalet borde varit käring. Jag tänker att motsvarande torde vara gubbjävel men jag har aldrig, vad jag kan erinra mig, hört någon medsyster använda ordet gubbjävel då denne refererat till sin äkta hälft. Om hon har det har det varit tydligt att det varit i affekt och ordvalet varit ett fullständigt medvetet ordval. Ordet mina medsystrar använder är gubbe och i mitt huvud har dessa inte motsvarande värderingar det vill säga orden "kärring" och "gubbe". Då jag funderar kring olika sammanhang orden används blir det skillnad. Om man sätter ordet kärring i följande uttalande "-Det är en kärring" om en person, vare sig man vet om det är en man eller kvinna, ger en nedvärderande insikt om personen. Om man däremot säger "-Det är en gubbe" på samma sätt som nyss om ordet kärring är det inte alls lika nedvärderande. För att det ska bli det, hävdar jag, måste man lägga till ordet jävel det vill säga bilda ordet gubbjävel.