Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag lägger in nya kåserier i mån av tid och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Snören och spadtjuvar


 

När jag var sex år flyttade jag och min familj till Sverige från Finland. Det var jättespännande men ganska läskigt. Jag minns ju egentligen bara fragment från tiden då jag var sex år men vissa minnen är väldigt tydliga. Som till exempel minnet av att hela familjen satt ihopträngda i en liten Cortina på väg till ett nytt hem i ett nytt land. Regnet öste ner och vi hade stannat vid en bensinstation för att tanka. Jag hade blivit väldigt kissnödig och mamma visste alltid råd, således plockade hon fram pottan som fanns i vår packning. Ställde den på golvet bak och sa –Kissa! Sagt och gjort. Efter väl genomfört värv öppnade hon bildörren och hällde ut allt i regnet och sjöng –spola kisset bort.  

 

Första tiden i ett nytt land där alla talade ett annat språk var inte alltför enkel. Jag minns att jag skulle till kiosken runt hörnet och köpa godissnören. Mamma och min moster hade lärt mig hur jag skulle säga. Jag behövde bara lägga fram pengen och säga snören så skulle jag få det efterlängtade godiset. Sagt och gjort, med pengen hårt i handen flög jag fram med hoppsasteg till kiosken och gjorde som jag blivit instruerad att göra. Jag la fram pengen framför tanten som stod i kiosken och sa –snören. Tanten tog fram ett snörnystan och la den bredvid pengen. Förtvivlat ruskade jag på huvudet och tänkte –Vad konstig hon är.

 
 

Tanten letade vidare och hittade ett annat nystan, bytte ut den hon hade lagt fram tidigare med det nya nystanet och sa något som jag inte förstod. Jag började känna mig förtvivlad och undrade om hon var riktigt klok denna konstiga tant. Sssnöhöhören stammade jag med gråten i halsen och pekade mot munnen med en förtvivlan som jag fortfarande kan erinra mig känslan av. Tanten försvann och kom tillbaka med en tårtkartong och när jag såg den gick nog en propp i mitt hjärnkontor. Jag förstod inte alls vad tanten tänkte och tog det säkra före det osäkra, grabbade åt mig min peng och sprang hem. Väl hemma berättade jag gråtande vad som hänt och min moster följde med mig till kiosken för att reda ut det hela. Det visade sig att tanten trodde jag menade paketsnöre och hade tänk fråga mig om det var det jag menade med visuellt medel (hon hade kalasat på en inköpt bakelse och denna bakelse levererades i en kartong med snören runt). Hon skulle vid min bekräftan sagt att tyvärr hade inte kiosken det utan det skulle jag få köpa i affären som öppnade på måndag (på den tiden var affärerna stängda på helger).

 

Lyckligtvis kunde min moster lite svenska så jag fick mina godissnören men jag slutade aldrig förundras över tantens association då det kom en 6-åring till kiosken med en liten peng och sa snören. Det visade sig ju att det som behövdes var ordet godis framför ordet snören. Jag kan, som sagt, än idag ha lite synpunkter på kiosktantens associationsförmåga då undertecknade 6-åring kom till en kiosk full med godis la fram en peng och sa snören och den första tanken är ett garnnystan. Men ibland kan ju tankar gå vilda. Jag måste inflika här att då jag skrev ” Lyckligtvis kunde min moster lite svenska” ovan så ville jag betona ordet lite. En sexåring lär sig ju ett nytt språk väldigt snabbt. Allrahelst då barnet ifråga blir utsatt för det nya språket dagligen. Jag sög åt mig språket likt en svamp som törstar efter vatten i det efterlängtade regnet. Mitt känsliga öra noterade feluttalanden som hon gjorde (och resten av familjen). Finländare har ju svårt med g och k samt b och p. Min moster började sommarjobba i den omtalade kiosken och det hade ju sina fördelar på så sätt att jag kunde göra mig förstådd vilket språk jag än pratade. På den tiden fanns ”salta gubbar och gummor” för ett öre styck och jag och mina kompisar köpte gärna sådana. Till min förtvivlan sa min moster ”salta kuppar och kummor” och mina kompisar hade jättekul åt detta. Jag började lära min moster hur man uttalade rätt så att mina kompisar skulle sluta retas. Min moster lärde sig så småningom och vare sig det var tack vare mig eller inte var jag ändå glad att uttalet blev rätt till slut.

Som jag tidigare nämde har jag ”språköra” och var ju bara 6 år då vi kom till sverige så jag lärde mig ju språket ganska snabbt. Dock tog det ju en tid och det hann hända saker innan jag förstod allt. Jag erinrar mig ett tillfälle då jag hade fått ett set med hink och spade som jag, glad i hågen, tog med mig ut i sandlådan på gården. Där fanns andra barn och jag satte mig på en ledig plats och började gräva. Plötsligt kom en av pojkarna fram och sa någonting som jag inte förstod. Han upprepade samma sak en gång till och pekade på min spade. Jag förstod fortfarande inte och då tog han tag i min spade. Jag reagerade instinktivt och blixtsnabbt (minns jag det som) och slet åt mig spaden och sa på tydlig finska att det var min spade och han fick inte ta den. Han försökte ta spaden en gång till samtidigt som han sa något obegripligt varvid jag höjde densamma och slog den resolut i huvudet på honom.

 

Han började gråta och sprang hem och berättade för sin mamma varvid hans mamma stövlade hem till min mamma och det hela slutade med att jag fick gå in på mitt rum utan hink och spade och tvingades åse pojken leka med andra barn i nämnda sandlåda genom fönstret i min ”cell” under min strafftid. Detta var, för mig, en fruktansvärd orättvisa och från den dagen lärde jag mig att räcka ut tungan då inte mamma såg. Det var ett universellt språk som alla förstod och jag kunde göra mig förstådd från mitt ”utvisningsbås” på ett ytterst tillfredsställande sätt.