Duktiga tjejer...
Jag har tidigare skrivit om mina vildkatter som jag tog hand om för två år sedan. Dessa katter var väldigt små då de kom till mig och eftersom jag hade en hunddam i huset som tog sig an de små mycket ettriga men helt värnlösa små liven präglades ju dessa av hunden. Jag kallade det kåseriet för Katthund och publicerade det den 26'e mars 2016. Jag kan enkelt fortsätta på temat katthund för det är verkligen så här hemma. Jag är en kvinna med rutiner och det ger djuren också en trygghet. Varje gång jag lämnar hemmet och hundarna, nu är de ju två, stannar hemma säger jag -Duktiga tjejer vänta här matte kommer snart. Samtidigt får de en godisbit vardera. Detta har Fiffie, kattjejen, noterat och tänkte nog troligen resolut att här förekommer en orättvisa som genast måste åtgärdas. Sagt och gjort, på vardagarna då jag skall åka till jobbet när jag står på verandan och låser ytterdörren hoppar Fiffie upp på hurtsen och tar tag i min hand och låter så där bedjande och söt så att hela mitt hjärta smälter och samtidigt gör hon sina ögon så stora och runda så jag känner en fantastisk kärlek och värme till denna katt. Självklart blev det en solklar koppling i min hjärna till duktig tjej och den kattgodis som alla mina katter älskar så så från den dagen genomförs rutinen först inomhus med hundarna det vill säga -Duktiga tjejer vänta här matte kommer snart, och samtidigt den sedvanliga godisbiten. Sedan öppnar jag dörren och upp på hurtsen hoppar Fiffie och jag säger -Duktig tjej vänta här matte kommer snart och även här en godisbit. Japp, de har lindat mig runt sina klor.
Bild 1. De där ögonen får mig att smälta som smör i solsken. Hon lindar mig lätt runt lillklon.
Bild 2. Alla tre lindar mig runt sina lillklor!!! Hmpff...
Hur är det med undertecknad då? Är jag en duktig tjej? Ja, skulle jag svara på den frågan. Ibland är jag väldigt duktig precis som alla medmänniskor. Ibland är jag mindre duktig och återigen ibland inte alls duktig faktiskt. Just detta scenario, händelse, incident, störmoment eller rent av förvirrade ögonblick som jag här beslutat mig för att delge er påminner mig väldigt mycket om en scen ur "Who's that girl" med Madonna som sändes 1987 (ja jag levde då och var till och med tjugosju år). Jag minns att jag skrattade hejdlöst till den scenen där Griffin Dunne blir jagad av Nikki Finn's (Madonna's), som han tror, blodtörstiga Puma och därför springer för sitt liv. Till sin förtvivlan stoppas han av en låst dörr i vilken han klamrar sig fast på så sätt att han hänger på handtaget med fötterna mot dörren och skriker ut sin förtvivlan och Puman närmar sig mot hans, som han tror, låsta läge och han tror att han strax ska bli sliten i stycken då plösligt dörren öppnas från andra hållet och Nikki Finn fångar upp sin Puma och kramar om densamma. Då dörren åker upp följer en mycket förvånad Griffin Dunne med hängandes kvar på densamma (jag har glömt vad karaktären hette) och det är där jag börjar gapskratta eftersom jag tycker att den scenen är hejdlöst rolig eftersom dörren ju inte alls var låst utan det var hans tankegång som var låst och det kan jag så väl känna igen.
Bild 3. Puma Bild 4. Who's that girl
Det fanns ingen som var jagad av en puma i mitt scenario, ej heller någon fara för någons liv (hoppas jag i alla fall) men dråpligt blev det tyckte jag. Jag var på en mässa/konferens på Svenska mässan i Göteborg i dagarna två från vilket jag innehade ett mycket stort utbyte. Där genomfördes många presentationer som jag tyckte var väldigt bra samt många intressanta deltagare att interagera med så till den grad att jag helt glömde bort att besöka damernas. Naturligt nog ger det sig till känna förr eller senare och till slut kände jag att ett besök på damernas var påkallat. Jag fann mig tvungen att smyga ut mellan två presentationer och tog mig tyst till dörren. Framkommen till dörren märkte jag ett starkt korsdrag då jag skulle stänga densamma varför jag kände att jag behövde ta i ordentligt för att faktiskt få igen dörruschlingen. Jag kände att det rent av blev mycket svårt att stänga dörren efter mig varvid jag kände att jag behövde ta i ordentligt. Samtidigt kände jag att dörren verkade vilja blåsa upp av korsdraget och började harmas över denna besvärliga belägenhet då jag plötsligt varseblev en annan person också vilja ta sig ut från samma lokal och som jag hindrade medelst min kroppstyngd mot den förbaskade dörren som inte ville gå igen. När det plötsligt gick upp för mig att jag höll på att låsa inne en person som också ville ut, kanske i samma ärende som jag, kom minnesbilderna från "Who's that girl" som jag berättat om ovan och ett skratt började bubbla upp inom mig. Jag släppte dörren och en kollega skjöt ut likt en projektil överraskad av hur lätt dörren plötsligt var att öppna. Jag förklarade med tårar i ögonen att jag förtvivlat ville stänga dörren efter mig men att jag trodde att det gick trögt på grund av korsdrag. Lyckligtvis tog min kollega det väldigt bra och började skratta han också men tilläggas skall att jag inte har sett honom sedan dess i korridorerna på jobbet. Undviker han mig tro?
Men om jag var duktig låter jag dig, kära läsare, bedöma. Kram på dig och på återseende!