Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Duktiga tjejer...

 
 Jag har tidigare skrivit om mina vildkatter som jag tog hand om för två år sedan. Dessa katter var väldigt små då de kom till mig och eftersom jag hade en hunddam i huset som tog sig an de små mycket ettriga men helt värnlösa små liven präglades ju dessa av hunden. Jag kallade det kåseriet för Katthund och publicerade det den 26'e mars 2016. Jag kan enkelt fortsätta på temat katthund för det är verkligen så här hemma. Jag är en kvinna med rutiner och det ger djuren också en trygghet. Varje gång jag lämnar hemmet och hundarna, nu är de ju två, stannar hemma säger jag -Duktiga tjejer vänta här matte kommer snart. Samtidigt får de en godisbit vardera. Detta har Fiffie, kattjejen, noterat och tänkte nog troligen resolut att här förekommer en orättvisa som genast måste åtgärdas. Sagt och gjort, på vardagarna då jag skall åka till jobbet när jag står på verandan och låser ytterdörren hoppar Fiffie upp på hurtsen och tar tag i min hand och låter så där bedjande och söt så att hela mitt hjärta smälter och samtidigt gör hon sina ögon så stora och runda så jag känner en fantastisk kärlek och värme till denna katt. Självklart blev det en solklar koppling i min hjärna till duktig tjej och den kattgodis som alla mina katter älskar så så från den dagen genomförs rutinen först inomhus med hundarna det vill säga  -Duktiga tjejer vänta här matte kommer snart, och samtidigt den sedvanliga godisbiten. Sedan öppnar jag dörren och upp på hurtsen hoppar Fiffie och jag säger -Duktig tjej vänta här matte kommer snart och även här en godisbit. Japp, de har lindat mig runt sina klor.
 
Bild 1. De där ögonen får mig att smälta som smör i solsken. Hon lindar mig lätt runt lillklon.
 
Bild 2. Alla tre lindar mig runt sina lillklor!!! Hmpff...
 
Hur är det med undertecknad då? Är jag en duktig tjej? Ja, skulle jag svara på den frågan. Ibland är jag väldigt duktig precis som alla medmänniskor. Ibland är jag mindre duktig och återigen ibland inte alls duktig faktiskt. Just detta scenario, händelse, incident, störmoment eller rent av förvirrade ögonblick som jag här beslutat mig för att delge er påminner mig väldigt mycket om en scen ur "Who's that girl" med Madonna som sändes 1987 (ja jag levde då och var till och med tjugosju år). Jag minns att jag skrattade hejdlöst till den scenen där Griffin Dunne blir jagad av Nikki Finn's (Madonna's), som han tror, blodtörstiga Puma och därför springer för sitt liv. Till sin förtvivlan stoppas han av en låst dörr i vilken han klamrar sig fast på så sätt att han hänger på handtaget med fötterna mot dörren och skriker ut sin förtvivlan och Puman närmar sig mot hans, som han tror, låsta läge och han tror att han strax ska bli sliten i stycken då plösligt dörren öppnas från andra hållet och Nikki Finn fångar upp sin Puma och kramar om densamma. Då dörren åker upp följer en mycket förvånad Griffin Dunne med hängandes kvar på densamma (jag har glömt vad karaktären hette) och det är där jag börjar gapskratta eftersom jag tycker att den scenen är hejdlöst rolig eftersom dörren ju inte alls var låst utan det var hans tankegång som var låst och det kan jag så väl känna igen.
 
   
Bild 3. Puma                                Bild 4. Who's that girl
 
Det fanns ingen som var jagad av en puma i mitt scenario, ej heller någon fara för någons liv (hoppas jag i alla fall) men dråpligt blev det tyckte jag. Jag var på en mässa/konferens på Svenska mässan i Göteborg i dagarna två från vilket jag innehade ett mycket stort utbyte. Där genomfördes många presentationer som jag tyckte var väldigt bra samt många intressanta deltagare att interagera med så till den grad att jag  helt glömde bort att besöka damernas. Naturligt nog ger det sig till känna förr eller senare och till slut kände jag att ett besök på damernas var påkallat. Jag fann mig tvungen att smyga ut mellan två presentationer och tog mig tyst till dörren. Framkommen till dörren märkte jag ett starkt korsdrag då jag skulle stänga densamma varför jag kände att jag behövde ta i ordentligt för att faktiskt få igen dörruschlingen. Jag kände att det rent av blev mycket svårt att stänga dörren efter mig varvid jag kände att jag behövde ta i ordentligt. Samtidigt kände jag att dörren verkade vilja blåsa upp av korsdraget och började harmas över denna besvärliga belägenhet då jag plötsligt varseblev en annan person också vilja ta sig ut från samma lokal och som jag hindrade medelst min kroppstyngd mot den förbaskade dörren som inte ville gå igen. När det plötsligt gick upp för mig att jag höll på att låsa inne en person som också ville ut, kanske i samma ärende som jag, kom minnesbilderna från "Who's that girl" som jag berättat om ovan och ett skratt började bubbla upp inom mig. Jag släppte dörren och en kollega skjöt ut likt en projektil  överraskad av hur lätt dörren plötsligt var att öppna. Jag förklarade med tårar i ögonen att jag förtvivlat ville stänga dörren efter mig men att jag trodde att det gick trögt på grund av korsdrag. Lyckligtvis tog min kollega det väldigt bra och började skratta han också men tilläggas skall att jag inte har sett honom sedan dess i korridorerna på jobbet. Undviker han mig tro?
 
 
Men om jag var duktig låter jag dig, kära läsare, bedöma. Kram på dig och på återseende!
 
 
 

Påsk och influensa med vårkänslor.

 
Bild 1. Påsklilja
 
Efter lite påskfirande med släkt och vänner och en influensa som däckade mig fullständigt är det nu åter dags att trycka ner tangenterna i olika ordning igen. Påsken var helt fantastisk! Jag och min härliga dotter tog oss till Hallstahammar för att hälsa på släkten och båda hundarna var med. Perfekt med lite träning för lilla Ella och mig att vara bland folk och hundar utan att hoppa, dra och slita så fort man möter någon/något. Inte för att jag hoppar och drar så mycket men det handlar ju om samarbete mellan hund och ägare och om det är så att hunden hoppar och drar finns inget samarbete eller så är samarbetet ett överenskommet kaos. Jag hörde i en intervju en hundkunnig som sa att om en hund hoppar så är det en hoppare och det är bara att gilla läget. Det uttalandet fick mig att hoppa jämfota. Då kände jag mig otroligt frustrerad men, förlåtande som jag är, har jag med tiden vänt det till positiva tankar.
 
 
Bild 2. Det Kollie har i munnen är ett gosedjur i form av en hund. Mina bestar har nu tömt den på innandömet samt slitit av den båda öronen vid sina dragkampsävningar.
 
Om man inte har full kontroll över sakernas tillstånd kan det ju komma lite överraskande moment på vägen och det skedde ju nu. På resan fick ju hundarna iklädas byxor eftersom båda började löpa innan. Shit tänkte jag och erinrade mig de gånger jag har glömt att ta av Kollie byxorna då vi gått på promenad. Det såg lite läskigt ut en morgon då hon krökte rygg och det plötsligt började svälla oroväckande där bak. Det tog någon millisekund innan jag begrep vad som hände. Samtidigt kan man ju inte flyga fram och hojta utan måste ta det kallt och snabbt men enkelt lossa på byxan utan att störa den bajsande hunden. Tänk dig själv om du sitter i lugn och ro och känner att nu så, då plötsligt någon kommer fram och hojtar och har sig. Det skiter sig direkt kan jag lova. Hursomhelst så kände jag mig inte alls duktig över att ha glömt ta av byxan innan vi gick ut.Lyckligtvis var hon bra i magen så att vi slapp en kletig variant.  Vid ett annat tillfälle glömde jag också och den gången var det nummer ett som hände. En full binda väger en del kan jag säga och kladdigt blir det men kiss har ju passerat ett naturligt och fantastiskt reningsverk men i stunder som dessa hjälper inte den vetskapen tyvärr så i den stunden gick jag i fyra kilometer och upprepade inom mig -Glöm inte byxorna, glöm inte byxorna...!!! Tjatade det som ett mantra. Tror ni det hjälper? Ha! Jag tror banne mig att jag ska köpa något färgglatt stormönstrat tyg som blir så iögonenfallande att jag inte glömmer att ta av den. De som finns att köpa är ju svarta eller gråa men i samma stund som jag skrev ned detta insåg jag att jag refererar till de butiker jag varit inne i och handlat. Jag har inte tittat på nätet men nu har jag det och där finns det ju en uppsjö kan jag nu konstatera. En del av dem är ju för bövelen riktiga sexy panties. Alltså VAD?!? Ibland sätter jag riktigt i halsen och detta skedde nu. På riktigt?!! Sexy panties för hundar!!! Jag är övertygad om att det INTE finns en enda handhund som blir extra exalterad för att tiken har sexy panties. Jag lovar att kan hanen bara sin sak så räcker det gott med naturens gång. Således har jag en fråga och det är -Vem är dessa sexy panties för? Däremot är jag inte så säker på att jag gillar svaret.
 
Träningen jag tänkte mig på resan fungerade fantastiskt. Ella och jag samarbetar mer och mer. Inte hundra klockrent ännu men nu kan vi passera de flesta människor med lätthet och folk med hund också faktiskt. Det som kan föranleda drag i kopplet är då mötande ekipage inte samarbetar samt om det händer något spännande i mötet. Så jag känner mig mycket nöjd. Jag minns ju den känsla jag hade när jag promenerade med Kollie överallt i det hund och folktäta Biskopsgården. De som inte samarbetade så bra bytte direkt sida vilket fick oss att känna som att vi ägde trottoaren, Kollie och jag. Under resan hälsade vi på hos (från min dotter sett) faster, kusiner och mormor samt gjorde lite andra stopp men det största av hela resan, förutom huvudorsaken till resan förstås nämligen att träffa släkten, var att jag fick rå om min dotter från fredag till söndag. Helt underbart! Jag gjorde dessutom en liten plan om att inte boka kvällarna för besök utan sitta i stugan och dricka vin och käka ostbricka ena kvällen och den andra återigen dricka vin (en gemensam passion) och spela spel och knapra linschips (oförskämt gott). Vi hann till och med stanna till på Marieberg i Örebro och gå in på XXL på vägen hem. 
 
Bild 3. Emma med mormors hund Jaimie i knät.
 
Bild 4. Mormors hund Jolly charmar mig hur enkelt som helst. Svårt att stå emot den blicken.
 
Efter den resan hade jag, stärkt av den,  tänkt ta ett nappatag med lite av varje här hemma under semesterveckan. Helt okunning om att jag plockat på mig ett fult virus under resan började jag igångsätta mina planer under tisdagen med full energi för att upptäcka att den energin snabbt försvann. Jag försökte kämpa emot och satte händerna för öronen och sa högt -Lalalalala... och tog till och med till det tunga artilleriet nämligen lite Jägermesister men inte ens det hjälpte hela vägen. På tisdag morgon var det heltjockt i bihålorna och det äckliga som det kom ut massor av verkade vara bottenlöst. Det är så underbart att vid sådana tillfällen ha möjlighet att öppna dörren och låta hundarna göra ifrån sig på egen hand och sedan öppna upp så de har tillgång till hundgården och själv gå och lägga sig och sova ruset, förlåt, febern av sig. Visst var matte skittråkig och själv hade jag inte skoj heller men shit happens. Lite snopet blev det ju med semestern förstås.
 
Äntligen! Dagen innan jobbdags kunde jag äntligen gå full promenad med hundarna.Jag inser att jag blivit något fanatisk med mina promenader men numera är det såpass illa att det känns lite av att ha tvångströja på mig om jag inte får genomföra dem och det förstår var och en att det inte är så bra. Jag inser ju att jag inte blir yngre och en vacker dag kommer jag inte att kunna gå lika långt och lika ofta och det skrämmer vill jag lova men än så länge går vi på. Till råga på allt hörde jag nyligen två saker på radio som var som ett slag rätt i nyllet med en blöt fisk. Det jag hörde var följande två saker;
1. En fråga ut i etern med syfte att folk skulle ringa in och berätta om sina erfarenheter, -Hur känns det att inte bli kallad till anställningsintervju på grund av att du är runt sextio?
2. Ett konstaterande i ett nyhetsprogram, äldre människor prioriteras inte utan blir avfärdade snabbare än yngre vid sjukvårdsupplysning och vid kontakt med läkare.
 
Aaaaaghh!!! Plötslig insikt nådde mig med full kraft, SMÄCK! sa det rätt i nyllet och eftersvedan ligger fortfarande kvar lite grann men falnar för var dag som går lyckligtvis. Sanningen är ju den att jag närmar mig de sextio med stormsteg och jag har inte riktigt, ska vi säga, säkrat de sista arbetsåren. Vad jag är stolt över mig själv för däremot är att jag tog mig själv i kalufsen för tio år sedan och slutade röka samt började motionera. Sedan kan man kanske tycka ibland att jag går lite väl långt. Som jag beskrev ovan om min besatthet men själv är jag glad att besattheten är åt det hållet eftersom min fysik var katastrofal för tio år sedan.  Dagens promenad gav förnyade krafter och jag inser efter varje bakslag, i detta fall influensa och åldersinsikt, hur viktiga och energigivande dessa promenader är för mig. Sedan är det ju inte endast jag som fått ge vika för tidens tand märker jag under promenaderna. Kollie har börjat sacka lite i uppförsbackar. Hon är vid väldigt god vigör i övrigt och gillar verkligen inte den ordning som nu införts med avseende på promenader. Denna dam är ju van sedan valpben att alltid vara med men nu är ju ordningen den att jag går med en hund åt gången vilket gör att hon ser att Ella och jag går iväg utan henne. Det är då hon tar till vargtjutet, det vill säga hon sitter i hundfåtöljen och ylar hjärtskärande rätt opp i taket. Detta varvar hon med att skälla så jag förstår att hon tycker att jag behandlar henne orätt men det har tyvärr varit en nödvändighet. Allrahelst i vinterhalkan eftersom jag inte känt att jag bemästrat alla situationer med båda samtidigt. Nu börjar Ella och jag kommunicera bättre och bättre, som jag ju beskrev initialt vilket ger att jag nog inom kort kan ta med båda samtidigt.
 
Bild 5. Kollie sover gott.
 
Snön har inte helt och hållet lämnat Sundals Ryr ännu men är på stark tillbakagång. Vad jag laddar batterierna när jag ser mina hundar gotta sig under promenaden och jag själv känner att laddaren är påkopplad hela vägen. Jag älskar luften, fågelkvittret och prasslet från undervegetationen som bevisar att det är liv och rörelse där också. Mina hundar missar INTE det prasslet. De är som hökar båda två och stirrar rätt ner i marken beredda att bärja gräva vid minsta rörelse, sorkjägare som de är båda två. Jag har några områden på tomten som är full i kratrar som de två omnämnda skapat, hmm... Jag älskar också vetskapen att nu är våren här och bara det är tillräckligt för att livsandarna ska pånyttfödas med ny energi. Jag var tvungen att ta en liten vända på tomten och passade då på att ta lite vårliga bilder som jag lägger in här. När jag går omkring på tomten kommer ju även gårdens katter fram om de inte är upptagna på annat håll förstås. Idag var de inte det utan kom och undrade vad som försiggick varför jag passade på att fota även dem.
 
Bild 6. Snön har ännu inte lämnat Sundals Ryr helt och hållet.
 
Bild 7. Ella njuter.
 
Bild 8. Ella och Percy pokulerar lite eller rent av fabulerar, vad vet jag?
 
Bild 8. Percy
 
Bild 9. Kollie läser nogrannt igenom Sundals Ryrstidningen under promenaden.
 
Bild 10. Fiffie tittar ju också fram naturligtvis.
 
Bild 11. Snödropparna är framme hos mig också.
 
Bild 12. Dessa små gynnare kommer ju också fram nu och ska prompt upp på vägen. Man finner mången överkörd beklagligtvis.
 
Under promenaderna passar jag också på att genomföra tankeverksamhet och har under dessa kommit fram till att jag måste vidta åtgärder med denna min blogg. Jag tänkte ju förutom kåserier också berätta om min renovering av min skola men insåg att det blir fel i den kronologiska ordningen. Jag vill ju att läsaren lätt hittar det den önskar läsa om. På en blogg hamnar det senast inlagda främst och det är ju bra men passar inte riktigt mitt syfte längre varför jag funderar på att skapa mig en hemsida. Detta hade jag bland annat tänkt göra under semestern men därav blev ju intet. Istället vältrade jag mig i sängen slemfylld och skakande av feberfrossa. Nåväl inom en mycket snar framtid skall min hemsida vara skapad och husrenoveringen återigen ta fart så den som väntar på något gott... 
 
Kram på dig och på återseende!
 

De ä int klokt...och pipgrisar är trevligt sällskap

Nä, de ä int klokt. Ja förstå int. Det är tio minusgrader ute och människan står och väntar på spårvagnen iklädd sommarskor och en hoodie. Jag får sån lust att gå fram och skaka om den människan och fråga varför. Jag blir plötsligt så orolig om över dens tår att mina egna krullar ihop sig i mina varma vinterkängor och två lager strumpor. Som gammal ”norrlänning” med devisen ”rimfrost-långkalsonger på, tjällossning-långkalsonger av” känns detta tilltag fruktansvärt. Huvvaligen! Ja kun int säj de bätter. Visst, om allting flyter behöver man ju inte stå länge i kylan men hur ofta flyter den lilla ”vardagsån” då det kommer till allmänna kommunikationer? Allrahelst i tio minusgrader skulle inte jag chansa på att den flyter så bra. Vi som är långpendlare byltar på oss. Vi är vana vid att stå rådvilla och utslängda mitt ute i ingenstans, förhoppningsvis åtminstone på en perrong, utan någon som helst information och vänta. Vi väntar tyst, svenskar som vi är, på att någon ska ta hand om oss. Visst, vi blir irriterade och knyter nävarna i fickan och en del ryter till och då skruvar vi andra på oss och tänker -Tyst nu, vi vill inte ha bråk.

 

Hursomhelst hoodie och sommarskor var det. Plötsligt slår det mig, -Tänk om detta är de enda alternativa kläderna denne person har att välja på!!! Hemska tanke! Men nu går ju inte den att avfärda så lätt. Så kan det ju gå när man avhandlar saker ur vardagslivet. Allt är inte guld och gröna skogar, det vet vi alla. Det finns människor som inte har hem att gå till och det finns människor som flyr från olika saker och min första tanke om denne människa var, eftersom hen var så ung, att det hade med utseende och hur viktigt det är att vara cool att göra. Men, insåg jag ju när jag tänkte vidare, jag kan ha så fel så fel. Jag var dock inte cool alls eftersom jag inte gjorde något utan bara kom på skrivstoff och nu sitter jag ju dessutom och häver ur mig det i skrift. Jaja, sådan är jag.

 

Jag kan ju lika gärna fortsätta på samma tema, det vill säga förutfattade meningar för det har jag tydligen gott om inser jag. Under mitt långa liv har jag inte, vad jag kan minnas, någonsin ägt smådjur. Uppvuxen på en bondgård hade jag naturligtvis djur i olika storlekar runt omkring mig. Det fanns höns, grisar, får, getter, hästar, kor, katter och hundar. Jag tror inte att jag glömt någon djurart i besättningen. Vi hade aldrig kaniner, marsvin eller hamstrar. En gång, minns jag men det var efter vi flyttat till sverige och lägenhet, hade vi två undulater. Jag lyckades aldrig förstå hur jag skulle bete mig med dessa. Det uppstod aldrig någon ömsesidig respekt vilket jag hävdar är ett måste om man ska ta hand om djur, det vill säga vara djurskötare. Jag ville inte ha undulater jag ville ha hund! Mamma försökte locka med kanin eller hamster men jag tog till det tunga artilleriet och grät samt påpekade hulkande - Alla andra har, snyft. Mamma slog genast hål på mitt argument för hon visste ju vilka av mina vänner som hade hund och vilka inte. Till slut hittade jag ett argument som bet och det var att jag inte visste hur jag skulle ta hand om kaniner och hamstrar och det visste ju inte mamma heller men hundar hade vi ju haft så där visste vi båda två ju. Hon lovade att tänka på saken men jag tyckte ju inte att det behövdes funderas på men ett litet steg var vunnet. Hon sa inte bestämt nej i alla fall och inga förslag på smådjur längre heller så nu hade vi tagit ett steg till i trappan mot hund, ansåg jag. Jag fick min hund till slut. En blandras mellan Collie och Hamiltonstövare som jag gav namnet Roy. Han drog mig genom livet men vi hade en ömsesidig respekt och vi höll ihop i vått och torrt. Jag åkte till Kanarieöarna en vecka och när jag kom hem igen blev han så glad att se mig att han gnyende viftade på hela sin kropp och kissade ner mig på byxbenen.

När sedan min dotter kommit upp i ålder en sisådär runt åtta år kanske, ville hon ha hund, kanin, hamster och marsvin. - Alla hade det, hävdade hon. -Hmm, sa jag, har alla verkligen det? Det visste jag ju att de inte hade och mitt argument emot alla typer av smådjur höll fortfarande, det vill säga att jag inte hade en aning om hur man sköter om sådana. Hund däremot kände jag till och med hund blev hon. Jag sa att- När du är tillräckligt stor att ta hand om en kanin kan vi skaffa en och så blev det också eftersom det lilla barnet kunde linda mig runt sitt lillfinger av och till. Det började med kaniner för att sedan övergå i marsvin. Jag måste erkänna att jag inte hade koll på vilket som var marsvin och vilket som var hamster till en början. Jag hade en visuell bild i skallen på hur de båda såg ut men skulle haft femtio procents chans att träffa rätt om någon bett mig peka ut marsvinet mellan de två. Däremot var dottern ytterst påläst samt hade sparat pengar till detta så hon fick mitt ok. Efter något år skulle dottern flytta ihop med sin kille och i den lägenheten fanns inte plats för marsvinsbur så hon jagade med ljus och lykta ett nytt hem till densamme. Det gick inte så bra och under tiden bodde Peeves kvar hos mig, blödhjärtad som jag är men hon fick lova att ta hand om det lilla ”extradjuret”. Själv tyckte jag att det var jobbigt med ett sådant djur. Till exempel om man skulle lyfta upp det lilla svinet kändes det som att titta in i en centrifug och man kan ju bli yr för mindre. Han sprang runt i cirkel som om han druckit raketbränsle för att undvika det värsta monster han någonsin sett det vill säga mig. Jag misstänker att han kom upp i minst 600 rpm i sitt försök att undfly bli upplyft av undertecknad. Dottern tog hand om honom långt om länge genom att klippa klor, klämma och känna samt vad man skulle kunna referera till som vanlig allmän lagning och det fungerade för mig. Jag städade dock oftast buren och det var ju vid dessa tillfällen han agerade centrifug och det med bravur. Men tiden gick och den lille grisen och jag började tycka om varandra. Jag gick där och pratade med honom, städade hans bur och tog honom i famnen och gick runt i huset och berättade olika saker. Då han var i min famn var han stilla och skallrade stundtals tänder, vad nu det står för? Först i början när jag skulle ge honom mat sprang han och gömde sig så fort jag närmade mig buren. Sedan slutade han gömma sig men sprang så långt ifrån mig han kunde. Sedan plötsligt en vacker kväll kom han lite ryckigt mot mig och tog försiktigt mat ur min hand men sprang sedan snabbt bort. Jag stod chockerad kvar med öppen mun och lekte fågelholk men till slut kom jag mig för och frågade honom ,-Vad nu?!? Han svarade inte men tittade på mig långt om länge och marsvin ser ju väldigt speciella ut med den lilla pussmunnen som ger dem en lite oskyldig min. Sedan blev han mer och mer modig och hade inte längre så bråttom bort från mig. Numera springer han mot burdörren och sätter tassarna mot densamma och eftersom burdörren är hängd nertill och således öppnas uppifrån och mot mig ser det nästan ut som att han tillber mig varje gång jag öppnar burdörren och ska ge honom mat. Det lilla svinet låter mig till och med veta om matvalet faller honom på läppen eller ej.  Om han tycker att han får samma lite väl ofta kan han nosa på maten och titta på mig lite uppfordrande som om sägandes -Honungsmelon igen!!! Då knycker jag på nacken och säger -Antingen det eller så är du utan och det vill ju inte den lille pipgrisen vara. Pipgrisen kallar jag honom för jäklar så de kan pipa. Jisses i min lilla låda. Men hör och häpna då jag härförleden sprang uppför trapporna för jag trodde jag hade fått in en fågel på övervåningen. Men där fanns ingen fågel och jag insåg plötsligt att det var pipgrisen som kvittrade. Herreminje så likt en fågel han lät. -Har du ont i halsen eller så frågade jag men något svar fick jag inte. Han tittade bara på mig så där oskyldigt igen med den lille pussmunnen lite halvöppen sådär. Jag har naturligtvis läst på lite nu om marsvin eftersom jag har en sådan inhysning och dessa beteenden som jag noterat hos lillgrisen tyder på att han trivs här. Det känns väldigt bra eftersom jag ju inte på några villkors vis vill att det lilla svinet ska vantrivas och tycka livet är pest då han blev strandsatt här hos mig.

Som ni hör har jag nu fattat tycke för det lilla svinet. Han är idag, i mina ögon, en stor personlighet i den lilla griskroppen. Vår relation har kommit till en högre nivå. Numera kvittrar han ibland då jag öppnar ytterdörren när jag kommer hem från jobbet. Jag välkomnas alltid av två goldentikar samt numera också av lilleman, eller Peeves som han heter. Ofta kommer också husets tre katter mig till mötes. Jag känner mig alltid välkommen hem. Jag är så rik!