Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Katthund

Jag inser nu att jag faktiskt har två stycken katthundar. De kom till mig då de var fem veckor gamla vilket ju  innebär att det var lite väl tidig separation från mamman. Detta var två små pyren som föddes i det vilda, det vill säga det är två vildkatter ursprungligen. Mitt hushåll bestod, innan dessa två kom, av mig själv samt en 8-årig Goldentik vid namn Kollie och en 14-årig kattherre vid namn Puh. De nya hårbollarna tydde sig genast till Kollie och hon i sin tur tog sig genast an uppgiften att beskydda och bevaka de små. De två hårbollarna höll sig gärna så nära Kollie de bara kunde. Kollie var oftast okej med detta men ibland kunde hon uppleva att hon kände sig trängd varvid hon sa till de små på skarpen. De lät sig inte skrämmas så lätt utan vände sig till den ände av deras nya mamma som inte lät så agressiv och upprörd. Suckande lät Kollie dem hållas.

 
 

De två katterna fick namnen Fiffie och Percy. Båda var ettriga små juveler som gärna morrade, spottade och fräste.
 
 
Dock var det svårt att ta dem på allvar med detta morrande och fräsande, med avseende på deras utseende. Dessa otroligt söta små varelser som båda kunde få plats i min ena hand. Percy blev, till exempel, väldigt vaktande då det gällde maten. Om man närmade sig maten då han åt började han spottande och fräsande att hoppa jämfota mitt i maten för att säga kom inte hit, detta är mitt.
Numera riktar de sitt spottande och fräsande mot allt främmande som kommer nära. Familjen vaktas noga. Om det har varit någon här går de och morrar ända tills de med säkerhet vet att kusten är klar. Ser de en främmande i antågande börjas det morras samtidigt som Kollie börjar. Enda skillnade är att Kollie börjar skälla och vifta på svansen då hon ser att det är någon hon känner igen. Katterna fortsätter morra. Kanske har de försökt skälla men inte lyckats åtminstone har inte jag hört något sådant. Vid ett tillfälle stannade grannen till och vi stod ute på gården och pratade. Grannen hade sin hund med sig (en mellanstor ras). Fiffie och Percy kände sig manade att morra och försöka jaga bort hunden och de lyckades i sitt uppsåt på så sätt att hunden höll sig till matte. Så snart hunden närmade sig mig och katterna satte de igång och morrade och gick mot hunden så att hunden backade. När katterna märkte detta gav de dem självförtroende som svällde över för under deras första år råkade de ut för både det ena och det andra. Jag antar att de förde med sig detta beteende även mot de vilda djuren de mötte ute på sina strövtåg. På det stora hela har det gått bra men de har ju haft en hel del blessyrer.

Puh, den gamle kattherren fick ett fasligt sjå att lära dessa småttingar både det ena och det andra. Han hade väldigt bestämda åsikter om katternas innetoaletter. Jag har haft två kattlådor inne. Detta för att vi under en period hade hela fyra katter. Då var en låda lite för lite. Sedan blev lådorna liksom kvar och de gamla katterna i huset hade en av lådorna att kissa i och den andra att bajsa i. Jag märkte det tydligt då jag gjorde rent i lådorna. Under en period bevakade Puh toaletterna noggrant. Fiffie och Percy hade inte riktigt koll på denna uppdelning och gjorde ju naturligtvis fel ibland. Det blev ett himla hallå då Puh kom på någon av dem ha gjort ifrån sig fel sort i fel hemlighus. Numera är det rätt sorterat kan jag lova. Puh lever beklagligtvis inte längre men denna uppdelning lever kvar.

Vid ett tillfälle överraskade Puh mig rejält. Såvitt jag vet är det endast och enbart kattmamman som lär sina småttingar att jaga. Katthanen brukar inte delta i sådan uppfostran, vad jag känner till i alla fall. Jag har aldrig varit med om att en katthane släpat hem möss till kattungarna. Döm om min förvåning då Puh en dag kom in med en levande mus i munnen och släppte den mitt framför Fiffie och Percy. Jag hade väl aldrig kunnat ana att denne gamle man skulle vilja ta sig an dessa ignoranta små hårbollar som inte ens kunde skilja en toalett från en toalett. Puh växte stort i mina ögon vid detta tillfälle. Denne 14 år gamle man, som inte hade något som helst släktskap eller så med dessa småttingar kände sig manad att lära dem det deras mor egentligen skulle gjort men hon fanns ju inte här. Och Puh insåg ju att Kollie inte skulle klara skivan. Alltså måste han ta skeden i vacker hand, annars kunde ju dessa små svälta ihjäl om det ville sig illa. De måste förberedas för den stora farliga världen så att de skulle klara sig. Att han släpade in en levande mus i mitt hus kände jag instinktivt lite motvilja mot och försökte först mota ut honom men han ignorerade mig och spatserade till Fiffie och Percy och släppte den där och när jag insåg det blev jag så överraskad att jag totalt glömde mig. Båda småttingarna tog sig genast an uppgiften på katters vis och musen blev inte långlivad.

 

Jag och Kollie går på långpromenader både morgon och kväll. Jag har lyckats lära katterna att då jag sätter upp handen och säger psch psch ska de stanna och inte följa med längre. Det fungerar oftast. De stannar där både Fiffie och Percy och då vi efter en timmes promenad kommer tillbaka, Kollie och jag, springer de oss till mötes och blir alldeles till sig av glädje av att återse oss igen. Ibland blir glädjeyttringarna så intensiva att det knappt går att gå framåt alls. Dock är det inte alltid det går att övertala katterna att stanna. Eller snarare Fiffie kan vara svårövertalad ibland. Det hände sig i somras att hon fullständigt ignorerade mina försök att få henne att stanna kvar och vänta. Istället la hon öronen bakåt och gick före som om sägandes –Kom här nu. –Här ska vi gå, ett två ett två. Hon är en bestämd dam när det vill sig. Hon hängde på bra till en början. Första kilometern gick på bra. Till saken hör att detta var en riktigt varm och solig högsommardag. Andra kilometern gick också till en början men på slutet av den började jag höra henne flåsa tungt. Flåsandet eskalerade och jag tänkte att nu skulle hon nog ge sig och kanske stanna och vänta trots allt men icke. Flåsandet tilltog och jag kände att jag hade mött min överman, eller snarare överkatt. Jag kände mig manad att vända om dels för att jag insåg att hon inte skulle ge sig och dels för att flåsandet började låta närmast astmatiskt. Hon hade bestämt sig för att gå med oss hela vägen om hon så strök med på kuppen. Hon skulle INTE sitta och vänta i något dike. Sagt och gjort, Kollie och jag vände och likaså gjorde Fiffie. Det lustiga var att då vi vände och gick tillbaka gick hon fortfarande lite framför, med öronen bakåt och fortfarande med samma snabba takt och samma bestämda steg. Vi fångade upp Percy på vägen tillbaka och båda katterna gick in i huset då vi kom hem igen. Fiffie drack nog en liter vatten eller liknande direkt vi kom in. Kollie och jag gick några kilometer till och då vi kom tillbaka hade Fiffie äntligen slutat flåsa hörbart. Numera stannar hon då jag höjer handen till ett stopptecken och säger psch psch.

Hur lockar jag på katterna då? Jo jag visslar och ropar deras namn. Kommer de då? Jajjamensan!

Effekten av nedvärderande uttryck

Jag har så många gånger hört folk säga, -Jag menar ju inget nedvärderande eller -Jag skojar ju bara. Det värsta av allt, jag har själv sagt så. Men nu tänker jag skärpa mig! Följande gäller; Om någon blir ledsen eller upplever ett ord nedlåtande då tilltalad eller refererad till så ÄR det så. Personen ÄR ledsen eller kände sig kränkt! Jag har aldrig tyckt om att bli kallad kärringjävel eller finnen tex. Uttrycket kärringjävel, å andra sidan, är tydligt kränkande. Mer tveksamt är utrrycket kärring eller kärringen/gubben som vi ganska lättvindligt slänger oss med. Är det kränkande? Ja, om mottagaren uppfattar det så, vill jag hävda. Jag har lagt in en länk till ett youtubeklipp som fick mig att tänka efter.
 

Prata väder

Vädret är något vi gärna pratar om. Allra helst om vi känner att något bör vi ju säga då vi befinner oss brevid främmande personer och känner att det var värst vad pinsamt tyst det är. Vid de tillfällena pratar nordbon väder. Jag är nordbo och nu pratar jag väder och faktiskt också i vädret, eller åtminstone ut i cyberrymden i alla fall. Idag var vädret alldeles fantastiskt. Det är vår i luften och tvätten hänger ute på tork för första gången på året. Jag känner mig precis lika yster som husets hund och katter gör så nog har våren kommit. Jag har sett årets första fjärilar och flugorna börjar sömningt surra. Något annat som också kommer fram är guldögonsländorna. De fladdrar omkring nära lampor och gärna på TV-rutan. Det resulterar hos mig i att jag har två katter sitter framför TV-rutan ivrigt jagandes guldögonsländor och andra eventuella fän mitt i den spännande deckaren jag förtvivlat försöker följa.
 
 
Grannen har vaknat och springer omkring och gräver hål i backen här och där letandes något att äta. Jag talar om grävlingfamiljen som bor under det andra huset. Ännu har jag inte sett mamman stöta bort fjolingen. Det är å andra sidan inte varje vår jag märker när det sker. Men vissa vårar är telningen motsträvig och jag har alldeles för stor respekt för deras tänder för att gå ut mitt i skärmystlingen och uttrycka mina synpunkter. Idag under kvällspromenaden såg jag en av bygdens tranor. Det är också ett vårtecken. Ett annat är ugglans hoande. Ugglan under gårdagkvällens promenad hade en helt annan dialekt än de jag är van vid. Normalt låter de hohohohooo. Viss nyans har jag noterat bland dem. Kanhända det var olika typer av ugglor. Alternativt talade de olika språk. Jag och min dotter noterade en som lät hohohohooo...ho under den timmen det tog för oss att promenera runt en kväll i Sundals ryr. Häromkvällen hörde jag en som pratade baklänges nämligen ho...hohohohooo. Igår kväll lät den då hoande ugglan hooou...ho. Jag har alltid hört det sägas att vill man veta någonting så fråga ugglan och det gjorde jag igår kväll. Jag frågade den vad den menade med hooou...ho och den svarade hooou...ho. Jaja, det må så vara men det blev ju inte jag klokare på.
 
 
För min del får det gärna blåsa vårvindar friska så att snö och is smälter bort. Jag trodde idag under morgonpromenaden att det skulle bli en riktigt blåsig dag men så blev inte fallet. I väntan på vårstormen lägger jag in två gamla vinterstormar nedan.

 
6 december 2015
Sådär, jag tror minsann Helga håller på att tröttna. Vi har gjort sällskap i drygt 3 mil över helgen. Under senaste promenaden som avslutades alldeles nyss, var Helga mer en lätt bris i jämförelse. I fredags bråkade hon med mig så att jag blev sur på många sätt. Igår försökte hon slita av mig sydvästen men tji fick hon. Rosetten satt ordentligt knuten under hakan. Dock lyckades hon få brättet att fladdra likt occlusion glasögonen på jobbet fast i mycket snabbare takt. Detta gav lite av en stroboskopeffekt , då jag såg, inte såg, såg, inte såg...
För den oinvigde fungerar occlusionglasögon så att man har dem på sig och ena sekunden ser man genom dem för att i nästa inte kunna se ett muck eftersom tittgluggarna täpps till likt stängda persienner. Vi har mycket skoj för oss på jobbet.
Nåväl, imorse fick hon reflexvästen att fladdra likt lärkvingar så jag gissar att jag såg ut som en blinkande "saftblandare" där jag gick vägen fram. Vidare sitter det ju stora tvättråd i nacken på dessa reflexvästar och jag har en viss förmåga att glömma att lägga över jackhuvan vilket jag ju gjorde imorse. Helga tog tag i denna lapp vilket gav upphov till ett lustigt ljud bak i nacken. Drrrrrrrrrrrvrrrvrvrvrvr lät det samtidigt som hela västen lät flrp, flrrrrp, fluuuurp, fläpp, fläpp. Jag gick omkring som en hel konsert under morgontimmarna.
På tal om konsert. Vi var till Vara konserthus igår, min dotter och jag och njöt av Bo Kaspers orkester. Vägen dit och hem var stundtals lite intressant. Emma hade ju lyckats tappa rösten. Vart hon tappat den vet ingen. Vi talade således inte mycket. Jag glömde mig emellanåt och ställde någon fråga och i sin iver att försöka svara ansträngde hon sig och rätt vad det var bröt rösten fram och det lät som TÖÖÖÖT. Gissa om jag blev rädd! Och inte begrep jag vad hon sa heller. Men jag älskar henne över allt på jorden ändå. Kram på dig, Emma! ...och alla er andra också och ha en fortsatt härlig andra advent!

 
Mitt möte med Egon i januari 2015

Vaknade till ett lugnt Sundals Ryr. Allt verkade så stilla. Så till den grad  att jag kände mig tvungen att kontrollera huruvida det verkligen var sant eller ej. Egon kanske låg och lurpassade bara. Likt en katt som gör sig platt och trampar för att få riktig fart när det är dags. Jag stack försiktigt ut näsan och likaså gjorde hunden Kollie. Vi smög båda fram som för att vara beredda att försvara oss då Egon skulle överfalla oss. Vem är då denne bråkige Egon? Jag ska här presentera er för varandra.  Jag kände inte Egon till en början. Under hela lördagen rapporterades det på radion om denne Egon. Det varnades om hans framfart. Det uppmanades att stanna inne om man absolut inte måste ut. Jaja, tänkte jag, ni skrämdes om Svea också. Inte var hon farlig. Det har tyckts mig, på senare tid, att man ropat -Vargen kommer! lite i onödan. Jag talar ju förstås om SMHI’s varningar. 

Dock skulle det visa sig att Egon var en vresig typ. På lördagsförmiddagen rapporterades det om översvämningar, strömavbrott och hårda vindar. Jag, som gick omkring i Bollerud kände inte alls av detta. Allt var lugnt och fridfullt, som det oftast är, i Bollerud. Fram mot eftermiddagen började det fläkta lite. Grannen och jag tog en promenad uppåt fjället, med hundarna och vi konstaterade att ”lite fläktar det nog allt”. Antagligen hörde Egon detta och tänkte ge oss på näsan för ”liten fläkt”. Fram mot 17-tiden satte det igång. Jag tänkte tanken att det var skönt att vi har nedgrävda elkablar för då kanske vi får behålla strömmen.

Jag hade knappt hunnit tänka den tanken förrän det började. Strömmen kom och gick så ofta att jag ett tag trodde att vi alla hus gemensamt skickade morsekod för att be om hjälp uppifrån. Det verkade ha nått fram för när jag vaknade på söndagen var strömmen tillbaka. Jag är glad att jag har en vedspis på vilken jag kan laga mat och som kan ge värme. Vid ett tillfälle då strömmen gick var jag på väg nerför trappan. Mörkret blev så överrumplande att jag höll på att ta hela trappen i ett steg, då allt blev svart. Efter det åkte pannlampan på och den fick sitta på hela kvällen. Tända ljus i alla rum, i med nya batterier i radion och fyr i vedspisen gav en mysig om än något orolig kväll. Oron bestod i huruvida Egon skulle ta tag i mitt tak med sina 29 m/s och lämpa av det hos grannen eller ej.

Egon hade börjat härja ordentligt nu. Hunden och katterna var lite på vakt. Själv hörde jag hur det riste i taket och höll tummarna för att det skulle hålla. Stjärnhimlen är vacker men jag behöver inte ha tillgång till den inifrån, om ni förstår vad jag menar. Sista gången strömmen gick, dvs sista gången innan jag skulle lägga mig, gick jag runt i huset och släckte allt som var på och tänt. Det är inte lika enkelt att genomföra denna enkla syssla i mörkret. Man får liksom ingen återkoppling på det man gör. Detta resulterade i att jag, mitt i natten, vaknade av att sovrummet badade i ljus och Tv’n skrålade för fullt. Nåväl, jag släckte ner allt och fortsatte min skönhetssömn. Vid 07:00 på söndag morgon var det dags att vakna och det var också då jag smög mig fram för att kolla huruvida Egon bara lurpassade eller om han verkligen hade lämnat Sundals Ryr bakom sig och sökte sig till andra nejder för att ställa till. Jag kom fram till att Egon lämnat oss. Ytterligare visade det sig, vid en snabb okulär besiktning under den sedvanliga morgonpromenaden, att denne omtalade härjningsman inte lämnat några större spår runt Bollerud och Östra Bleken. Åtminstone inte vad jag kunde se med blotta ögat och då bör vi inkludera myopi och brytningsfel som varande handikapp. Lägg därtill lite hyperopi och vi har identifierat hela skalan på undertecknad. Javisst har jag glasögon men jag använder dem inte hemma eftersom jag anser mig se bra ut ändå. Jag gick och rensade vägen från kvistar vilket var, i princip, det enda jag såg från där jag gick.

Om någon har andra erfarenheter av Egon är jag idel öra om denne någon vill berätta det för mig. Jag skriver gärna om det också. Men så länge får ni ursäkta min okunnighet och nöja er med att detta är historien om mitt möte med Egon.