Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Snören och spadtjuvar


 

När jag var sex år flyttade jag och min familj till Sverige från Finland. Det var jättespännande men ganska läskigt. Jag minns ju egentligen bara fragment från tiden då jag var sex år men vissa minnen är väldigt tydliga. Som till exempel minnet av att hela familjen satt ihopträngda i en liten Cortina på väg till ett nytt hem i ett nytt land. Regnet öste ner och vi hade stannat vid en bensinstation för att tanka. Jag hade blivit väldigt kissnödig och mamma visste alltid råd, således plockade hon fram pottan som fanns i vår packning. Ställde den på golvet bak och sa –Kissa! Sagt och gjort. Efter väl genomfört värv öppnade hon bildörren och hällde ut allt i regnet och sjöng –spola kisset bort.  

 

Första tiden i ett nytt land där alla talade ett annat språk var inte alltför enkel. Jag minns att jag skulle till kiosken runt hörnet och köpa godissnören. Mamma och min moster hade lärt mig hur jag skulle säga. Jag behövde bara lägga fram pengen och säga snören så skulle jag få det efterlängtade godiset. Sagt och gjort, med pengen hårt i handen flög jag fram med hoppsasteg till kiosken och gjorde som jag blivit instruerad att göra. Jag la fram pengen framför tanten som stod i kiosken och sa –snören. Tanten tog fram ett snörnystan och la den bredvid pengen. Förtvivlat ruskade jag på huvudet och tänkte –Vad konstig hon är.

 
 

Tanten letade vidare och hittade ett annat nystan, bytte ut den hon hade lagt fram tidigare med det nya nystanet och sa något som jag inte förstod. Jag började känna mig förtvivlad och undrade om hon var riktigt klok denna konstiga tant. Sssnöhöhören stammade jag med gråten i halsen och pekade mot munnen med en förtvivlan som jag fortfarande kan erinra mig känslan av. Tanten försvann och kom tillbaka med en tårtkartong och när jag såg den gick nog en propp i mitt hjärnkontor. Jag förstod inte alls vad tanten tänkte och tog det säkra före det osäkra, grabbade åt mig min peng och sprang hem. Väl hemma berättade jag gråtande vad som hänt och min moster följde med mig till kiosken för att reda ut det hela. Det visade sig att tanten trodde jag menade paketsnöre och hade tänk fråga mig om det var det jag menade med visuellt medel (hon hade kalasat på en inköpt bakelse och denna bakelse levererades i en kartong med snören runt). Hon skulle vid min bekräftan sagt att tyvärr hade inte kiosken det utan det skulle jag få köpa i affären som öppnade på måndag (på den tiden var affärerna stängda på helger).

 

Lyckligtvis kunde min moster lite svenska så jag fick mina godissnören men jag slutade aldrig förundras över tantens association då det kom en 6-åring till kiosken med en liten peng och sa snören. Det visade sig ju att det som behövdes var ordet godis framför ordet snören. Jag kan, som sagt, än idag ha lite synpunkter på kiosktantens associationsförmåga då undertecknade 6-åring kom till en kiosk full med godis la fram en peng och sa snören och den första tanken är ett garnnystan. Men ibland kan ju tankar gå vilda. Jag måste inflika här att då jag skrev ” Lyckligtvis kunde min moster lite svenska” ovan så ville jag betona ordet lite. En sexåring lär sig ju ett nytt språk väldigt snabbt. Allrahelst då barnet ifråga blir utsatt för det nya språket dagligen. Jag sög åt mig språket likt en svamp som törstar efter vatten i det efterlängtade regnet. Mitt känsliga öra noterade feluttalanden som hon gjorde (och resten av familjen). Finländare har ju svårt med g och k samt b och p. Min moster började sommarjobba i den omtalade kiosken och det hade ju sina fördelar på så sätt att jag kunde göra mig förstådd vilket språk jag än pratade. På den tiden fanns ”salta gubbar och gummor” för ett öre styck och jag och mina kompisar köpte gärna sådana. Till min förtvivlan sa min moster ”salta kuppar och kummor” och mina kompisar hade jättekul åt detta. Jag började lära min moster hur man uttalade rätt så att mina kompisar skulle sluta retas. Min moster lärde sig så småningom och vare sig det var tack vare mig eller inte var jag ändå glad att uttalet blev rätt till slut.

Som jag tidigare nämde har jag ”språköra” och var ju bara 6 år då vi kom till sverige så jag lärde mig ju språket ganska snabbt. Dock tog det ju en tid och det hann hända saker innan jag förstod allt. Jag erinrar mig ett tillfälle då jag hade fått ett set med hink och spade som jag, glad i hågen, tog med mig ut i sandlådan på gården. Där fanns andra barn och jag satte mig på en ledig plats och började gräva. Plötsligt kom en av pojkarna fram och sa någonting som jag inte förstod. Han upprepade samma sak en gång till och pekade på min spade. Jag förstod fortfarande inte och då tog han tag i min spade. Jag reagerade instinktivt och blixtsnabbt (minns jag det som) och slet åt mig spaden och sa på tydlig finska att det var min spade och han fick inte ta den. Han försökte ta spaden en gång till samtidigt som han sa något obegripligt varvid jag höjde densamma och slog den resolut i huvudet på honom.

 

Han började gråta och sprang hem och berättade för sin mamma varvid hans mamma stövlade hem till min mamma och det hela slutade med att jag fick gå in på mitt rum utan hink och spade och tvingades åse pojken leka med andra barn i nämnda sandlåda genom fönstret i min ”cell” under min strafftid. Detta var, för mig, en fruktansvärd orättvisa och från den dagen lärde jag mig att räcka ut tungan då inte mamma såg. Det var ett universellt språk som alla förstod och jag kunde göra mig förstådd från mitt ”utvisningsbås” på ett ytterst tillfredsställande sätt.

 
 

Sök och du skall finna...

 

Jag hade, som vanligt, en hög med böcker som stod på kö för att läsas. Jag börjar nu på äldre dar ge böckerna i högen en mental kölapp. Så gjorde jag inte då jag var yngre. Då kunde jag vara lite otrogen och plötsligt bara lämna en bok för en annan. Således kunde jag ha ett antal böcker i bokhyllan med en sidomarkerande lapp. Inte så snyggt kanske men akt och mening var ju att läsa färdigt dem så fort tillfälle gavs. En del glömde jag ju bort och kan fortfarande idag hitta böcker som jag påbörjat där en lapp avslöjar detta faktum. Numera har jag lite svårare att vara otrogen. Jag läser oftast hela boken innan jag påbörjar en ny. Denna omtalade gång hade jag tre böcker i högen då jag befann mig i en butik och fick syn på en bok som jag bara måste inte bara läsa utan också ha. Tilläggas skall väl att det senare sa jag för att jag inte bara är en bokmal utan fastmer en possessiv sådan dessutom. Jag måste ha böckerna i min hylla. Att låna dem ger inte samma tillfredsställelse. Således har jag ett rum i mitt hus som bara innehåller böcker och som jag kallar mitt lilla bibliotek.

                       

Nåväl, för att återgå till butiken, jag såg en bok som jag måste läsa och som jag egentligen ville börja läsa bums. Det var då jag insåg att jag bebor en bokköpolis. -Hallå där! sa polisen, det är inte okej. Det finns tre andra böcker som ska läsas först och därmed basta. De kan uttrycka sig burdust de där bokpoliserna tydligen. Jag blev så överrumplad att jag valde att lyda. Men oj vad svårt det blev. Jag hade faktiskt en mycket svår tid framför mig. Den köpta boken låg där och lockade och pockade. Jag tog den i min hand då och då, jag menar, kände lite på den och så och läste på baksidan och kollade var den var tryckt och sånt där som känns angeläget att känna till. Men ganska snart dök bokköpolisen upp igen. -Ajabaja, sa den. Tänk på bokkön! Tiden gick och med alla måsten jag tillskansat mig kunde jag inte påskynda processen så jag började bli lite orolig för att boken skulle hamna på fel ställe så att jag inte skulle hitta den då det var dags. Hmm...en plan tarvades. Här säger den ordningssamme, -det är väl inga problem?! På det svarar jag, -Jag är INTE ordningspolis och har således inte alltid ordning på allt men oftast, måste jag säga, har jag koll. Alltså utsåg jag en plats att lägga boken på så att den skulle få ligga i fred där tills jag skulle börja läsa den. Jag la den således på ett bra ställe. Samtidigt som jag gjorde det kände jag en liten oro under skinnet om att jag, då det var dags, skulle ha glömt stället och behöva leta i timtal. Vi kan väl kanske säga att det har hänt någon gång att jag har behövt göra det men oftast vet jag precis var jag har grejorna. Jag kommer att tänka på en Mamma Mu bok, den där Kråkan städar på så sätt att han lägger allt i en hög mitt på golvet. Då Mamma Mu frågar hur han ska hitta det han söker om allt ligger i en stor hög svarar han resolut, -enkelt jag lägger allting överst. Så fiffigt tycker jag, det är de enkla lösningarna som är bäst kan man tänka.

 

Tiden gick och jag började nå bokköns slut. Jag hade inte rört boken sedan jag lagt den på det där utmärkta stället eftersom platsen inte var så framträdande och avslöjande. Det hade också hållit min bokköpolis på plats vilket kändes skönt. Man vill ju inte ha någon som knäpper en på fingrarna hela tiden. Jag är ju vuxen, för bövelen! Eller...? Plötsligt en dag hade jag tagit mig igenom bokkön. Jag tänkte då jag slagit ihop sista boken i kön att nu är det äntligen dags. Nu ska jag ta fram boken. Äntligen! Hmm...var la jag den nu då? tänkte jag. Efter en snabbtitt på första tänkbara stället insåg jag att jag måste läsa något annat denna dag. Nästa dag var jag övertygad om att jag skulle hitta den. Vad förvånad jag blev. Inte heller denna gång uppdagades det luriga gömstället. En mer strukturerad eftersökning krävdes, insåg jag. Jag måste alltså ta till det tunga artilleriet varvid jag rynkar pannan i djupa veck och rannsakar mitt inre. Jag försöker tänka ut var det skulle kunna vara jag, vid tillfället, tyckte det var lämpligt at placera dyrgripen för att genast hitta den då nöden så kräver. Dagsformen på mig kan ju variera. Vissa dagar är jag riktigt klurig och om det var en sådan dag vid tillfället av vald lämplig plats har jag verkligen ingen lätt uppgift framför mig i mitt letande. Ingen ide att hemfalla åt grubblerier kring den filosofiska frågeställningen nu, tänkte jag, utan hoppa på pudelns kärna direkt är min paroll sen får vi hoppas på det bästa. Alltså, bara att börja leta medelst panna i djupa veck.

Efter att ha haft pannan i djupa veck en lång stund under vilken jag sökte på ett antal -jadärmåstedenjuligga-platser, ja till och med så lång stund att det tog dagar att släta ut det igen, fann jag äntligen klenoden. Vilken bra plats jag hade valt! Den var ju perfekt. När jag tänke efter borde jag inte ha behövt leta egentligen. Placeringen var ju så jag, det vill säga klok och förståndig. Om jag bara hade satt mig ner och inte stressat upp mig utan slappnat av och bara låtit det komma till mig så hade jag sluppit lägga ner så mycket energi på onödigt letande. För det är ju faktiskt som så, -jag vet precis var jag har grejorna.

 

Jag har dessutom insett att jag är synsk. I alla fall om jag lägger manken till. Den dag som idag är har jag åstadkommit ett hat trick det vill säga tre stycken bevis på min synskhet. Håll i dig för här kommer de.

 

Bevis nummer ett; Imorse när jag satte mig på tåget tänkte jag att om jag sätter mig på det här tåget så kommer jag slutligen att hamna på jobbet. Och tro det eller ej men jag hade faktiskt rätt.

Bevis nummer två; Under dagen sa jag till mig själv, -Marjukka, du kommer inte att bli miljonär idag heller. Och se där, en snabbtitt på bankontot blev bevis nummer två.

Till sist bevis nummer tre, Då jag skulle ut på kvällspromenaden märkte jag att det regnade. Jag gick ut och kände hur mycket men bedömde då att det var så lite att jag inte skulle behöva regnställ. Jag gick in för att sätta på Kollie sele och mig själv skor och jacka. När jag väl kom ut igen regnade det mera. Jag hävdade dock att jag skulle klara mig utan regnställ så jag gick vidare med en åsnas envishet. Jag insåg emellertid väldigt snart att det skulle behövas ett regnställ trots allt. In igen för att byta om till full mundering. På vägen in muttrade jag för mig själv att vänta bara när jag är färdig med ombytet kommer det att ha slutat regna. Vad tror ni nu hände då? Just precis, det hade slutat regna. Et voila! Således kan jag utbrista ett -vilket skulle bevisas!

 

 
 
 

 

Le och världen skall le tillbaka

 

Jag hörde ett tips häromdagen som fick mig att le. Det var en gladlynt parant dam i övre medelåldern som levererade den till en nedstämd och håglös herre i samma ålder. Tipset löd –Le och hela världen ska möta dig med ett leende. Du ska se att du får många ”vänner” som kommer fram till dig och säger –Vad fan flinar du åt? –Va fan är det som är så jävla roligt?

Detta gav mig en ambivalent känsla då jag en bra stund efter att ha hört tipset levereras och fortfarande fann mig leende åt densamma, promenerade genom en stor folksamling. Plötsligt fann jag mig skina som en sol rakt i synen på en råbarkad sälle med ärrigt ansikte. Han hade en mycket bister uppsyn och stirrade rakt på mitt soliga leende som försvann lika snabbt som om någon släckt ljuset. För mitt inre såg jag denne bistre jätte i människohamn ta till handgripligheter då han levererade exakt samma fråga som tipset angav men det skedde inte med en solig glimt i ögat utan snarare med det traditionella upplyftandet i kragen och ett ärrigt ansikte farligt nära mitt eget och en röst som skulle få mig att känna mig dödsdömd rytandes -VA FAN FLINARU ÅT? –VA FAN Ä DE SOM Ä SÅ JÄVLA ROLIGT, VA? Denna têtê a têtê hann dock aldrig ske eftersom jag med uppbådande av all viljekraft jag kunde åstadkomma lyckades slinka in mellan andra förbipasserande. Mina ben pinnade på som trumpinnar och hjärtat bankade på som en stångjärnshammare. Mitt leende hade slocknat och i stället fann jag mig bligandes mot de jag mötte, med något jagat i blicken. Jag hade lärt mig något, att le kan vara förenat med livsfara.

 
 
                                 

Detta ställdes ju på sin spets då jag för ett antal år sedan hade ett av våra traditionella gräl med min dåvarande sambo varvid jag av ren irritation bestämde mig för att ta en skidtur. Hela mitt jag var i uppror och jag var övertygad om att han var en knöl i människohamn vars förstånd kunde jämställas med en ärtas. Jag kände att huset var för litet för oss båda och att jag behövde ut därifrån för att lugna mina uppretade nerver.

 

 

Sålunda stövlade jag resolut ut, slet åt mig mina löparskidor och spände dem på mig. Naturen bjöd på sig med all sin glans. Det hade åter igen snöat under natten och ett vackert vinterlandskap mötte mig då jag med bister uppsyn där jag, med långa tag, gled fram. Planlöst gjorde jag upp ett spår i det gnistrande vinterlandskapet. Jag var arg och hela mitt inre var i uppror. Jag tänkte mörka tankar och det glittriga vinterlandskapet med all sin glans lämnade mig kall. Jag kom upp på ett krön och hade dessutom börjat svettas, vilket hos mig ofelbart väcker ännu mer irritation och inger mig en ännu lägre grad av välbefinnande. 

I mitt inre tuggade jag fradga och svor över idioter och stavdjävlar som skulle fastna överallt i en massa skit som fanns där i skogen, såsom kvistar och stenar och sådant tjafs. Plötsligt fick jag ett hårt slag rätt in i solar plexus som så när fått mig att tappa andan, samtidigt som någon kastade en tunna snö rakt i ansiktet på mig. Jag blev så in i helvete förbannad. Jag skrek –NÄ NU JÄVLAR!, samtidigt som jag undrade vad jag hade för jävla ris i ansiktet. Jag tog tag i rishelvetet, som jag insåg hade legat dolt under snön, ett sly i vardande som tyngts ned av snölagret men som jag frilagt då jag åkte över det med mina skidor. Jag tog alltså tag i densamma i syfte att ge den en sittopp den sent skulle glömma.

 

Plötsligt förändrades hela vyn för mina ögon. Jag såg en blå himmel kantad av trädtoppar och kände en isande kyla på rygg och mage som snabbt förändrades till små rännilar på min kropp. Jag lyfte på huvudet och fann att skidorna stod rätt opp jämns med den större vegetationen i skogen. I mina händer hade jag kvarlevorna av ett oskyldigt sly som jag, i min ilska, hade slitit upp med rötterna varvid gravitationen medfört att jag tappat balansen och fallit på rygg. I detta nu rann all ilska av mig och jag fann situationen komisk varvid jag började skratta. Skrattande skidade jag hemåt och allt groll var som bortblåst. Efter den händelsen myntades uttrycket, –Gå och plocka sly, om någon visade tecken på irritation. Dock vet jag inte om det är lämpligt med tanke på vad som kan hända om man ler.