Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Renovera och inreda en gammal 1800-tals skola

Idag börjar jag prata om min renovering av skolan, det vill säga huset jag bor i, här i min blogg. Jag tänker mig att jag delar med mig av med och motgångar i mitt försök att renovera och inreda bit för bit. Jag hoppas kunna få till det så småningom men det finns mycket kvar att göra. Jag delar också med mig lite av produkter jag återvunnit av sådant jag haft hemma och i slutet har jag gjort ett litet "potpurri" av lite dråpliga bilder på mina kära djur.
 
Jag äger en gammal skola från 1876. Den är alltså 142 år gammal idag (2018). Jag känner historiens vingslag i den och har en viss vördnad för det. Självklart finns det en del skavanker i huset men i mitt tycke ger det huset dess charm. Eftersom ingen av mina sambos (två hundar, tre katter och en liten pipgris förlåt marsvin (och jaja jag vet att det måste vara två men det har varit det och nu är det bara en och försök har verkligen gjorts för att få en kompis men nu är det avlivning eller sambo med ovanstående inneboende som gäller och jag ser och hör att den lille grisen mår bra) kan renovera så får jag ju göra det själv. Jag kan inte heller eller om jag uttrycker mig som att det finns de som kan det mycket bättre så har jag inte sagt fel. 
Bild 1. Min gamla skola.
 
Jag kan uttrycka det som att jag fann mig lite strandsatt i det här huset med mycket rivet och påbörjat utan något helt färdigställt. Hur jag hamnade i den situationen kommer troligen att visa sig längre fram i tiden här i min blogg men så icke idag. När det sker vet ingen ännu. Ingen vet heller om det ens kommer att ske någonsin faktiskt men kanske. Jag kan säga så här mycket idag i alla fall och det är att det var kärleken. Kärleken finns kvar ännu idag blandat med lite annat men sanningen är den att det var kärlek med stort K. Således är jag glad trots alla "blåmärken och blessyrer" som livserfarenheten gav mig. Jag är glad att ha upplevt den kärleken för den var så stark och genuin och borde kanske ha burit mig genom resten av livet men jag orkade inte leva med de törnar som jag insåg att det innebar och valde därför att slita mig loss.
 
Idag renoverar jag på egen hand så gott jag kan och blir faktiskt riktigt nöjd då jag märker att jag kan mer än jag tror. Jag slipade, fogade och lackade det gamla trägolvet på övervåningen. Eftersom det är ungefär trettio kvadrat tog det ganska lång tid för mig. Innan jag gjorde detta fastnade alltid golvmoppen i stickor och dylikt och ytan var skrovlig och tarv. Dessutom var det stora springor och på sina ställen hål. Nu är golvet slätt och helt och det inger mig en stor tillfredsställelse.
 
Bild 2. Det gamla trägolvet som hela tiden rör sig med vädrets växlingar under året. Nya sprickor har bildats i fogen men ännu så länge fungerar det tycker jag.
 
Sedan jag flyttade tillbaka till detta hus, som då var i stort behov av sanering, rengöring och renovering har jag faktiskt lyckats ta mig framåt bit för bit. Det skälet att jag trivs här så oerhört mycket gör att jag finner det värt att kämpa för. Jag har tapetserat, målat, spacklat, satt spånskivor samt murat men det finns mycket kvar att göra.
 
Bild 3. Tapetserat och satt upp en hängare som min dotter gjorde i slöjden fär många år sedan. Nu ska det dit lister eller dörrfoder heter det kanske men jag vet ännu inte vad jag ska använda. Tips?
 
 
Jag tänkte att jag skulle göra det bit för bit här i min blogg och om du vill kan du hänga med mig i detta hus utveckling. Stundtals behöver jag tips och råd och tar tacksamt emot goda sådana naturligtvis.  Jag älskar gammalt och rustikt och finner det lite spännande att bland lite vilt mellan gammalt och nytt. Jag tycker om att kunna inreda detta hus efter mina egna behov men märker i mångt och mycket att huset bestämmer. Som exempel till det kan jag ta att jag ville få ordning på alla mina böcker och med ordning menar jag att jag ville få plats med dem. Jag vill också gärna ha ett gästrum så att min dotter med sambo kan komma och övernatta här hos mig. Som gästrum såg jag endast ett val av rum vara lämpligt och det var det rum som initialt var biblioteket. Alltså måste böckerna det vill säga biblioteket flyttas till något annat rum. För att kunna skapa ett bibliotek krävs hela väggar för hyllor, alltså väggar utan fönster och dörrar och då fanns endast ett rum kvar så nu är ordningen på rummen inte sådant jag hade satt det om jag fått välja men nu lät jag huset välja åt mig och känner mig nöjd med det.
 
Bild 4. Ommålade hyllor, en del hade jag sedan förut och fler fick köpas på loppis. Detta är endast en liten del av biblioteket.
 
Jag älskar att skapa och fundera ut vad man skulle kunna göra av saker. Jag är med i facebook grupper där folk lägger upp saker de skapat av återvunnet material och jag är stum av beundran för den påhittighet, kreativitet och skaparglädje som jag ser att folk därute har. Jag försöker på mitt håll och det är viktigt för mig att sköta om vår planet och således återanvända så mycket det bara går. Nedan kommer några exempel på vad jag återvunnit av saker jag har haft hemma.
 
Bild 5. Jag beklagar bildkvaliteten och inser att jag behöver införskaffa en bildstabilisator. Detta är en klänning till mig som jag sytt av en barn och en herrtröja. Båda stickat.
 
Bild 6. Blommar jag plockat och torkat samt en gammal parfymflaska.
 
Bild 7. En tavelram jag hade och kattbilder jag klippte ur gamla tidningar som skulle slängas, gamla kattmatburkar som jag limmade på bilder ur gamla tidningar på och använde som ytterkrukor till hyacinter, min dotters urvuxna skor som jag limmade ihop och satte i torkad malva i, min dotters gamla jeansskjorta piffades upp med inslag av andra tyger ur min tyglåda.
 
Slutligen vill jag idag dela med mig av lite bilder på mina sambos. Detta blir ett potpurri av lite dråpliga bilder av dem utom den första bilden för den tycker jag är helt underbar. Tänk att jag lyckats ta en sådan bild! Ibland ska man ha tur.
 
Bild 8. Kollie 11 år och Ella 2 månader.
 
Bild 9. Ella blundar.
 
Bild 10. Kollie gäspar.
 
Bild 11. Percy nosar.
 
Bild 12. Ella fryser?
 
Bild 13. Galen Percy?
 
Bild 14. Ella anfaller?
 
Bild 15. Fiffie gapskrattar?
 
Bild 16. Fiffie med läppstift?
 
Bild 17. Fiffie sträcker på sig.
 
Bild 18. Kollie har synpunkter och Luna undrar förvånat på vad.
 
Slutligen för idag en bild på min lilla pipgris, det vill säga Peeves.
 
Bild 19. Peeves.
 
 Glöm inte att dela och gilla om du tyckte om detta och förhoppningsvis ses vi här igen.
//Marjukka
 

Jag är inte bitter!

Jag inser nu, med lite fördröjning, att det kommer att ske denna tid på året varje år. Alltså i början på mars! I BÖRJAN PÅ MARS när det till synes verkar vara, enligt undertecknads statistik, störst chans/risk för att det dimper ner en ansenlig mängd snö. Ytterligare är att det verkar som om kung Bore då försöker få grepp om väderleken och lyckas få det i sitt grepp och minusgraderna blir tvåsiffriga. Men då har vi ju uppstickaren SMHI som utlovar plusgrader och striden är i full gång. Ena dagen är det minus och nästa dag plus. Lägg därtill att snömolnen stannar till över Sundals Ryr och släpper ur sitt innehåll där med ojämna mellanrum i början på mars. THUMP säger det och 30 centimeter blötsnö ligger där och väntar på mig och min spade. Jag greppar densamme med samma leende jag har på bilden ovan, biter ihop och skottar, spottar och svär. Detta, att det varvar mellan plus och minus, ger ett snöskorpslager som inte är så lockande att handskotta i. Uppepå allt detta lägger vi den årliga slamtömningen. Den har tidigare skett i början på oktober och det har ju inneburit att slambilen kunnat köra ner på en gammal skogsväg och ställa sig alldeles intill min trekammarbrunn. Men nu i mars har det oftast varit snö vilket ju gjort att de inte kunnat ta sig ner där med slambilen. Således måste de köra in på gården och jag måste skotta en gång över gräsmattan där de kan gå och dra en lång slang för tömningen. Om de måste dra mer än tjugo meter blir det straffavgift och jag läste fel först och fick för mig att det var 125:-/meter men lyckligtvis är det 125:-/10 meter i alla fall.

Jag läste informationen från företaget som skall göra slamtömningen. Det var lite kravlagt kan man säga. Bifogar en bild nedan. Det är ord och inga visor. Jag tycker att de som jobbar med slamtömning skall ha rimlig arbetsmiljö, självklart ska de det. Det är bara det att för den enskilde torpägaren kan det ju kännas lite tufft. Förra året ringde jag och bad om att åtminstone få anstånd till den andra av de två veckorna de i utskicket de anger att de ska dyka upp någon gång under. Det satt hårt åt ska jag säga. Jag bönade och bad och till slut, mycket motvilligt, gick hon med på att försöka tillmötesgå min önskan. Jaja, säger jag till dig som invänder här, jag vet att det är schemalagt och kan leda till en extra tur utöver det schemalagda. Vad jag ger uttryck för här är den tyngd som nya regler på torpägare nu ger. Jag läste denna mig tillskickade information och insåg att nästa vecka, vilket det skulle bli vid tidpunkten då jag fått den i min brevlåda, eller veckan därpå kommer de någondera dagen. Kollade upp kung Bores kombattant det vill säga SMHI och insåg att vill det sig illa blir det varannandags skottning. Det står inte hur bred gångvägen måste vara men jag får säkert veta om den inte var tillräckligt bred. Tydligt står i alla fall att väg från bil till slamskiljare ska vara skottad. Jag tyckte mig också läsa att den skulle vara beströdd med rosenblad men hittar inte just den passusen just nu ej heller några rosenblad att beströ med. Det är fel säsong, då var oktober lättare. Hade också för mig att jag såg någonstans att Vivaldis Quattro staggioni skulle spelas stämningsfullt i bakgrunden under själva tömningsförfarandet för att slippa debiteras en straffavgift på att jag bor på landet, har ljust hår och snart skall fylla femtioåtta.

      

Jag har skottat nu och jag vet att det blir straffavgift. Jag vet bara inte hur stor men det får jag ju veta nästa gång jag får någon post från detta företag. På min tomt har jag nu en skottad stig fram till min trekammarbrunn. Jag måste säga att jag tycker att det ser lite fånigt ut. Till alla andra ställen pulsar jag själv. En gång i veckan går jag till exempel runt till mina fågelmatningsställen och fyller på men till dem har jag inte skottat. Jag går fem dagar i veckan till brevlådan och dit skottar jag inte heller. Jag skottar till bilen och för bilen men får pulsa mig fram i övrigt. Jag skall också innan dagens slut fixa till en skylt till den framskottade stigen så att det blir tydligt att det är till slamtömningen. Detta för att unvika att de går vilse för jisses vilken straffavgift det skulle kunna bli. Jag törs inte ens tänka tanken. Skulle det dessutom vara tvåsiffriga minusgrader just den dagen de kommer riskeras ju liv och lem om de skulle förirra sig och det vill jag inte ha på mitt samvete.

Slutligen vill jag bara säga -All heder till er som jobbar med slamtömning! De av er jag har haft nöjet att prata med är glada, trevliga och omsorgsfulla och värda all respekt. Jag hoppas att ni har en bra lön för det jobb ni gör för fanns inte ni skulle det bli katastrof ganska snabbt. Jag bockar och bugar.

På återhörande och kram till er alla!/

Marjukka

Hej 2018!

 
 
Inte ett kåseri men...
Härligt, ett nytt år har precis börjat. Ett oskrivet blad som bara väntar på att fyllas. Det känns både skrämmande och spännande. Igår kväll, alltså på nyårsafton firade jag lite extra eftersom jag hade tioårsjubileum. För tio år sedan avgav jag mitt första nyårslöfte. Löftet jag då avgav var att jag skulle sluta röka och det löftet har jag uppfyllt. Jag är riktigt stolt över mig själv faktiskt.
 
 
 
 
Jag blev så upprymd av att ha lyckats med detta redan efter det första året så jag började avge ett nyårslöfte varje år. Det har gått bra varje år...ända tills nu hmm... Jag har inte helt lyckats uppfylla mitt löfte det gågna året men jag ska inte låta det ligga mig till last. Jag har lyckats med en hel del annat som uppväger det jag inte gjort. Jag ska ta nytt tag detta nya år i stället. Det löfte jag avgav inför 2017 var att försöka få fler läsare på denna min hemsida. Istället slutade jag skriva här och det gav mig inte fler läsare precis. Anledningen till skrivstoppet var att jag kände att jag måste prioritera bland annat husrenovering. Att skriva tar tid eftersom det gäller att få inspiration samtidigt som man sätter sig vid tangentbordet. Vidare kan jag inte bara skriva ner, vara nöjd med det och klicka på publicera. Jag läser igenom, raderar, formulerar om och läser igenom igen för att finna att jag suttit x antal timmar och bara åstadkommit ett ynka stycke som jag själv finner något så när okej. De gångerna känns det riktigt tufft. Kanske var det det som bidrog till att luften gick ur. Hur som helst var det mycket viktigt för mig att renovera min övervåning förra året och det gjorde jag hela semestern. Jag renoverar allting själv och eftersom jag inte är någon snickare tar det mig en hel del tid att komma på hur jag ska lösa saker. Jag har fått lov att göra om göra rätt  ett antal gånger.  Jag är ännu inte helt klar med övervåningen men jag gjorde det stora jobbet, det vill säga den delen av jobbet som jag fasade mest för. Nu är det fixat och jag känner mig nöjd.
 
Något mer som tog mycket av min tid var att jag skaffade mig en valp. En alldeles underbar liten Goldenvalp vid namn Ella flyttade in hos mig förra påsken. Den valpen upptog hela våren. Jag erinrade mig att jag under semestern tänkte, långt in i juli faktiskt, att snart blir det sommar och våren tar snart slut. Jag insåg på min födelsedag att våren passerat med ljusets hastighet och vi befann oss mitt i sommaren utan att jag hade insett det. Jag kan intyga att den tanken  gav mig svindel och fick det att kännas som att jag satt på en karusell som snurrade alldeles för fort.
 
 
 
Under året har jag saknat att skriva. Jag har verkligen inte saknat material att skriva om. Tvärtom finns det massor med material uppe i hjärnkontoret som bara väntar på att få komma ut. Problemet är bara att jag är så glömsk att jag måste skriva ner de saker jag kommer på då jag kommer på dem annars kan det bli så att jag får vänta tills fragment tittar fram ur minnet och snabbt skriva ner det för att inte glömma bort det igen.  Det kunde jag ju inte göra precis då jag stod högst upp på en uppallad stege sex meter upp i luften då jag renoverade på övervåningen. Inte heller då valpen Ella kom på att om hon tog sin nos mot mitt öra och blåste till då vi brottades på golvet och hon fick mig att skratta hejdlöst och busa extra mycket, kunde jag avbryta allt och sätta igång med att skriva mitt upp i alltihop.
 
 
2017 får jag nog säga, sammanfattningsvis, var ett bra år för egen del. Jag åstadkom rätt mycket. En del av det blev helt fel men det mesta av det blev helrätt. På denna min sida kommer jag under detta år skriva ner de saker som jag gjorde helfel. Det är ju de sakerna som är roliga att läsa om. Det gäller bara att formulera det på ett roande sätt och med det menar jag att det ska roa både er och mig. Annars blir det ännu mer fel och det vill vi ju inte.
 
2017 var också ett bra år för mänskligheten tycker jag. Det var det året då vi tog ett jättekliv in i jämställdheten. #metoo är, enligt mig, det som kan ge oss sann jämlikhet. Så länge vi förminskar och förlöjligar vad hälften av befolkningen gör, vill, tänker och säger har vi ingen jämställdhet. Det som är beklagansvärt och som gav mig en rejäl "baksmälla" var det faktum att det mest verkar vara medsystrar som skäms över #metoo och tycker att tillvaron kommer att bli fruktansvärt jobbig för män som, förhoppningsvis, snart måste ta ansvar för sin sexualitet. Man verkar också tro att det inte längre kommer att gå att bete sig normalt av rädsla för att bli anmäld. Jag hoppas verkligen att man med normalt menar med respekt för individen. Vad får oss att tro att tjejer/kvinnor kommer att anmäla hej vilt för skojs skull? Tycker vi verkligen att tjejer/kvinnor är sådana omdösmeslösa galna hysterikor att vi springer in på närmsta polisstation och anmäler minsta grej för att vi tycker att det verkar vara en kul grej att göra?
 
Detta mitt uttalande riskerar att minska antalet läsare för mig men i så fall får det bli så. Jag står för denna min åsikt och önskar att du som läser har en såpass stor respekt för kvinnan att du inte väljer att misstro henne just av det faktum att hon är kvinna.
 
För nya och gamla läsare kan jag avslöja att jag avgivit mig själv ett nyårslöfte för 2018 och det är att publicera frekvent här på min blogg samt att merparten av publiceringarna skall vara kåserier.
Med hopp om ett återseende!
Marjukka