Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Duktiga tjejer...

 
 Jag har tidigare skrivit om mina vildkatter som jag tog hand om för två år sedan. Dessa katter var väldigt små då de kom till mig och eftersom jag hade en hunddam i huset som tog sig an de små mycket ettriga men helt värnlösa små liven präglades ju dessa av hunden. Jag kallade det kåseriet för Katthund och publicerade det den 26'e mars 2016. Jag kan enkelt fortsätta på temat katthund för det är verkligen så här hemma. Jag är en kvinna med rutiner och det ger djuren också en trygghet. Varje gång jag lämnar hemmet och hundarna, nu är de ju två, stannar hemma säger jag -Duktiga tjejer vänta här matte kommer snart. Samtidigt får de en godisbit vardera. Detta har Fiffie, kattjejen, noterat och tänkte nog troligen resolut att här förekommer en orättvisa som genast måste åtgärdas. Sagt och gjort, på vardagarna då jag skall åka till jobbet när jag står på verandan och låser ytterdörren hoppar Fiffie upp på hurtsen och tar tag i min hand och låter så där bedjande och söt så att hela mitt hjärta smälter och samtidigt gör hon sina ögon så stora och runda så jag känner en fantastisk kärlek och värme till denna katt. Självklart blev det en solklar koppling i min hjärna till duktig tjej och den kattgodis som alla mina katter älskar så så från den dagen genomförs rutinen först inomhus med hundarna det vill säga  -Duktiga tjejer vänta här matte kommer snart, och samtidigt den sedvanliga godisbiten. Sedan öppnar jag dörren och upp på hurtsen hoppar Fiffie och jag säger -Duktig tjej vänta här matte kommer snart och även här en godisbit. Japp, de har lindat mig runt sina klor.
 
Bild 1. De där ögonen får mig att smälta som smör i solsken. Hon lindar mig lätt runt lillklon.
 
Bild 2. Alla tre lindar mig runt sina lillklor!!! Hmpff...
 
Hur är det med undertecknad då? Är jag en duktig tjej? Ja, skulle jag svara på den frågan. Ibland är jag väldigt duktig precis som alla medmänniskor. Ibland är jag mindre duktig och återigen ibland inte alls duktig faktiskt. Just detta scenario, händelse, incident, störmoment eller rent av förvirrade ögonblick som jag här beslutat mig för att delge er påminner mig väldigt mycket om en scen ur "Who's that girl" med Madonna som sändes 1987 (ja jag levde då och var till och med tjugosju år). Jag minns att jag skrattade hejdlöst till den scenen där Griffin Dunne blir jagad av Nikki Finn's (Madonna's), som han tror, blodtörstiga Puma och därför springer för sitt liv. Till sin förtvivlan stoppas han av en låst dörr i vilken han klamrar sig fast på så sätt att han hänger på handtaget med fötterna mot dörren och skriker ut sin förtvivlan och Puman närmar sig mot hans, som han tror, låsta läge och han tror att han strax ska bli sliten i stycken då plösligt dörren öppnas från andra hållet och Nikki Finn fångar upp sin Puma och kramar om densamma. Då dörren åker upp följer en mycket förvånad Griffin Dunne med hängandes kvar på densamma (jag har glömt vad karaktären hette) och det är där jag börjar gapskratta eftersom jag tycker att den scenen är hejdlöst rolig eftersom dörren ju inte alls var låst utan det var hans tankegång som var låst och det kan jag så väl känna igen.
 
   
Bild 3. Puma                                Bild 4. Who's that girl
 
Det fanns ingen som var jagad av en puma i mitt scenario, ej heller någon fara för någons liv (hoppas jag i alla fall) men dråpligt blev det tyckte jag. Jag var på en mässa/konferens på Svenska mässan i Göteborg i dagarna två från vilket jag innehade ett mycket stort utbyte. Där genomfördes många presentationer som jag tyckte var väldigt bra samt många intressanta deltagare att interagera med så till den grad att jag  helt glömde bort att besöka damernas. Naturligt nog ger det sig till känna förr eller senare och till slut kände jag att ett besök på damernas var påkallat. Jag fann mig tvungen att smyga ut mellan två presentationer och tog mig tyst till dörren. Framkommen till dörren märkte jag ett starkt korsdrag då jag skulle stänga densamma varför jag kände att jag behövde ta i ordentligt för att faktiskt få igen dörruschlingen. Jag kände att det rent av blev mycket svårt att stänga dörren efter mig varvid jag kände att jag behövde ta i ordentligt. Samtidigt kände jag att dörren verkade vilja blåsa upp av korsdraget och började harmas över denna besvärliga belägenhet då jag plötsligt varseblev en annan person också vilja ta sig ut från samma lokal och som jag hindrade medelst min kroppstyngd mot den förbaskade dörren som inte ville gå igen. När det plötsligt gick upp för mig att jag höll på att låsa inne en person som också ville ut, kanske i samma ärende som jag, kom minnesbilderna från "Who's that girl" som jag berättat om ovan och ett skratt började bubbla upp inom mig. Jag släppte dörren och en kollega skjöt ut likt en projektil  överraskad av hur lätt dörren plötsligt var att öppna. Jag förklarade med tårar i ögonen att jag förtvivlat ville stänga dörren efter mig men att jag trodde att det gick trögt på grund av korsdrag. Lyckligtvis tog min kollega det väldigt bra och började skratta han också men tilläggas skall att jag inte har sett honom sedan dess i korridorerna på jobbet. Undviker han mig tro?
 
 
Men om jag var duktig låter jag dig, kära läsare, bedöma. Kram på dig och på återseende!
 
 
 

Påsk och influensa med vårkänslor.

 
Bild 1. Påsklilja
 
Efter lite påskfirande med släkt och vänner och en influensa som däckade mig fullständigt är det nu åter dags att trycka ner tangenterna i olika ordning igen. Påsken var helt fantastisk! Jag och min härliga dotter tog oss till Hallstahammar för att hälsa på släkten och båda hundarna var med. Perfekt med lite träning för lilla Ella och mig att vara bland folk och hundar utan att hoppa, dra och slita så fort man möter någon/något. Inte för att jag hoppar och drar så mycket men det handlar ju om samarbete mellan hund och ägare och om det är så att hunden hoppar och drar finns inget samarbete eller så är samarbetet ett överenskommet kaos. Jag hörde i en intervju en hundkunnig som sa att om en hund hoppar så är det en hoppare och det är bara att gilla läget. Det uttalandet fick mig att hoppa jämfota. Då kände jag mig otroligt frustrerad men, förlåtande som jag är, har jag med tiden vänt det till positiva tankar.
 
 
Bild 2. Det Kollie har i munnen är ett gosedjur i form av en hund. Mina bestar har nu tömt den på innandömet samt slitit av den båda öronen vid sina dragkampsävningar.
 
Om man inte har full kontroll över sakernas tillstånd kan det ju komma lite överraskande moment på vägen och det skedde ju nu. På resan fick ju hundarna iklädas byxor eftersom båda började löpa innan. Shit tänkte jag och erinrade mig de gånger jag har glömt att ta av Kollie byxorna då vi gått på promenad. Det såg lite läskigt ut en morgon då hon krökte rygg och det plötsligt började svälla oroväckande där bak. Det tog någon millisekund innan jag begrep vad som hände. Samtidigt kan man ju inte flyga fram och hojta utan måste ta det kallt och snabbt men enkelt lossa på byxan utan att störa den bajsande hunden. Tänk dig själv om du sitter i lugn och ro och känner att nu så, då plötsligt någon kommer fram och hojtar och har sig. Det skiter sig direkt kan jag lova. Hursomhelst så kände jag mig inte alls duktig över att ha glömt ta av byxan innan vi gick ut.Lyckligtvis var hon bra i magen så att vi slapp en kletig variant.  Vid ett annat tillfälle glömde jag också och den gången var det nummer ett som hände. En full binda väger en del kan jag säga och kladdigt blir det men kiss har ju passerat ett naturligt och fantastiskt reningsverk men i stunder som dessa hjälper inte den vetskapen tyvärr så i den stunden gick jag i fyra kilometer och upprepade inom mig -Glöm inte byxorna, glöm inte byxorna...!!! Tjatade det som ett mantra. Tror ni det hjälper? Ha! Jag tror banne mig att jag ska köpa något färgglatt stormönstrat tyg som blir så iögonenfallande att jag inte glömmer att ta av den. De som finns att köpa är ju svarta eller gråa men i samma stund som jag skrev ned detta insåg jag att jag refererar till de butiker jag varit inne i och handlat. Jag har inte tittat på nätet men nu har jag det och där finns det ju en uppsjö kan jag nu konstatera. En del av dem är ju för bövelen riktiga sexy panties. Alltså VAD?!? Ibland sätter jag riktigt i halsen och detta skedde nu. På riktigt?!! Sexy panties för hundar!!! Jag är övertygad om att det INTE finns en enda handhund som blir extra exalterad för att tiken har sexy panties. Jag lovar att kan hanen bara sin sak så räcker det gott med naturens gång. Således har jag en fråga och det är -Vem är dessa sexy panties för? Däremot är jag inte så säker på att jag gillar svaret.
 
Träningen jag tänkte mig på resan fungerade fantastiskt. Ella och jag samarbetar mer och mer. Inte hundra klockrent ännu men nu kan vi passera de flesta människor med lätthet och folk med hund också faktiskt. Det som kan föranleda drag i kopplet är då mötande ekipage inte samarbetar samt om det händer något spännande i mötet. Så jag känner mig mycket nöjd. Jag minns ju den känsla jag hade när jag promenerade med Kollie överallt i det hund och folktäta Biskopsgården. De som inte samarbetade så bra bytte direkt sida vilket fick oss att känna som att vi ägde trottoaren, Kollie och jag. Under resan hälsade vi på hos (från min dotter sett) faster, kusiner och mormor samt gjorde lite andra stopp men det största av hela resan, förutom huvudorsaken till resan förstås nämligen att träffa släkten, var att jag fick rå om min dotter från fredag till söndag. Helt underbart! Jag gjorde dessutom en liten plan om att inte boka kvällarna för besök utan sitta i stugan och dricka vin och käka ostbricka ena kvällen och den andra återigen dricka vin (en gemensam passion) och spela spel och knapra linschips (oförskämt gott). Vi hann till och med stanna till på Marieberg i Örebro och gå in på XXL på vägen hem. 
 
Bild 3. Emma med mormors hund Jaimie i knät.
 
Bild 4. Mormors hund Jolly charmar mig hur enkelt som helst. Svårt att stå emot den blicken.
 
Efter den resan hade jag, stärkt av den,  tänkt ta ett nappatag med lite av varje här hemma under semesterveckan. Helt okunning om att jag plockat på mig ett fult virus under resan började jag igångsätta mina planer under tisdagen med full energi för att upptäcka att den energin snabbt försvann. Jag försökte kämpa emot och satte händerna för öronen och sa högt -Lalalalala... och tog till och med till det tunga artilleriet nämligen lite Jägermesister men inte ens det hjälpte hela vägen. På tisdag morgon var det heltjockt i bihålorna och det äckliga som det kom ut massor av verkade vara bottenlöst. Det är så underbart att vid sådana tillfällen ha möjlighet att öppna dörren och låta hundarna göra ifrån sig på egen hand och sedan öppna upp så de har tillgång till hundgården och själv gå och lägga sig och sova ruset, förlåt, febern av sig. Visst var matte skittråkig och själv hade jag inte skoj heller men shit happens. Lite snopet blev det ju med semestern förstås.
 
Äntligen! Dagen innan jobbdags kunde jag äntligen gå full promenad med hundarna.Jag inser att jag blivit något fanatisk med mina promenader men numera är det såpass illa att det känns lite av att ha tvångströja på mig om jag inte får genomföra dem och det förstår var och en att det inte är så bra. Jag inser ju att jag inte blir yngre och en vacker dag kommer jag inte att kunna gå lika långt och lika ofta och det skrämmer vill jag lova men än så länge går vi på. Till råga på allt hörde jag nyligen två saker på radio som var som ett slag rätt i nyllet med en blöt fisk. Det jag hörde var följande två saker;
1. En fråga ut i etern med syfte att folk skulle ringa in och berätta om sina erfarenheter, -Hur känns det att inte bli kallad till anställningsintervju på grund av att du är runt sextio?
2. Ett konstaterande i ett nyhetsprogram, äldre människor prioriteras inte utan blir avfärdade snabbare än yngre vid sjukvårdsupplysning och vid kontakt med läkare.
 
Aaaaaghh!!! Plötslig insikt nådde mig med full kraft, SMÄCK! sa det rätt i nyllet och eftersvedan ligger fortfarande kvar lite grann men falnar för var dag som går lyckligtvis. Sanningen är ju den att jag närmar mig de sextio med stormsteg och jag har inte riktigt, ska vi säga, säkrat de sista arbetsåren. Vad jag är stolt över mig själv för däremot är att jag tog mig själv i kalufsen för tio år sedan och slutade röka samt började motionera. Sedan kan man kanske tycka ibland att jag går lite väl långt. Som jag beskrev ovan om min besatthet men själv är jag glad att besattheten är åt det hållet eftersom min fysik var katastrofal för tio år sedan.  Dagens promenad gav förnyade krafter och jag inser efter varje bakslag, i detta fall influensa och åldersinsikt, hur viktiga och energigivande dessa promenader är för mig. Sedan är det ju inte endast jag som fått ge vika för tidens tand märker jag under promenaderna. Kollie har börjat sacka lite i uppförsbackar. Hon är vid väldigt god vigör i övrigt och gillar verkligen inte den ordning som nu införts med avseende på promenader. Denna dam är ju van sedan valpben att alltid vara med men nu är ju ordningen den att jag går med en hund åt gången vilket gör att hon ser att Ella och jag går iväg utan henne. Det är då hon tar till vargtjutet, det vill säga hon sitter i hundfåtöljen och ylar hjärtskärande rätt opp i taket. Detta varvar hon med att skälla så jag förstår att hon tycker att jag behandlar henne orätt men det har tyvärr varit en nödvändighet. Allrahelst i vinterhalkan eftersom jag inte känt att jag bemästrat alla situationer med båda samtidigt. Nu börjar Ella och jag kommunicera bättre och bättre, som jag ju beskrev initialt vilket ger att jag nog inom kort kan ta med båda samtidigt.
 
Bild 5. Kollie sover gott.
 
Snön har inte helt och hållet lämnat Sundals Ryr ännu men är på stark tillbakagång. Vad jag laddar batterierna när jag ser mina hundar gotta sig under promenaden och jag själv känner att laddaren är påkopplad hela vägen. Jag älskar luften, fågelkvittret och prasslet från undervegetationen som bevisar att det är liv och rörelse där också. Mina hundar missar INTE det prasslet. De är som hökar båda två och stirrar rätt ner i marken beredda att bärja gräva vid minsta rörelse, sorkjägare som de är båda två. Jag har några områden på tomten som är full i kratrar som de två omnämnda skapat, hmm... Jag älskar också vetskapen att nu är våren här och bara det är tillräckligt för att livsandarna ska pånyttfödas med ny energi. Jag var tvungen att ta en liten vända på tomten och passade då på att ta lite vårliga bilder som jag lägger in här. När jag går omkring på tomten kommer ju även gårdens katter fram om de inte är upptagna på annat håll förstås. Idag var de inte det utan kom och undrade vad som försiggick varför jag passade på att fota även dem.
 
Bild 6. Snön har ännu inte lämnat Sundals Ryr helt och hållet.
 
Bild 7. Ella njuter.
 
Bild 8. Ella och Percy pokulerar lite eller rent av fabulerar, vad vet jag?
 
Bild 8. Percy
 
Bild 9. Kollie läser nogrannt igenom Sundals Ryrstidningen under promenaden.
 
Bild 10. Fiffie tittar ju också fram naturligtvis.
 
Bild 11. Snödropparna är framme hos mig också.
 
Bild 12. Dessa små gynnare kommer ju också fram nu och ska prompt upp på vägen. Man finner mången överkörd beklagligtvis.
 
Under promenaderna passar jag också på att genomföra tankeverksamhet och har under dessa kommit fram till att jag måste vidta åtgärder med denna min blogg. Jag tänkte ju förutom kåserier också berätta om min renovering av min skola men insåg att det blir fel i den kronologiska ordningen. Jag vill ju att läsaren lätt hittar det den önskar läsa om. På en blogg hamnar det senast inlagda främst och det är ju bra men passar inte riktigt mitt syfte längre varför jag funderar på att skapa mig en hemsida. Detta hade jag bland annat tänkt göra under semestern men därav blev ju intet. Istället vältrade jag mig i sängen slemfylld och skakande av feberfrossa. Nåväl inom en mycket snar framtid skall min hemsida vara skapad och husrenoveringen återigen ta fart så den som väntar på något gott... 
 
Kram på dig och på återseende!
 

Renovera och inreda en gammal 1800-tals skola

Idag börjar jag prata om min renovering av skolan, det vill säga huset jag bor i, här i min blogg. Jag tänker mig att jag delar med mig av med och motgångar i mitt försök att renovera och inreda bit för bit. Jag hoppas kunna få till det så småningom men det finns mycket kvar att göra. Jag delar också med mig lite av produkter jag återvunnit av sådant jag haft hemma och i slutet har jag gjort ett litet "potpurri" av lite dråpliga bilder på mina kära djur.
 
Jag äger en gammal skola från 1876. Den är alltså 142 år gammal idag (2018). Jag känner historiens vingslag i den och har en viss vördnad för det. Självklart finns det en del skavanker i huset men i mitt tycke ger det huset dess charm. Eftersom ingen av mina sambos (två hundar, tre katter och en liten pipgris förlåt marsvin (och jaja jag vet att det måste vara två men det har varit det och nu är det bara en och försök har verkligen gjorts för att få en kompis men nu är det avlivning eller sambo med ovanstående inneboende som gäller och jag ser och hör att den lille grisen mår bra) kan renovera så får jag ju göra det själv. Jag kan inte heller eller om jag uttrycker mig som att det finns de som kan det mycket bättre så har jag inte sagt fel. 
Bild 1. Min gamla skola.
 
Jag kan uttrycka det som att jag fann mig lite strandsatt i det här huset med mycket rivet och påbörjat utan något helt färdigställt. Hur jag hamnade i den situationen kommer troligen att visa sig längre fram i tiden här i min blogg men så icke idag. När det sker vet ingen ännu. Ingen vet heller om det ens kommer att ske någonsin faktiskt men kanske. Jag kan säga så här mycket idag i alla fall och det är att det var kärleken. Kärleken finns kvar ännu idag blandat med lite annat men sanningen är den att det var kärlek med stort K. Således är jag glad trots alla "blåmärken och blessyrer" som livserfarenheten gav mig. Jag är glad att ha upplevt den kärleken för den var så stark och genuin och borde kanske ha burit mig genom resten av livet men jag orkade inte leva med de törnar som jag insåg att det innebar och valde därför att slita mig loss.
 
Idag renoverar jag på egen hand så gott jag kan och blir faktiskt riktigt nöjd då jag märker att jag kan mer än jag tror. Jag slipade, fogade och lackade det gamla trägolvet på övervåningen. Eftersom det är ungefär trettio kvadrat tog det ganska lång tid för mig. Innan jag gjorde detta fastnade alltid golvmoppen i stickor och dylikt och ytan var skrovlig och tarv. Dessutom var det stora springor och på sina ställen hål. Nu är golvet slätt och helt och det inger mig en stor tillfredsställelse.
 
Bild 2. Det gamla trägolvet som hela tiden rör sig med vädrets växlingar under året. Nya sprickor har bildats i fogen men ännu så länge fungerar det tycker jag.
 
Sedan jag flyttade tillbaka till detta hus, som då var i stort behov av sanering, rengöring och renovering har jag faktiskt lyckats ta mig framåt bit för bit. Det skälet att jag trivs här så oerhört mycket gör att jag finner det värt att kämpa för. Jag har tapetserat, målat, spacklat, satt spånskivor samt murat men det finns mycket kvar att göra.
 
Bild 3. Tapetserat och satt upp en hängare som min dotter gjorde i slöjden fär många år sedan. Nu ska det dit lister eller dörrfoder heter det kanske men jag vet ännu inte vad jag ska använda. Tips?
 
 
Jag tänkte att jag skulle göra det bit för bit här i min blogg och om du vill kan du hänga med mig i detta hus utveckling. Stundtals behöver jag tips och råd och tar tacksamt emot goda sådana naturligtvis.  Jag älskar gammalt och rustikt och finner det lite spännande att bland lite vilt mellan gammalt och nytt. Jag tycker om att kunna inreda detta hus efter mina egna behov men märker i mångt och mycket att huset bestämmer. Som exempel till det kan jag ta att jag ville få ordning på alla mina böcker och med ordning menar jag att jag ville få plats med dem. Jag vill också gärna ha ett gästrum så att min dotter med sambo kan komma och övernatta här hos mig. Som gästrum såg jag endast ett val av rum vara lämpligt och det var det rum som initialt var biblioteket. Alltså måste böckerna det vill säga biblioteket flyttas till något annat rum. För att kunna skapa ett bibliotek krävs hela väggar för hyllor, alltså väggar utan fönster och dörrar och då fanns endast ett rum kvar så nu är ordningen på rummen inte sådant jag hade satt det om jag fått välja men nu lät jag huset välja åt mig och känner mig nöjd med det.
 
Bild 4. Ommålade hyllor, en del hade jag sedan förut och fler fick köpas på loppis. Detta är endast en liten del av biblioteket.
 
Jag älskar att skapa och fundera ut vad man skulle kunna göra av saker. Jag är med i facebook grupper där folk lägger upp saker de skapat av återvunnet material och jag är stum av beundran för den påhittighet, kreativitet och skaparglädje som jag ser att folk därute har. Jag försöker på mitt håll och det är viktigt för mig att sköta om vår planet och således återanvända så mycket det bara går. Nedan kommer några exempel på vad jag återvunnit av saker jag har haft hemma.
 
Bild 5. Jag beklagar bildkvaliteten och inser att jag behöver införskaffa en bildstabilisator. Detta är en klänning till mig som jag sytt av en barn och en herrtröja. Båda stickat.
 
Bild 6. Blommar jag plockat och torkat samt en gammal parfymflaska.
 
Bild 7. En tavelram jag hade och kattbilder jag klippte ur gamla tidningar som skulle slängas, gamla kattmatburkar som jag limmade på bilder ur gamla tidningar på och använde som ytterkrukor till hyacinter, min dotters urvuxna skor som jag limmade ihop och satte i torkad malva i, min dotters gamla jeansskjorta piffades upp med inslag av andra tyger ur min tyglåda.
 
Slutligen vill jag idag dela med mig av lite bilder på mina sambos. Detta blir ett potpurri av lite dråpliga bilder av dem utom den första bilden för den tycker jag är helt underbar. Tänk att jag lyckats ta en sådan bild! Ibland ska man ha tur.
 
Bild 8. Kollie 11 år och Ella 2 månader.
 
Bild 9. Ella blundar.
 
Bild 10. Kollie gäspar.
 
Bild 11. Percy nosar.
 
Bild 12. Ella fryser?
 
Bild 13. Galen Percy?
 
Bild 14. Ella anfaller?
 
Bild 15. Fiffie gapskrattar?
 
Bild 16. Fiffie med läppstift?
 
Bild 17. Fiffie sträcker på sig.
 
Bild 18. Kollie har synpunkter och Luna undrar förvånat på vad.
 
Slutligen för idag en bild på min lilla pipgris, det vill säga Peeves.
 
Bild 19. Peeves.
 
 Glöm inte att dela och gilla om du tyckte om detta och förhoppningsvis ses vi här igen.
//Marjukka