Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Treåringen

Man måste ju säga att de är söta de små. De har förmågan att lösa livets små svårigheter på de mest kluriga sätt. Själv hade jag till exempel inte kunnat komma på det sätt min egen treåring gjorde då hon kom och väckte mig. Jag gissar att hon försökte med de vanliga sätten till att börja med, det vill säga viskandes ropade ”MAMMAAA” men fann till sin besvikelse att det inte fungerade. Kanske att hon puttade lite också men det hjälpte väl föga på min välvuxna kropp.

Jag låg där i min säng och sov min välbehövliga skönhetssömn. Jag drömde troligen en härlig dröm om hur härligt livet var och solen sken och fålarna kvittrade sin glada sång då något hände och lade smolk i bägaren. Solen gick i moln och fåglarna slutade med ens att kvittra och livet kändes inte alls lika härligt längre. Jag kände det som om jag fått något skräp i ögat och kämpade förtvivlat för att få bort det.

 

 Jag har ingen aning om hur vindlande min treårings tankebanor gick? Om hon tänkte att då ögat slutligen har slutat rulla och väl har fastnat på objektet (att hon är skärpt finns ju ingen tvekan om) så är bytet fokuserat. Eller om handlingen gick på ren instinkt? Vara hur det vill med det, hos min dotter var tanke och handling ett. Hon tog sina små fingrar och tvingade upp mitt ena öga med sina tummar. En treårings fingrar är väldigt små, smala och tunna. Under den tidsrymd innan jag hade vaknat och blivit varse detta illdåd som planerats i mitt sovrum medan jag oskyldigt låg och sov, kände jag det som om någon illasinnad person hade hällt ett lass grus i mina ögon.

Långsamt började sömnens varma famn släppa sitt tag om mig och mitt öga stannade ungefär i centrum och jag varsnade min treåring vid sängkanten. Då jag äntligen hade fokuserat och strax innan min hjärna hade hunnit koppla vad som skedde hör jag min treåring inbjudande och glatt säga –Heeeeeej, under vilken hon genomgick hela sångskalan samt släppte ögat som vid det laget hade tappat hoppet om att någonsin få stängas igen. Det var ungefär där min hjärna hann ifatt evenemanget. Samtidigt som jag varsnade en torrhet i mitt öga fick jag min treåring i ögnasikte och hörde detta glada heeej varvid mitt modershjärta smalt. Jag tog henne i min famn och sa, -Heeeej mitt älskade barn.

Det är ju så, om vi ska vara ärliga, att man finner sig i nästan vad som helst när det handlar om våra små. De har ju en förmåga att se oskyldiga och söta ut. Ungefär som den lille grabben som slog ihjäl en geting med en hammare, på motorhuven till pappas ömt välvårdade bil. De saknar ju kopplingsförmågan dessa juvenila individer. Hade inte pappa, vid ett tidigare tillfälle, haft ihjäl en geting just med en hammare? Visserligen var detta på ett brädgolv men ändå. Vi vuxna måste hela tiden vara steget före, om vi ska kunna undvika besvärliga fadäser, med och av våra telningar. Om denne fader vid ett tidigare skede hade tagit sig tid att tydligt förklara för sitt barn dels vad som händer om man slår ett hårt föremål mot en bil och dels förklarat, då han själv slog ihjäl getingen, varför han gjorde det. Också då förklarat att man inte behöver utrota hela getingsläktet, hade kanske bilen klarat sig utan en skråma och jag lever också i den tron att getingen hade känt sig mycket lyckligare.

 

Tyvärr är det ju inte alltid så enkelt som man kan tro, att förklara saker och ting för sina barn. Jag har kommit på mig själv, ett antal gånger, att tala för döva öron med mina ögons ljus. Jag erinrar mig den gången då jag pedagogiskt förklarade (enligt mig själv) för min treåring varför man inte ska stoppa alla sina leksaker i poolen då hon plötsligt sa –Titta här mamma, höll för sin lilla näsa, böjde sig ner så att den lilla stjärten pekade mot himlen, doppade handen som hon höll för sin lilla näsa med, i vattnet (djupare än så gick hon inte) reste sig snabbt igen och tittade på mig med ett ansikte som strålade av stolthet. Hon tyckte sig ha lyckats doppa ansiktet under vattnet och vem var väl jag att komma där och påpeka en massa ovidkommande fakta, så jag strålade tillbaka och sa –Åååh vad duktig du är! Det är ju inte alltid dom vill lyssna på de vuxnas förmaningar utan dom vill ju faktiskt ha skoj.

Ibland kan man dock komma på sig själv med att undra om polletten någonsin ska trilla ned. Som stolt förälder över sin telning är man övertygad om att världen ligger för dess fötter och med rätt styrning ska man nog kunna få sig en liten statsminister eller nobelpristagare eller möjligen en tennisspelare i världsklass, av sin lilla avkomma. Min telning var tre år vid den tiden då Disney lanserade Herkules. Det fanns Herkules leksaker att köpa överallt och McDonalds hade Herkulestema. Vår dotter hade i sin ägo två mjukisdjur ur denna klassiker varav den ene var Herkules själv och den andre var hans häst Pegasus. Vår dotter tyckte väldigt mycket om dessa mjukisdjur och lekte mycket med dem. Det skar sig dock i modersörat då barnet, som sedermera skulle bli en känd nobelpristagare om jag fick som jag ville, refererade till dessa mjukisdjur som Herkasus och Pegusos. Ni ser ju själva, detta kunde ju inte få fortgå. Hos mig är ord och handling ett, varför jag fokuserade mitt barn i ögonen och sa –Kan du säga PEEGAASUUUS och HEERRKKUULEES?  

T y d l i g t   a r t i k u l e r a n d e   v a r j e   b o k s t a v, så att hon enkelt skulle kunna uttala det rätt vid nästa försök. - Pegusos och Herkasus säger det lilla barnet med en självklarhet som får mig att verka mindre begåvad än tillåtet. Jag kände, vid det tillfället, att jag måste släppa ämnet och fann mig övertygad om att hon snart skulle snappa upp ett korrekt uttal. Dock fann jag mig där återigen pedagogiskt tillrättaledande min telning. Vi hade vid den tiden två katter lystrande till namnen Helge och Svea (ända tills Helge, den oansvarige familjefadern, lämnade Svea med tre barn och flydde till en annan famn). Min avkomma refererade till dessa båda som Fea och Hege. Jag försökte återigen, mycket pedagogiskt, artikulera fram det rätta uttalet. –Kan du säga SSSVVEEAA? sa jag därför. FEA sa mitt barn. –Kan du säga HELLLLGGGE? Frågade jag. HEGE, sa min dotter. Det kommer snart, tänkte jag.

Flygfän och landningstillstånd

Vi måste styra upp det här med landningstillstånden. Någon slags ordning anser jag bör vara på plats. Vi gick, intet ont anande, vägen fram Kollie och jag. Inga nämnvärda bekymmer tyngde oss där vi spatserade i rask takt följandes en bra rytm vi hade hittat under vår kvällspromenad. Jag får väl erkänna, om än motvilligt, att Kollie tycker att dessa promenader jag utsätter henne för varje morgon och kväll kunde minimeras och decimeras något. Eller rent av, tycker hon nog, att hon kunde få en egen nyckel och komma och gå som hon vill. Därav blir intet. Plötsligt ur tomma intet måste jag plötsligt blunda och ögat går inte att öppna utan att det känns som något arbetar sig allt längre in och förorsakar irritation. Ett litet flygfä flög rakt in i mitt öppna öga. Jag hade för mig att det fanns otaliga studier som visade att insekter hade koll på hur de flyger. Ja förutom skalbaggar då, men ett vet jag ju, det var ingen ollonborre som landade i ögat. Lyckligtvis! Jag undrar ju vad som hände här. Ville den ha uppmärksamhet? Ville den ha mig i ögnasikte eller närmare skärskåda mig? Om den ville ha min uppmärksamhet fick den ju det men insatsen var kanske något överdimensionerad eller så var det en kamikaze.

Denna ovan beskrivna onda gärning upprepas tre kvällar i rad vilket får mig att undra lite. Vad, undrar jag, vad? Särskilt stora ögon har jag inte, så att teorin om att mina ögon skulle fungera som någon form av tratt är fullständigt absurd. Effekten av dessa illgärningar resulterade i att tårarna började rinna eftersom mina ögon inte är gjorda för att agera landningsbana för vilsna flygfän. Så där gick jag tre kvällar i rad med tårarna trillande nedför kinderna likt en sörjande. De jag mötte under min promenad trodde kanske att de mötte någon som nyligen erfarit en förlust av något slag. Det var ju sant på sitt sätt. Jag förlorade ju förmågan att se klart, om än tillfälligt. Detta på grund av att några flygfän inte följer det här med landnigstillstånden.

 

Jag kommer att tänka på då hur min dotter gjorde då hon var runt 3 år. Om hon hade något hon ville att jag skulle se placerade hon föremålet precis framför min näsa. Jag vill poängtera här att min näsa inte är särskilt lång. Skulle jag använda mig av en linjal skulle jag på sin höjd kunna tänja den till 3 centimeter, i bästa fall. Detta räcker icke för att ge någon som helst form av synskärpa. Lägg därtill att hon oftast hoppade jämfota samtidigt, blev mig uppgiften övermäktig. Ibland försökte jag hoppa synkront men det hjälpte föga. Du underbara barn! Det blev för mycket rörelse i bilden så jag lyckades inte få till synskärpan.

Vid ett tillfälle blev jag både rädd och överraskad. Jag är lite, fånigt jag vet, rädd för getingar och liknande som kan sticka mig. Sensomrar och fika ute kan vålla mig, eller kanske det rent av är det jag som vållar andra problem. Sitter man ute och fikar på sensommaren och har något sött på bordet kan man ge sig den på att getingar hittar dit. Jag blir då något orolig och spattig och börjar ibland till och med springa omkring. I sällskapet finns då alltid någon kolugn person som kommer med goda råd och säger -sitt still så gör den dig inget. Lätt för den personen att säga men svårt för mig att göra då jag börjar drabbas av lätt panik när den börjar krypa omkring på mig. Hursomhelst så just denna gång jag skulle berätta om stod jag ute i min trädgård och lite nedböjd grejade med något på marken. Jag rätade på mig till stående ställning och just då jag rätat ut min 169 cm långa lekamen ser jag något stort flygfä med långa antenner, stora vingar, stor kropp samt ben överallt komma flygande rakt mot mitt ansikte. Genom stor sinnesnärvaro, nej skojade bara, av någon anledning hann jag ducka. Således flög detta stora flygfä rakt över mig och jag behövde inte hoppa omkring och fäkta och skrika som jag annars lätt hade kunnat gjort om den landat på mig. Eftersom jag kom undan med rena förskräckelsen kan jag nu återskapa bilden jag såg av den stora jätten som jag såg komma flygande mot mig. I min minnesbild ser den otroligt skojig och cool ut. Den torde ha sett mig tydligt och insett att -Det där märkliga trädet kommer jag att landa på. Törhända lever de så dessa skalbaggar som inte har lika bra styrsel som sina vänner getingar, flugor och dylikt, alltså ställda inför faktum att okej där är något i vägen. Där blir jag således tvungen att mellanlanda på väg mot mitt mål. Ytterligare är det ju så att de inte alltid landar utan fastmer kraschlandar. Det vill säga deras framfart hindras brutalt som om en vägg plötsligt dyker upp ur tomma intet mitt framför dem och därifrån studsar de likt en boll för att finna sig landa på något oväntat ställe. Förhoppningsvis finns det någon form av mening med detta till synes panlösa studsande och förhoppningsvis har de någon form av skyddsutrustning så att de oskadda skickas runt likt en kula i ett flipperspel. Om inte kan ju tillvaron te sig något orättvis.

 En myskbock som kom flygande mot mig.

Vad gäller flygfän och personers, ungefär som undertecknad, irrationella rädsla för dem kan det ju, som jag tidigare nämnde,  vålla bekymmer. Jag minns en person som sa till en annan person följande; -bli int rädd nu men du har en stor timmerkus på ryggen. Varvid förste personen far upp likt en projektil vrålandes i högan sky samtidigt som denne fäktar vilt med armarna. Jag erinrar mig också den gång då jag en sensommar satt ute med ett gäng och fikade. En geting hittade oss och framförallt mig. Antagligen var jag sötast, alternativt innehade jag det som den ville skärskåda närmare. Den kom närmare och närmare och, som jag nämnde förut, finns det ju människor som komer med goda råd och glada tillrop. Jag fick således rådet att sitta still så ger den sig när den undersökt färdigt. Den undersökte och undersökte och till slut verkade det som den ville ha den delen av bullen som jag just bitit av för den verkade fast besuten att kliva in i min mun och hämta den. Jag knep ihop munnen och kände paniken stiga då jag kände att den klev omkring på min mun. Rådgivaren i gänget ansåg sig behöva stötta mig ännu mer och sa med lugnande stämma, -sitt still. -Mmmbbbll, sa jag. -Den ger sig snart, sa rådgivaren. MMHMM, replikerade jag i upprörd ton. -men nu är det verkligen viktigt att du sitter still, sa galningen. Jag tänkte mörka tankar om denne dåre i mäniskohamn och tillskrev honom hela situationen och tänkte att jag nog skulle ta itu med honom vid tillfälle. Jag klarade inte att sitta kvar utan reste mig och sprang därifrån blåsandes mellan läpparna för att med vinddraget få bort det enfaldiga påträngande djuret. Till slut försvann getingen i tomma intet och jag kunde äntligen tala ut till denne fullständigt okänslige, imbecilla individ vars fel hela incidenten var. Åååh, vad bra det kändes!

 

Svordomar

 

Jag blir uppretad när dom bara stövlar in och skriker –Ro hit med mat för jag är hungrig som fan. Hela mitt jag reser sig mot sån översitteri, men sådan är han. Han kan ligga i soffan i flera timmar och fisa för att sedan helt plötsligt uppenbara sig i köket skrikandes –Nu får du fan ta och ge mig mat för jag är så jävla hungrig så att jag dör. Under denna soffliggningsfisningstid har jag tvättat, dammsugit, skurat golv och vattnat blommor samt varit och handlat. Ser du det uppenbart orättvisa i detta? Själv finner jag det oacceptabelt. Många skulle säga åt mig att lämna honom men det kan jag inte. Han skulle inte överleva utan mig. Förresten vägrar han att flytta. Jag har vid ett flertal tillfällen sagt åt honom att han inte behöver bemöda sig med att komma tillbaka om han inte kan skärpa sig.

Det kanske går ett dygn sedan står han där på verandan igen och vill komma in. Vek som jag är släpper jag in honom och oftast är han så kelen då och kuttrar som den värsta turturduva. Mitt hjärta faller pladask, varje förbaskade gång. Då vi skaffade vår lilla Golden valp försökte den lilla valpen busa med honom och följde honom i hasorna ända till hallen. Han fann sig i det, ända dit, men sedan tröt tålamodet. Jag hörde honom vråla –Nä nu jävlar, så vände han sig blixtsnabbt om och lappade till valpen rätt på nosen.

Jag kollade så att valpen mådde bra och det gjorde hon. Ingen blodutgjutelse eller andra blessyrer som minne av händelsen. Nu är de de såtaste vänner trots att de är hund och katt, bokstavligt talat. Det är nämligen en av våra katter som svär så där. Jag är helt övertygad om att han gör det. Andra får säga vad de vill men jag är övertygad. Man hör det på tonläget samt ser det på kroppsspråket så tydligt, tycker jag.

Ibland då man öppnar ytterdörren skjuter han in som en pil samtidigt som han fräser –Det var fan i mej på tiden och går och kollar om det finns burkmat i skålen. Gör det inte det kommer han fram till en och högröstat talar om att –Nu jävlar ska jag ha mat annars ska du få se på fan. Det är det där ”fan” som man är så ängslig för att man ska få se eller möjligen inte se utan känna lukten av. Jag läste en gång någonstans att en hundägare kunde få se sin hund(valp) ogenerat kröka rygg mitt för ögonen på husse och matte medan en kattägare aldrig fick se sin katt göra det utan däremot bli tvungen att riva upp hela huset för att hitta källan till stanken. Jag skriver under på det.

Andra gånger öppnar man samma ytterdörr och han kommer in lugnt och fridfullt och säger –Heeej, stryker sig mot vaderna och spinner lite och går och kollar om det finns burkmat i skålen. Konstaterar att det bara finns torrfoder, äter lite av det och går och lägger sig i favoritgungstolen och ser nöjd och belåten ut. Åter andra gånger kan han stå där på verandan och se söndertrasad ut, låta ynklig och orkeslös. Man tar då honom försiktig och kollar om något är brutet, om öronen är kvar samt räknar antal rivsår. Bär in honom i favoritgungstolen, pratar med honom lite grann och låter honom sedan ”sova ruset” av sig.

 

Jag minns då han var en lite kattunge. Han var en sådan där olyckskorp som hela tiden skadade sig. Oftast var det tassarna som farit illa. Vid ett tillfälle hade han varit borta ett par dygn och då han kom tillbaka var hans högra framtass fyra gånger så stor mot vad den skulle vara. Tassen undersöktes noggrant av undertecknad och katten lät mig hållas. Jag fann inget som satt kvar i tassen utan tvättade bara försiktigt rent med ljummet vatten och lät katten själv sköta resten. Han hade väldigt stora problem med att gå så jag tog med mig ett par räkor till hans liggplats vid ett tillfälle och han slök dessa räkor med en glupande aptit. Döm om min förvåning då jag såg stora tårar trilla från ögonen på katten samtidigt som han tittade på mig med en bedjande och tacksam blick. Jag säger bara det, kan den katten gråta av tacksamhet kan han säkert svära också.

Avslutningsvis kan jag berätta att denna omtalade katt numera befinner sig på de sälla jaktmarkerna men han bjöd på en stor personlighet under sin tid hos oss och han kommer alltjämt att finnas kvar i vårt minne.