Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Renovera och inreda en gammal 1800-tals skola

Idag börjar jag prata om min renovering av skolan, det vill säga huset jag bor i, här i min blogg. Jag tänker mig att jag delar med mig av med och motgångar i mitt försök att renovera och inreda bit för bit. Jag hoppas kunna få till det så småningom men det finns mycket kvar att göra. Jag delar också med mig lite av produkter jag återvunnit av sådant jag haft hemma och i slutet har jag gjort ett litet "potpurri" av lite dråpliga bilder på mina kära djur.
 
Jag äger en gammal skola från 1876. Den är alltså 142 år gammal idag (2018). Jag känner historiens vingslag i den och har en viss vördnad för det. Självklart finns det en del skavanker i huset men i mitt tycke ger det huset dess charm. Eftersom ingen av mina sambos (två hundar, tre katter och en liten pipgris förlåt marsvin (och jaja jag vet att det måste vara två men det har varit det och nu är det bara en och försök har verkligen gjorts för att få en kompis men nu är det avlivning eller sambo med ovanstående inneboende som gäller och jag ser och hör att den lille grisen mår bra) kan renovera så får jag ju göra det själv. Jag kan inte heller eller om jag uttrycker mig som att det finns de som kan det mycket bättre så har jag inte sagt fel. 
Bild 1. Min gamla skola.
 
Jag kan uttrycka det som att jag fann mig lite strandsatt i det här huset med mycket rivet och påbörjat utan något helt färdigställt. Hur jag hamnade i den situationen kommer troligen att visa sig längre fram i tiden här i min blogg men så icke idag. När det sker vet ingen ännu. Ingen vet heller om det ens kommer att ske någonsin faktiskt men kanske. Jag kan säga så här mycket idag i alla fall och det är att det var kärleken. Kärleken finns kvar ännu idag blandat med lite annat men sanningen är den att det var kärlek med stort K. Således är jag glad trots alla "blåmärken och blessyrer" som livserfarenheten gav mig. Jag är glad att ha upplevt den kärleken för den var så stark och genuin och borde kanske ha burit mig genom resten av livet men jag orkade inte leva med de törnar som jag insåg att det innebar och valde därför att slita mig loss.
 
Idag renoverar jag på egen hand så gott jag kan och blir faktiskt riktigt nöjd då jag märker att jag kan mer än jag tror. Jag slipade, fogade och lackade det gamla trägolvet på övervåningen. Eftersom det är ungefär trettio kvadrat tog det ganska lång tid för mig. Innan jag gjorde detta fastnade alltid golvmoppen i stickor och dylikt och ytan var skrovlig och tarv. Dessutom var det stora springor och på sina ställen hål. Nu är golvet slätt och helt och det inger mig en stor tillfredsställelse.
 
Bild 2. Det gamla trägolvet som hela tiden rör sig med vädrets växlingar under året. Nya sprickor har bildats i fogen men ännu så länge fungerar det tycker jag.
 
Sedan jag flyttade tillbaka till detta hus, som då var i stort behov av sanering, rengöring och renovering har jag faktiskt lyckats ta mig framåt bit för bit. Det skälet att jag trivs här så oerhört mycket gör att jag finner det värt att kämpa för. Jag har tapetserat, målat, spacklat, satt spånskivor samt murat men det finns mycket kvar att göra.
 
Bild 3. Tapetserat och satt upp en hängare som min dotter gjorde i slöjden fär många år sedan. Nu ska det dit lister eller dörrfoder heter det kanske men jag vet ännu inte vad jag ska använda. Tips?
 
 
Jag tänkte att jag skulle göra det bit för bit här i min blogg och om du vill kan du hänga med mig i detta hus utveckling. Stundtals behöver jag tips och råd och tar tacksamt emot goda sådana naturligtvis.  Jag älskar gammalt och rustikt och finner det lite spännande att bland lite vilt mellan gammalt och nytt. Jag tycker om att kunna inreda detta hus efter mina egna behov men märker i mångt och mycket att huset bestämmer. Som exempel till det kan jag ta att jag ville få ordning på alla mina böcker och med ordning menar jag att jag ville få plats med dem. Jag vill också gärna ha ett gästrum så att min dotter med sambo kan komma och övernatta här hos mig. Som gästrum såg jag endast ett val av rum vara lämpligt och det var det rum som initialt var biblioteket. Alltså måste böckerna det vill säga biblioteket flyttas till något annat rum. För att kunna skapa ett bibliotek krävs hela väggar för hyllor, alltså väggar utan fönster och dörrar och då fanns endast ett rum kvar så nu är ordningen på rummen inte sådant jag hade satt det om jag fått välja men nu lät jag huset välja åt mig och känner mig nöjd med det.
 
Bild 4. Ommålade hyllor, en del hade jag sedan förut och fler fick köpas på loppis. Detta är endast en liten del av biblioteket.
 
Jag älskar att skapa och fundera ut vad man skulle kunna göra av saker. Jag är med i facebook grupper där folk lägger upp saker de skapat av återvunnet material och jag är stum av beundran för den påhittighet, kreativitet och skaparglädje som jag ser att folk därute har. Jag försöker på mitt håll och det är viktigt för mig att sköta om vår planet och således återanvända så mycket det bara går. Nedan kommer några exempel på vad jag återvunnit av saker jag har haft hemma.
 
Bild 5. Jag beklagar bildkvaliteten och inser att jag behöver införskaffa en bildstabilisator. Detta är en klänning till mig som jag sytt av en barn och en herrtröja. Båda stickat.
 
Bild 6. Blommar jag plockat och torkat samt en gammal parfymflaska.
 
Bild 7. En tavelram jag hade och kattbilder jag klippte ur gamla tidningar som skulle slängas, gamla kattmatburkar som jag limmade på bilder ur gamla tidningar på och använde som ytterkrukor till hyacinter, min dotters urvuxna skor som jag limmade ihop och satte i torkad malva i, min dotters gamla jeansskjorta piffades upp med inslag av andra tyger ur min tyglåda.
 
Slutligen vill jag idag dela med mig av lite bilder på mina sambos. Detta blir ett potpurri av lite dråpliga bilder av dem utom den första bilden för den tycker jag är helt underbar. Tänk att jag lyckats ta en sådan bild! Ibland ska man ha tur.
 
Bild 8. Kollie 11 år och Ella 2 månader.
 
Bild 9. Ella blundar.
 
Bild 10. Kollie gäspar.
 
Bild 11. Percy nosar.
 
Bild 12. Ella fryser?
 
Bild 13. Galen Percy?
 
Bild 14. Ella anfaller?
 
Bild 15. Fiffie gapskrattar?
 
Bild 16. Fiffie med läppstift?
 
Bild 17. Fiffie sträcker på sig.
 
Bild 18. Kollie har synpunkter och Luna undrar förvånat på vad.
 
Slutligen för idag en bild på min lilla pipgris, det vill säga Peeves.
 
Bild 19. Peeves.
 
 Glöm inte att dela och gilla om du tyckte om detta och förhoppningsvis ses vi här igen.
//Marjukka
 

De ä int klokt...och pipgrisar är trevligt sällskap

Nä, de ä int klokt. Ja förstå int. Det är tio minusgrader ute och människan står och väntar på spårvagnen iklädd sommarskor och en hoodie. Jag får sån lust att gå fram och skaka om den människan och fråga varför. Jag blir plötsligt så orolig om över dens tår att mina egna krullar ihop sig i mina varma vinterkängor och två lager strumpor. Som gammal ”norrlänning” med devisen ”rimfrost-långkalsonger på, tjällossning-långkalsonger av” känns detta tilltag fruktansvärt. Huvvaligen! Ja kun int säj de bätter. Visst, om allting flyter behöver man ju inte stå länge i kylan men hur ofta flyter den lilla ”vardagsån” då det kommer till allmänna kommunikationer? Allrahelst i tio minusgrader skulle inte jag chansa på att den flyter så bra. Vi som är långpendlare byltar på oss. Vi är vana vid att stå rådvilla och utslängda mitt ute i ingenstans, förhoppningsvis åtminstone på en perrong, utan någon som helst information och vänta. Vi väntar tyst, svenskar som vi är, på att någon ska ta hand om oss. Visst, vi blir irriterade och knyter nävarna i fickan och en del ryter till och då skruvar vi andra på oss och tänker -Tyst nu, vi vill inte ha bråk.

 

Hursomhelst hoodie och sommarskor var det. Plötsligt slår det mig, -Tänk om detta är de enda alternativa kläderna denne person har att välja på!!! Hemska tanke! Men nu går ju inte den att avfärda så lätt. Så kan det ju gå när man avhandlar saker ur vardagslivet. Allt är inte guld och gröna skogar, det vet vi alla. Det finns människor som inte har hem att gå till och det finns människor som flyr från olika saker och min första tanke om denne människa var, eftersom hen var så ung, att det hade med utseende och hur viktigt det är att vara cool att göra. Men, insåg jag ju när jag tänkte vidare, jag kan ha så fel så fel. Jag var dock inte cool alls eftersom jag inte gjorde något utan bara kom på skrivstoff och nu sitter jag ju dessutom och häver ur mig det i skrift. Jaja, sådan är jag.

 

Jag kan ju lika gärna fortsätta på samma tema, det vill säga förutfattade meningar för det har jag tydligen gott om inser jag. Under mitt långa liv har jag inte, vad jag kan minnas, någonsin ägt smådjur. Uppvuxen på en bondgård hade jag naturligtvis djur i olika storlekar runt omkring mig. Det fanns höns, grisar, får, getter, hästar, kor, katter och hundar. Jag tror inte att jag glömt någon djurart i besättningen. Vi hade aldrig kaniner, marsvin eller hamstrar. En gång, minns jag men det var efter vi flyttat till sverige och lägenhet, hade vi två undulater. Jag lyckades aldrig förstå hur jag skulle bete mig med dessa. Det uppstod aldrig någon ömsesidig respekt vilket jag hävdar är ett måste om man ska ta hand om djur, det vill säga vara djurskötare. Jag ville inte ha undulater jag ville ha hund! Mamma försökte locka med kanin eller hamster men jag tog till det tunga artilleriet och grät samt påpekade hulkande - Alla andra har, snyft. Mamma slog genast hål på mitt argument för hon visste ju vilka av mina vänner som hade hund och vilka inte. Till slut hittade jag ett argument som bet och det var att jag inte visste hur jag skulle ta hand om kaniner och hamstrar och det visste ju inte mamma heller men hundar hade vi ju haft så där visste vi båda två ju. Hon lovade att tänka på saken men jag tyckte ju inte att det behövdes funderas på men ett litet steg var vunnet. Hon sa inte bestämt nej i alla fall och inga förslag på smådjur längre heller så nu hade vi tagit ett steg till i trappan mot hund, ansåg jag. Jag fick min hund till slut. En blandras mellan Collie och Hamiltonstövare som jag gav namnet Roy. Han drog mig genom livet men vi hade en ömsesidig respekt och vi höll ihop i vått och torrt. Jag åkte till Kanarieöarna en vecka och när jag kom hem igen blev han så glad att se mig att han gnyende viftade på hela sin kropp och kissade ner mig på byxbenen.

När sedan min dotter kommit upp i ålder en sisådär runt åtta år kanske, ville hon ha hund, kanin, hamster och marsvin. - Alla hade det, hävdade hon. -Hmm, sa jag, har alla verkligen det? Det visste jag ju att de inte hade och mitt argument emot alla typer av smådjur höll fortfarande, det vill säga att jag inte hade en aning om hur man sköter om sådana. Hund däremot kände jag till och med hund blev hon. Jag sa att- När du är tillräckligt stor att ta hand om en kanin kan vi skaffa en och så blev det också eftersom det lilla barnet kunde linda mig runt sitt lillfinger av och till. Det började med kaniner för att sedan övergå i marsvin. Jag måste erkänna att jag inte hade koll på vilket som var marsvin och vilket som var hamster till en början. Jag hade en visuell bild i skallen på hur de båda såg ut men skulle haft femtio procents chans att träffa rätt om någon bett mig peka ut marsvinet mellan de två. Däremot var dottern ytterst påläst samt hade sparat pengar till detta så hon fick mitt ok. Efter något år skulle dottern flytta ihop med sin kille och i den lägenheten fanns inte plats för marsvinsbur så hon jagade med ljus och lykta ett nytt hem till densamme. Det gick inte så bra och under tiden bodde Peeves kvar hos mig, blödhjärtad som jag är men hon fick lova att ta hand om det lilla ”extradjuret”. Själv tyckte jag att det var jobbigt med ett sådant djur. Till exempel om man skulle lyfta upp det lilla svinet kändes det som att titta in i en centrifug och man kan ju bli yr för mindre. Han sprang runt i cirkel som om han druckit raketbränsle för att undvika det värsta monster han någonsin sett det vill säga mig. Jag misstänker att han kom upp i minst 600 rpm i sitt försök att undfly bli upplyft av undertecknad. Dottern tog hand om honom långt om länge genom att klippa klor, klämma och känna samt vad man skulle kunna referera till som vanlig allmän lagning och det fungerade för mig. Jag städade dock oftast buren och det var ju vid dessa tillfällen han agerade centrifug och det med bravur. Men tiden gick och den lille grisen och jag började tycka om varandra. Jag gick där och pratade med honom, städade hans bur och tog honom i famnen och gick runt i huset och berättade olika saker. Då han var i min famn var han stilla och skallrade stundtals tänder, vad nu det står för? Först i början när jag skulle ge honom mat sprang han och gömde sig så fort jag närmade mig buren. Sedan slutade han gömma sig men sprang så långt ifrån mig han kunde. Sedan plötsligt en vacker kväll kom han lite ryckigt mot mig och tog försiktigt mat ur min hand men sprang sedan snabbt bort. Jag stod chockerad kvar med öppen mun och lekte fågelholk men till slut kom jag mig för och frågade honom ,-Vad nu?!? Han svarade inte men tittade på mig långt om länge och marsvin ser ju väldigt speciella ut med den lilla pussmunnen som ger dem en lite oskyldig min. Sedan blev han mer och mer modig och hade inte längre så bråttom bort från mig. Numera springer han mot burdörren och sätter tassarna mot densamma och eftersom burdörren är hängd nertill och således öppnas uppifrån och mot mig ser det nästan ut som att han tillber mig varje gång jag öppnar burdörren och ska ge honom mat. Det lilla svinet låter mig till och med veta om matvalet faller honom på läppen eller ej.  Om han tycker att han får samma lite väl ofta kan han nosa på maten och titta på mig lite uppfordrande som om sägandes -Honungsmelon igen!!! Då knycker jag på nacken och säger -Antingen det eller så är du utan och det vill ju inte den lille pipgrisen vara. Pipgrisen kallar jag honom för jäklar så de kan pipa. Jisses i min lilla låda. Men hör och häpna då jag härförleden sprang uppför trapporna för jag trodde jag hade fått in en fågel på övervåningen. Men där fanns ingen fågel och jag insåg plötsligt att det var pipgrisen som kvittrade. Herreminje så likt en fågel han lät. -Har du ont i halsen eller så frågade jag men något svar fick jag inte. Han tittade bara på mig så där oskyldigt igen med den lille pussmunnen lite halvöppen sådär. Jag har naturligtvis läst på lite nu om marsvin eftersom jag har en sådan inhysning och dessa beteenden som jag noterat hos lillgrisen tyder på att han trivs här. Det känns väldigt bra eftersom jag ju inte på några villkors vis vill att det lilla svinet ska vantrivas och tycka livet är pest då han blev strandsatt här hos mig.

Som ni hör har jag nu fattat tycke för det lilla svinet. Han är idag, i mina ögon, en stor personlighet i den lilla griskroppen. Vår relation har kommit till en högre nivå. Numera kvittrar han ibland då jag öppnar ytterdörren när jag kommer hem från jobbet. Jag välkomnas alltid av två goldentikar samt numera också av lilleman, eller Peeves som han heter. Ofta kommer också husets tre katter mig till mötes. Jag känner mig alltid välkommen hem. Jag är så rik!

       
 
 

 

Jag är inte bitter!

Jag inser nu, med lite fördröjning, att det kommer att ske denna tid på året varje år. Alltså i början på mars! I BÖRJAN PÅ MARS när det till synes verkar vara, enligt undertecknads statistik, störst chans/risk för att det dimper ner en ansenlig mängd snö. Ytterligare är att det verkar som om kung Bore då försöker få grepp om väderleken och lyckas få det i sitt grepp och minusgraderna blir tvåsiffriga. Men då har vi ju uppstickaren SMHI som utlovar plusgrader och striden är i full gång. Ena dagen är det minus och nästa dag plus. Lägg därtill att snömolnen stannar till över Sundals Ryr och släpper ur sitt innehåll där med ojämna mellanrum i början på mars. THUMP säger det och 30 centimeter blötsnö ligger där och väntar på mig och min spade. Jag greppar densamme med samma leende jag har på bilden ovan, biter ihop och skottar, spottar och svär. Detta, att det varvar mellan plus och minus, ger ett snöskorpslager som inte är så lockande att handskotta i. Uppepå allt detta lägger vi den årliga slamtömningen. Den har tidigare skett i början på oktober och det har ju inneburit att slambilen kunnat köra ner på en gammal skogsväg och ställa sig alldeles intill min trekammarbrunn. Men nu i mars har det oftast varit snö vilket ju gjort att de inte kunnat ta sig ner där med slambilen. Således måste de köra in på gården och jag måste skotta en gång över gräsmattan där de kan gå och dra en lång slang för tömningen. Om de måste dra mer än tjugo meter blir det straffavgift och jag läste fel först och fick för mig att det var 125:-/meter men lyckligtvis är det 125:-/10 meter i alla fall.

Jag läste informationen från företaget som skall göra slamtömningen. Det var lite kravlagt kan man säga. Bifogar en bild nedan. Det är ord och inga visor. Jag tycker att de som jobbar med slamtömning skall ha rimlig arbetsmiljö, självklart ska de det. Det är bara det att för den enskilde torpägaren kan det ju kännas lite tufft. Förra året ringde jag och bad om att åtminstone få anstånd till den andra av de två veckorna de i utskicket de anger att de ska dyka upp någon gång under. Det satt hårt åt ska jag säga. Jag bönade och bad och till slut, mycket motvilligt, gick hon med på att försöka tillmötesgå min önskan. Jaja, säger jag till dig som invänder här, jag vet att det är schemalagt och kan leda till en extra tur utöver det schemalagda. Vad jag ger uttryck för här är den tyngd som nya regler på torpägare nu ger. Jag läste denna mig tillskickade information och insåg att nästa vecka, vilket det skulle bli vid tidpunkten då jag fått den i min brevlåda, eller veckan därpå kommer de någondera dagen. Kollade upp kung Bores kombattant det vill säga SMHI och insåg att vill det sig illa blir det varannandags skottning. Det står inte hur bred gångvägen måste vara men jag får säkert veta om den inte var tillräckligt bred. Tydligt står i alla fall att väg från bil till slamskiljare ska vara skottad. Jag tyckte mig också läsa att den skulle vara beströdd med rosenblad men hittar inte just den passusen just nu ej heller några rosenblad att beströ med. Det är fel säsong, då var oktober lättare. Hade också för mig att jag såg någonstans att Vivaldis Quattro staggioni skulle spelas stämningsfullt i bakgrunden under själva tömningsförfarandet för att slippa debiteras en straffavgift på att jag bor på landet, har ljust hår och snart skall fylla femtioåtta.

      

Jag har skottat nu och jag vet att det blir straffavgift. Jag vet bara inte hur stor men det får jag ju veta nästa gång jag får någon post från detta företag. På min tomt har jag nu en skottad stig fram till min trekammarbrunn. Jag måste säga att jag tycker att det ser lite fånigt ut. Till alla andra ställen pulsar jag själv. En gång i veckan går jag till exempel runt till mina fågelmatningsställen och fyller på men till dem har jag inte skottat. Jag går fem dagar i veckan till brevlådan och dit skottar jag inte heller. Jag skottar till bilen och för bilen men får pulsa mig fram i övrigt. Jag skall också innan dagens slut fixa till en skylt till den framskottade stigen så att det blir tydligt att det är till slamtömningen. Detta för att unvika att de går vilse för jisses vilken straffavgift det skulle kunna bli. Jag törs inte ens tänka tanken. Skulle det dessutom vara tvåsiffriga minusgrader just den dagen de kommer riskeras ju liv och lem om de skulle förirra sig och det vill jag inte ha på mitt samvete.

Slutligen vill jag bara säga -All heder till er som jobbar med slamtömning! De av er jag har haft nöjet att prata med är glada, trevliga och omsorgsfulla och värda all respekt. Jag hoppas att ni har en bra lön för det jobb ni gör för fanns inte ni skulle det bli katastrof ganska snabbt. Jag bockar och bugar.

På återhörande och kram till er alla!/

Marjukka