Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

En tågresa och lite kroppsdelar här och där

Vem är det som snarkar så in i helskotta högt? Kan inte någon putta på den stackars kraken så att hen slutar? Det här är ju störande, tänkte jag då jag plötsigt vaknade med ett ryck av ett fruktansvärt oljud som nådde mitt öra. Det tog några ögonblick innan poletten trillade ner och jag insåg att det var jag själv. Där satt jag alltså, insåg jag, på ett fullsatt tåg dragandes STORA timmerstockar med munnen på vid gavel och jag undrar om jag rent av inte hade lite saliv rann i mungipan som grädde på moset. Lykligtvis satt jag längst in i ett hörn och såpass ihopsjunken att jag inte syntes men jag hm...hördes ju tydligen desto mer. Oavsett det måste jag tillstå att det är mycket behagligt att sova på tåg. Den första behagliga delen är då jag är kvar hemma och morgnar mig då jag kan tänka att, -vad skönt det ska bli att sova på tåget. Nästa behaglighet infaller då jag väl sitter på tåget och precis har ätit frukost och känner mig mätt, nöjd och glad. Då kommer dåsigheten som ett brev på posten. Jag blundar och vaggas till sömns av tågets tunggung.

 
Jag har noterat att med stigande ålder har vissa kroppsdelar förslappats. Nackmusklerna verkar vara ett utav dem samt hela torson. Av någon anledning faller inte huvudet framåt längre som det gjorde förr om åren då man somnat i sittade ställning. Nej istället åker det bakåt varvid munnen öppnas på vid gavel och tungan verkar visst ge efter för gravitationen så den täpper till upp i gommen mot näsan samt ner mot svalget så att den bildar ett extra tjockt membran som kommer i svängning då lungorna kraftfullt kämpar för att få ner tillräcklig mängd luft. Ljudet blir ju därefter, det vill säga kraftfullt även det. Man sitter där som en ihopsjunken degklump och ger ifrån sig en massa oljud. Man är således ett störande moment i ett mycket fullsatt tåg som snabbt susar fram på morgontimmarna men ett mycket vanligt förekommande sådant. Jag är inte ensam om detta menar jag. Vi är många snarkare numera. Jag såg en medresenär ha med sig en upplåsbar kudde att ha bak i nacken och tänkte att det var ju en god ide. Numera har jag en kudde med mig som jag sätter bakom nacken så nu bjuder jag inte längre på timmerstocksvalsen till mina medresenärers lättnad.
 
 

 Jag har pendlat med tåg i sjutton år nu. Det har varit både roligt, tröttsamt, spännande och tråkigt. Ibland fungerar tågresorna riktigt bra men ibland hakar det upp sig och då kan det ju förstås bli väldigt jobbigt. Min tågresa, det vill säga, tiden det tar från punkt A till punkt B tar femtio minuter. För att ta mig hemifrån och till jobbet måste jag köra bil första biten sedan ta tåget och därefter spårvagn. För att nå respektive facilitet måste jag ju däremellan nyttja apostlahästarna. Om allt fungerar perfekt skulle det en solig dag under en jämn vecka ett udda datum då allt fungerar på Västtrafik, kunna genomföras på en timme och trettiofem minuter. Detta, kan ju var och en förstå, inträffar ju inte ofta. Aldrig faktiskt, om vi ska vara ärliga och det tycker jag att vi ska vara. 

 

 Varför fortsätter jag att pendla så långt då, när jag vet att det tar sådan tid? Svaret är enkelt jag älskar där jag bor och jag trivs med mitt jobb. Jag har inte lyckats hitta ett bättre alternativ. Under ett par år flyttade jag faktiskt nära mitt jobb. Det tog mig bara tio minuter att ta mig till jobbet och det med cykel. Det gjorde mig inte gladare utan jag saknade stillheten och lugnet som livet på landet bjuder på. Jag behöver stillheten för att ladda mina batterier. Jag gick mina promenader även då jag bodde i Göteborg. Detta resulterade tydligen i att jag verkade poppa upp likt gubben i lådan överallt. Om detta blev jag underkunnig då jag mötte mina gelikar, det vill säga hundägare. Ett flertal av dem poängterade detta faktum att jag tydligen befann mig överallt. En person frågade mig till och med, -Vem är du? Jag sträckte hövligt fram handen och tänkte hälsa och säga mitt namn. Han ignorerade min hand och sa, -Jag har sett dig någonstans men kan inte komma på var. Jobbar du på vårdcentralen? Nej, svarade jag. -Märkligt du ser verkligen bekant ut, sa han och fortsatte sin promenad. En tredje, en kvinna, uttryckte sig väldigt rättframt. Hon sa, -Dig ser man än här och än där. Du går omkring överallt med din hund. Vart man än åker så nog är du där. Hursomhelst så hur trevligt det än var med dessa pratstunder som blev väldigt frekventa i Göteborg har jag problem med trafikbruset. Det höjer min stressnivå och jag lyckades inte fulladda mina batterier med samma effektivitet som i Soldalens ro. Därför "betalar" jag med att pendla långt. Denna dags, då jag skriver detta, morgonpromenad är ett ypperligt exampel på att det är värt priset. Ljum morgon i soluppgång. Det har regnat under natten och allt doftar så mycket mer. Jag går min promenad ackompanjerad av intensivt kvittrade av ett flertal olika arter såsom koltrast, duva, gök samt diverse andra fåglar som jag av lätet inte kan namnge men härligt är det. Dofterna som min väg kantas av är uppradade i följdriktig ordning; hägg, syren, björk, gran, grispiss, grisskit, hägg, liljekonvalj, syren och sedan i omvänd ordning. Man får ta det onda med det goda. 

 

Låt oss nu återgå till den förslappade kroppen igen. Det är ju inte enbart de ovan nämnda kroppsdelarna som förslappas, även övriga delar hänger på i denna orgie av lathet. Min vänstra stortå är ett exempel. Jag läste en artikel härförleden om att det finns en teori, bland många, om orsaken till Hallux valgus (knöl vid stortån) som hävdar att en anledning till deformiteten är att man slutar skjuta ifrån med stortån (sedan finns det ju ett antal teorier till varför man gjort det såsom till exempel att man använt för trånga skor). Jag har ju en sån deformitet på vänster fot, därav intresset för artikeln. Då jag läste artikeln beslöt jag mig för att prova det som stod där det vill säga medvetet skjuta ifrån med stortån. Då jag testade stod det fullkomligt klart för mig att min stortå har ju icke jobbat på ett bra tag. Vadan detta, undrade jag? Att jag, i min ungdom, låg och slappade i soffan betyder ju inte att tårna hade min tillåtelse att göra det. Denna slapphet skedde utan min vetskap till och med och det känns upprörande. Här har jag gått och trott att sådana saker är autonoma, det vill säga att om jag går skall tårna sköta sin del av jobbet men icke. Här visar det sig att min vänstra stortå uppenbarligen vid något tillfälle sagt upp sig utan föregående varning och sedan bara legat där i skon, utan att aktivt delta i framförandet av min lekamen, likt en död fisk. Jag undrar ju hur länge detta myteri har pågått egentligen? Sedan uppstår ju nästa fråga i mitt huvud. Finns det fler myterister och vilka är de i så fall? Hänger armarna med och hur är det med knäna? Jodå, såvitt jag förstår jobbar de fortfarande på på begäran. En sak är ju uppenbar, med stigande ålder krävs frekventare och noggrannare kontroller för att man ska kunna vara säker på att det inte ligger någon kroppsdel där som har kastat in handduken och bara slappar. Jaja, aldrig kan man slappa. Jag kan bara avsluta med att konstatera att med vetskap om denna slapphet som råder i denna min kropp är jag glad att jag inte är fladdermus.

 

En liten visa ♪♫

Inget kåseri men ändå...

Jag har en liten visa, som i sig är oansenlig, som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Den kommer för mig varje sommar och den går på repetera i mitt huvud av och till under hela somrarna. Det stör mig inte alls eftersom jag tycker att den är väldigt charmig. Jag minns för ett antal år sedan då min dotter sjöng visan som de skulle sjunga på avslutningen. Jag minns inte om det var i förskolan eller skolan och det spelar ju, i sig, ingen roll. Hur det än var så var detta första gången jag hörde denna visa och hon kunde inte ha valt ett bättre tillfälle att låta mig få höra den. Texten går så här;

Gult som solsken, gult som guld

Jag har hela ängen full

Med smörblommor som står och nickar

Mitt sommargolv har gula prickar

 Jag minns inte fler verser så min hjärna går på repetera på denna och kanske den inte ens har fler verser. Trots det tycker jag väldigt mycket om denna visa och jag ska berätta varför. Som jag tidigare nämnde kunde inte min dotter valt ett bättre tillfälle att sjunga den för mig. Det var nämligen så att gräsmattan var full av både maskrosor och smörblommor och jag var vid detta tillfälle otroligt stressad. Jag tyckte inte att jag räckte till någonstans. Jag borde ha klippt gräsmattan, jag borde ha rensat ogräs, jag borde ha målat huset, haft mer tid med min dotter och hunnit mer på jobbet. Jag tyckte att jag gjorde vad jag kunde men det kändes inte som att det räckte.

Ett sommargolv fullt med gula prickar.. 

 När min dotter sjöng denna visa gick den av någon anledning ända in i hjärtat. Plötsligt mitt i all stress kände jag att allt rann av mig. Jag lyssnade på orden och det lät så vackert det hon sjöng. Jag önskar att jag hade det inspelat så att jag hade haft det kvar. Just den späda barnrösten gjorde också visan så skir. När jag lyssnade på orden så kände jag –Just det, mitt sommargolv har gula prickar nu. När jag tänkte så blev gräsmattan vacker faktiskt. Jag började tänka att det ju inte måste vara perfekt. Just nu har jag inte hunnit klippa eller ens ta bort ogräset och faktiskt så är det så att jag inte kommer kunna hinna ta bort ogräset för jag prioriterar annat. Just då och där var det viktigt att njuta av min dotters sång och det faktum att jag kunde betrakta min oklippta gräsmatta och tycka att den var vacker.

 Nu efter alla dessa år är jag fortfarande inte någon hängiven ogräsplockare. Min gräsmatta kan få gula prickar av och till och även andra färger förekommer. Vad jag gör då är att jag njuter av blommorna som växer där så länge jag klarar det. Till slut måste jag klippa för det får inte bli för långt. Ni ska här nu få ett smakprov på visan av undertecknad. Det blir ju inte lika vackert som när en barnröst sjunger. Jag försökte hitta någon inspelning på nätet men lyckades inte så ni får hålla tillgodo med mig om ni törs. Håll i hatten för nu kör vi.

Hrrmmpff! Detta gick ju inte alls. Åtminstone vet inte jag just i skrivande stund hur man gör. Jag får be min dotter om hjälp. Hon har koll på saker och ting. Kanske ska ni dra en suck av lättnad rent av, att det inget bidde. Jag ska i alla fall försöka få till det på något sätt snarast. De som väntar på någe gott...

♪♫

...och nu har vi sovit på saken och det är så härligt för jag har ju vänner därute som vet saker och kan hjälpa till. Jag visste inte att visan heter Smörblomma men nu vet jag. Tack vare rådigt ingripande av en vän lägger jag, nedan, en länk till en inspelning av visan. Jag lovar er att det är en större fröjd för örat att lyssna på än min inspelning och dessutom inser jag att jag sjöng fel på sina ställen.

https://www.youtube.com/watch?v=dpJSqgRJrIs

 

Maskros, Taraxacum

Maskrosor, liksom andra växter som vi kallar ogräs, är väldigt vackra. En hel del av dem är också ätliga och smakar till och med gott men många av oss har inte koll på det utan köper allt vi äter i stället. Nässlor är till exempel goda och nyttiga. De är rika på A- och C-vitamin samt järn, kalium mm. Kirskål är också väldigt gott och nyttigt liksom daggkåpa. Det finns ett helt skafferi där ute. Det är bara att ta för sig men man måste veta vad man gör för det finns också giftiga växter. Jag har haft turen att hitta ett ställe där jag kan plocka ramslök. Det är mycket gott på frukostmackan och innehåller mycket C-vitamin och mineraler. Idel nyttigheter alltså.

 Ramslök, Allium ursinum och tomat, Solanum lycopersicum och ost, ystum mjölkum och knäckebröd, knäckus brödus
 
Det finns så mycket vackert, gott och nyttigt där ute. Det gäller bara att se, kunna och veta det.
 
 

♪♫ Här är gudagott att vara... ♪♫

 
Jag älskar omgivningarna i Sundals Ryr. Det är vackert rofyllt och bjuder stundtals på fantastiska överraskningar. Jag går ju mina promenader i ur och skur och har under dessa upplevt en hel del. Jag har många gånger önskat att jag skulle haft en kamera med mig för att kunna fånga och dela med mig av det upplevda. En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Jag skulle kunna kombinera bild med ord. Oj, vad många ord det skulle kunna bli! Nu är det ju så att jag faktiskt har haft med mig en kamera ibland. Ibland har det varit en systemkamera, vilken jag inte riktigt är kvinnan att hantera måste jag nedslående medge. De gånger motivet snällt stått tålmodigt fullständigt still och inväntat tagningsögonblicket har det ju gått bra i regel. Dock är det ju inte alltid ens det har hjälpt. Jag har tagit månget foto i min dar som visat sig vara suddigt, missat halva motivet eller någon annan form av miss som kan tänkas uppstå. Jag har nog fixat alla de missarna. Det har hänt att jag haft med kamera och när det verkligen dykt upp något jag skulle velat ha förevigat har jag varit så fascinerad av motivet att minnet av kameran eller att fotografera helt försvunnit.
 
 

  Fotograf, photos graphos

Jag erinrar mig den gång jag strosade vägen fram med min ständige följeslagare och får syn på en grävling som gick omkring på åkern inte alls många meter från oss. Vi gick där brevid varandra ett tag och jag kunde nästan höra grävlingen nynna ♪nananananaanaa♪ lalala♪ där den strosade omkring. Den var så omedveten om vår, Kollies och min, närvaro att den närmade sig oss mer och mer. Grävlingar ser ju dåligt som bekant och deras hörsel är väl heller inte deras skarpaste redskap, om man så säger. Det sägs ju vara tänderna vilka de illvilligt sätter i vaderna på första bästa som korsar deras väg. Bah, säger jag, bah och åter bah. Struntprat!

Hursomhelst, eftersom denne strosande grävling uppenbarligen är så uppslukad i sin egen värld att den inte upptäcker oss och att vi kommer närmare och närmare varandra finner jag det för gott att göra den uppmärksam på detta faktum. Dess uppvaknande är så underbart fantastiskt att jag känner mig ledsen över att inte ha kunnat föreviga det medelst fotografi eller film. Den uppsyn den uppvisade hade gjort succé vida omkring skulle jag tro. Jag kan bara använda mina ord och de lyder som följer; Vi hade alltså gått där brevid varandra någon minut. Grävlingen nosade omkring helt i sin egen värld. Den såg nöjd och belåten ut där den, till synes, nynnande och trallande för sig själv, undersökte åkern minutiöst. Grävlingens väg gick något diagonalt varför det var oundvikligt att vår väg slutligen skulle korsas om uppmärksamhet inte påkallades på något vis. Jag kände det vara på sin plats att upplysa denne om Kollies och min närvaro så jag sa –Hej på dig du! Reaktionen var omedelbar. Grävlingen stannade tvärt och tittade förvånat och överrumplat upp. Nynnandet slutade med ens. Nosen arbetade för högtryck och insikten gick tydligen från nos till hjärnkontor att här fanns något läskigt som kunde hota dess lugna tillvaro. Grävlingar må ha korta ben och förhållandevis stor och relativt klumpig kropp men likt humlan kan de slå en med häpnad då de påfallande snabbt och smidigt tar sig fram då det gäller. Denne grävling tittade alltså förvånat upp, identifierade fara. Det lät till och med som att den utbrast ett förvånat –Huh? Vände blixtsnabbt om och sprang likt en sinuskurva tillbaka till åkerkanten och ner i diket.

 Grävling, Meles meles

 Det värsta är att jag har problem att fotografera husets djur också. Jag vet inte om jag gör en min som ser hotfull eller kanske rent av galen ut. Då jag närmar mig hunden eller katterna ser de antingen ut som om de är rädda för att få stryk eller så flyr de innan jag hinner fyra av.

Kanske ser jag, Marjukkus grotescus ut ungefär så här då jag ska föreviga mina djur och då förstår jag ju deras reaktion.

Resultatet blir bild på mattan eller en dörr eller i alla fall något helt annat än vad jag tänkte mig att föreviga. Igår tänkte jag mig ett foto på en spindel jag såg på vägen då vi gick vår kvällspromenad. Spindeln var stor och satt still på ett och samma ställe så länge att jag hann betrakta den från alla vinklar. Först kom jag inte att tänka på att jag hade kameran med mig men då det gick upp för min omtöcknade hjärna att så ju faktiskt var fallet tänkte jag att här har jag ju ett förträffligt offer eller ska vi säga fotegenisk posör. Jag plockade fram kameran med stor försiktighet, jag ville ju inte skrämma bort mitt motiv. Jag tryckte på kameran och stod med avtryckarfingret på avtryckaren och precis då la spindeluschlingen i racerväxeln och vips var den puts väck. Detta hände ju precis då jag tryckte av och resultatet blev en närbild på asfaltsvägen. Inte så intressant bild om jag får säga min mening.

 

 Spindel, Araneae

För att ge mig själv en chans tänkte jag att jag skulle gå runt och fotografera lite blommor De är ju stilla i alla fall. Där hade jag fruktasvärt fel. Det började blåsa!!! Resultatet blev en grön och vit suddig sörja. Men det är ju inte riktigt så illa. Ett och annat vackert foto har jag ju trots allt lyckats få.

 

       
 Pingstlilja, Narcissus poeticus                                      Häggmispel, Amelanchier lamarckii

Och i ärlighetens namn har jag ju faktiskt lyckats några gånger även med husets djur.

 

  
Älskade Kollie, Canis lupus familiaris i full fart.          Fiffie, Felis catus nyfiken på kameran.