Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

En tågresa och lite kroppsdelar här och där

Vem är det som snarkar så in i helskotta högt? Kan inte någon putta på den stackars kraken så att hen slutar? Det här är ju störande, tänkte jag då jag plötsigt vaknade med ett ryck av ett fruktansvärt oljud som nådde mitt öra. Det tog några ögonblick innan poletten trillade ner och jag insåg att det var jag själv. Där satt jag alltså, insåg jag, på ett fullsatt tåg dragandes STORA timmerstockar med munnen på vid gavel och jag undrar om jag rent av inte hade lite saliv rann i mungipan som grädde på moset. Lykligtvis satt jag längst in i ett hörn och såpass ihopsjunken att jag inte syntes men jag hm...hördes ju tydligen desto mer. Oavsett det måste jag tillstå att det är mycket behagligt att sova på tåg. Den första behagliga delen är då jag är kvar hemma och morgnar mig då jag kan tänka att, -vad skönt det ska bli att sova på tåget. Nästa behaglighet infaller då jag väl sitter på tåget och precis har ätit frukost och känner mig mätt, nöjd och glad. Då kommer dåsigheten som ett brev på posten. Jag blundar och vaggas till sömns av tågets tunggung.

 
Jag har noterat att med stigande ålder har vissa kroppsdelar förslappats. Nackmusklerna verkar vara ett utav dem samt hela torson. Av någon anledning faller inte huvudet framåt längre som det gjorde förr om åren då man somnat i sittade ställning. Nej istället åker det bakåt varvid munnen öppnas på vid gavel och tungan verkar visst ge efter för gravitationen så den täpper till upp i gommen mot näsan samt ner mot svalget så att den bildar ett extra tjockt membran som kommer i svängning då lungorna kraftfullt kämpar för att få ner tillräcklig mängd luft. Ljudet blir ju därefter, det vill säga kraftfullt även det. Man sitter där som en ihopsjunken degklump och ger ifrån sig en massa oljud. Man är således ett störande moment i ett mycket fullsatt tåg som snabbt susar fram på morgontimmarna men ett mycket vanligt förekommande sådant. Jag är inte ensam om detta menar jag. Vi är många snarkare numera. Jag såg en medresenär ha med sig en upplåsbar kudde att ha bak i nacken och tänkte att det var ju en god ide. Numera har jag en kudde med mig som jag sätter bakom nacken så nu bjuder jag inte längre på timmerstocksvalsen till mina medresenärers lättnad.
 
 

 Jag har pendlat med tåg i sjutton år nu. Det har varit både roligt, tröttsamt, spännande och tråkigt. Ibland fungerar tågresorna riktigt bra men ibland hakar det upp sig och då kan det ju förstås bli väldigt jobbigt. Min tågresa, det vill säga, tiden det tar från punkt A till punkt B tar femtio minuter. För att ta mig hemifrån och till jobbet måste jag köra bil första biten sedan ta tåget och därefter spårvagn. För att nå respektive facilitet måste jag ju däremellan nyttja apostlahästarna. Om allt fungerar perfekt skulle det en solig dag under en jämn vecka ett udda datum då allt fungerar på Västtrafik, kunna genomföras på en timme och trettiofem minuter. Detta, kan ju var och en förstå, inträffar ju inte ofta. Aldrig faktiskt, om vi ska vara ärliga och det tycker jag att vi ska vara. 

 

 Varför fortsätter jag att pendla så långt då, när jag vet att det tar sådan tid? Svaret är enkelt jag älskar där jag bor och jag trivs med mitt jobb. Jag har inte lyckats hitta ett bättre alternativ. Under ett par år flyttade jag faktiskt nära mitt jobb. Det tog mig bara tio minuter att ta mig till jobbet och det med cykel. Det gjorde mig inte gladare utan jag saknade stillheten och lugnet som livet på landet bjuder på. Jag behöver stillheten för att ladda mina batterier. Jag gick mina promenader även då jag bodde i Göteborg. Detta resulterade tydligen i att jag verkade poppa upp likt gubben i lådan överallt. Om detta blev jag underkunnig då jag mötte mina gelikar, det vill säga hundägare. Ett flertal av dem poängterade detta faktum att jag tydligen befann mig överallt. En person frågade mig till och med, -Vem är du? Jag sträckte hövligt fram handen och tänkte hälsa och säga mitt namn. Han ignorerade min hand och sa, -Jag har sett dig någonstans men kan inte komma på var. Jobbar du på vårdcentralen? Nej, svarade jag. -Märkligt du ser verkligen bekant ut, sa han och fortsatte sin promenad. En tredje, en kvinna, uttryckte sig väldigt rättframt. Hon sa, -Dig ser man än här och än där. Du går omkring överallt med din hund. Vart man än åker så nog är du där. Hursomhelst så hur trevligt det än var med dessa pratstunder som blev väldigt frekventa i Göteborg har jag problem med trafikbruset. Det höjer min stressnivå och jag lyckades inte fulladda mina batterier med samma effektivitet som i Soldalens ro. Därför "betalar" jag med att pendla långt. Denna dags, då jag skriver detta, morgonpromenad är ett ypperligt exampel på att det är värt priset. Ljum morgon i soluppgång. Det har regnat under natten och allt doftar så mycket mer. Jag går min promenad ackompanjerad av intensivt kvittrade av ett flertal olika arter såsom koltrast, duva, gök samt diverse andra fåglar som jag av lätet inte kan namnge men härligt är det. Dofterna som min väg kantas av är uppradade i följdriktig ordning; hägg, syren, björk, gran, grispiss, grisskit, hägg, liljekonvalj, syren och sedan i omvänd ordning. Man får ta det onda med det goda. 

 

Låt oss nu återgå till den förslappade kroppen igen. Det är ju inte enbart de ovan nämnda kroppsdelarna som förslappas, även övriga delar hänger på i denna orgie av lathet. Min vänstra stortå är ett exempel. Jag läste en artikel härförleden om att det finns en teori, bland många, om orsaken till Hallux valgus (knöl vid stortån) som hävdar att en anledning till deformiteten är att man slutar skjuta ifrån med stortån (sedan finns det ju ett antal teorier till varför man gjort det såsom till exempel att man använt för trånga skor). Jag har ju en sån deformitet på vänster fot, därav intresset för artikeln. Då jag läste artikeln beslöt jag mig för att prova det som stod där det vill säga medvetet skjuta ifrån med stortån. Då jag testade stod det fullkomligt klart för mig att min stortå har ju icke jobbat på ett bra tag. Vadan detta, undrade jag? Att jag, i min ungdom, låg och slappade i soffan betyder ju inte att tårna hade min tillåtelse att göra det. Denna slapphet skedde utan min vetskap till och med och det känns upprörande. Här har jag gått och trott att sådana saker är autonoma, det vill säga att om jag går skall tårna sköta sin del av jobbet men icke. Här visar det sig att min vänstra stortå uppenbarligen vid något tillfälle sagt upp sig utan föregående varning och sedan bara legat där i skon, utan att aktivt delta i framförandet av min lekamen, likt en död fisk. Jag undrar ju hur länge detta myteri har pågått egentligen? Sedan uppstår ju nästa fråga i mitt huvud. Finns det fler myterister och vilka är de i så fall? Hänger armarna med och hur är det med knäna? Jodå, såvitt jag förstår jobbar de fortfarande på på begäran. En sak är ju uppenbar, med stigande ålder krävs frekventare och noggrannare kontroller för att man ska kunna vara säker på att det inte ligger någon kroppsdel där som har kastat in handduken och bara slappar. Jaja, aldrig kan man slappa. Jag kan bara avsluta med att konstatera att med vetskap om denna slapphet som råder i denna min kropp är jag glad att jag inte är fladdermus.

 

Kommentera här: