Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Så gå vi runt om en enebärsbusk...

En liten En ingår i floran av den yta jag vankade runt likt en vilsen skogsvandrare som börjat få panik vid insikt av att vandra runt i cirklar.  Tidpunkten för denna vandring var då mina nuvarande katter var små och ännu inte passerat blöjåldern. Att klättra i träd gjorde de så fort de fick tillfälle men att de behärskade den konsten då vore synd att säga. Kattungarna var ändå så pass stora att jag lät dem vara ute på egen hand eller tass om man så vill. Vid denna händelses tidpunkt var Percy ute på egen tass och hade varit det en stund. Jag och Kollie hade gått vår promenad på en timme och då vi anländer tomtgränsen hör jag ett tydligt men dock ynkligt mjaaauuu. Jag svarade -Hej på dig Percy samt tillade frågan -var är du? samtidigt som jag försökte lokalisera katten. Mjaaauuuu hörde jag igen och jag tyckte mig höra ljudet komma från andra sidan hundgården. Jag gick dit samtidigt som jag sa högt -nu får du prata på så att jag kan höra var du är. Han hörsammade mig ordentligt. Mjjjjaaaauuuu hördes nu från andra sidan hundgården än den jag nyss kommit till. Men, tänkte jag, sitter han instängd i hundkojan (för närvarande tom på hundar)? Jag gick runt ochkollade. Nix filimix, ingen Percy där och plötsligt hördes han från andra hållet igen.

 

Nu kände jag att detvar viktigt att få klarhet i detta och speciellt då jag hörde ett än mer förtvivlat Mjjjjjjjaaaauuuuuuwe. Jag började bli säker på att han satt fast någonstans och då var ju en räddning av nöden. Efter att ha rundat Enebusken, några träd och hundgård, jordkällare och koja ett ansenligt antal gånger eftersom jag hela tiden tyckte mig höra honom från den motsatta sidan kände jag att en grundlig och strukturerad genomsökning måste göras. Jag hade nu gått runt så många gånger att jag börjde se en upptrampad stig. Jag hade kollat alla ställen han kunde blivit instängd i. Jag hade kollat uppe i träden och alla ställen som jag kunde kolla på men ingen Percy och då han jamade hörde jag tydligt att han var på andra sidan oavsett var jag var. Jag spanade i träden, kollade under buskar, hundkoja, vedboden och till och med i jordkällaren fast jag visste att ditin kunde han inte ha tagit sig. –Neej Percy, ropade jag förtvivlat, nu får du lov att tala om var du är för det här går inte. –Mjjaauuwaauuw, svarade han lika förtvivlat.

 

                       

Jag började till och med tänka att jag kanske inbillade mig att jag hörde honom. Ja Marjukka, tänkte jag, så nu har det hänt. Det har verkligen slagit runt! Eller, tänkte jag, är det en sån där fågel som härmas som retas med mig? Jag erinrade mig de gånger jag muttrande sprungit uppför trapporna i syfte att stänga av min väckarklocka som jag tydligen glömt att stänga av för att finna att jag visst har stängt av den. Inser då att ljudet kommer utifrån och misstänker starkt en viss trast som tydligen lagt på ett kol. Än en gång stannade jag och började spana i träden och där såg jag något svart som rörde sig. En uschlans koltrast var det tänkte jag bittert då jag förstod att jag var grundlurad av densamme. Plötsligt stannade koltrasten tittade ner på mig och sa mjau. Jag skulle just till att hytta med näven när jag plötsligt tycker att det ser ut som Percy. Som vanligt har jag inte glasögonen på eftersom jag, som jag tidigare påpekat, tycker jag ser bra ut ändå. Jag kisade och frågade ynkligt –Percy, är det du? –Mjau svarade han och balanserade på grenarna. Jodå, det var Percy uppe i tallen vid pass jättehögt upp.

 

Plötsligt går det upp för mig vad som hänt då jag såg honom balansera från gren till gren högt däruppe. Medan jag gick runt därnere gick han runt stammen däruppe och tydligen blev vi så synkroniserade att då han var på ena sidan var jag på den andra och vice versa och så höll vi visst på ett tag. Nu då vi äntligen fann varandra blev dialogen väldigt intensiv. Jag sa -kom ner Percy och han sa miiuu miiiuu miiiaau men jag var påstridig och sa att har du tagit dig upp kan du också ta dig ner. –Ok, sa Percy och började gå nedför. Det såg väldigt riskfyllt ut där han stundtals hade grepp och stundtals inte och vid pass alldeles för högt upp tappade han taget eller om han släppte det men han landade i det höga gräset reste på sig och kom springande till mig samtidigt som han utbrast miiiiiaaaaauuuuweeiiaau. Vi kramades länge länge och sedan gick vi in och självklart fick han godis. Sedan sov han gott den härlige äventyraren. Nu ett par år senare klättrar han fortarande i träd men, som alla mina katter, få han ta sig ner på egen tass!

 

 

 

Lantisens vecka sisådär i november vecka 45 2016


Vaknade på måndag morgon och gick, i vanlig ordning, morgonpromenaden. Sedan en stadig frukost på det och sedan duscha och göra mig i ordning för jobbet. Iiihh! kände jag då jag med förtvivlan insåg att dushblandaren inte tänkte förse mig med det varma goa vattnet jag är så van vid. Jag ruckade fram och tillbaka på värmevredet och då börjde det ge mig något varmare i alla fall men varmt blev det inte. Ute var det minus sex grader och jag börjde tycka att det nog var något ditåt i mitt badrum också. Jag velade fram och tillbaka om huruvida jag skulle köra på en kalldusch eller inte men till jobbet måste jag ju och innan dess måste jag ha duschat så det var bara att bita ihop. Det var ruskigt kallt kan jag säga men jag duschade hela mig. Sedan då jag var torrlagd igen och påklädd och färdig för att åka till jobbet börjde jag fundera kring hur jag skulle lösa problemet. Som husägare måste jag ju se till att allting fungerar och när något går sönder måste ju undertecknads likviditet balanseras med möjligheter som står till buds. Jag lever under devisen ”mätta mun efter matsäcken, inte stoppa hela matsäcken i munnen på en gång!”. Jag funderade allvarligt på att jag kanske kunde skruva loss blandaren och kolla om den kunde göras ren men kom sedan på att jag inte skulle hinna det efter jag kom hem från jobbet dels för att jag kommer hem sent men också för att jag lärt mig att saker tar längre tid än man räknar med. Ibland har det hänt att jag har överskattat min förmåga att reparera saker själv. Det gäller till exempel att hitta samt ha alla nödvändiga verktyg och sedan då man väl gjort det ska allting gå friktionsfritt, det vill säga skruven ska var lätt att lossa och själva åtgärden ska leda till att jag verkligen skulle få varmvatten i duschen. Osäkerhetsfaktorerna blev så många och stora att jag beslöt mig för att jobba hemifrån samt försöka få hem en yrkesman på området. Det var ett bra val eftersom jag på en kvart fick varmvatten i duschen. Dock blev det en ny blandare och jag har inte fått fakturan ännu men det ska nog gå bra hoppas jag annars får jag dra ner på något en stund.

Tisdagen började inte riktigt så där toppenbra som man skulle önska.  Jag steg, i vanlig ordning, upp i arla morgonstund. Klädde på mig och hunden eftersom det var snöigt, isigt och kallt. Vi gick i rask takt, av vana trogen och tillvaron kändes ganska angenäm. Plötsligt for båda fötterna framåt och jag föll som en kägla och slog i bakhuvudet i gatan så det tjongade om det. Allt blev svart där jag låg på rygg som om jag lagt mig att vila men att allt blev svart berodde på att jag tittade rätt in i mössan samt att pannlampan slocknat i rena förskräckelsen. Det gjorde definitivt ont där jag slagit i skallen och för att plåstra om mig lite gick jag och grät en stund för fortsätta vår promenad kunde vi göra hade jag bestämt. Kollie blev dock lite bekymrad för hon höll sig brevid mig en bra bit och sneglade lite då och då som för att se om allt var bra med matte. Det kändes inte som att jag hade någon hjärnskakning där jag gick så jag beslöt att jag kunde åka till jobbet. Jag gick och funderade på hur detta kunde ha gått till med tanke på att jag var nydubbad på fötterna och det värsta av allt var att jag hade gjort en likadan vurpa dagen innan. Den gången var jag inte dubbad men hade välsulade skor, dock gick det bättre den gången eftersom jag inte slog i skallen i alla fall. Jag måste erkänna att vurporna satte sina spår i mitt medvetande. Jag började fundera kring vad som var orsaken till att jag la mig raklång på detta vis två gånger på rad. Började jag bli gammal och skröplig? Hade jag ändrat gångstil? Vad var det som gjorde detta? Jag började fundera på om jag skulle börja bära hjälm på mina promenader. Att se moderiktig ut under mina promenader har sedan länge inte varit prio ett för mig  (eller faktiskt inte för övrigt heller, jag tar det jag själv tycker om). Prio ett är att det ska vara bekvämt under promenaden samt att promenaden kan genomföras oavsett väder. Sedan beslutade jag mig för att testa med att helt enkelt anpassa hastigheten efter väglaget och så har skett och jag har inte lagt mig platt sedan dess. Håll tummarna att det fortsätter så.

Dagen fortsatte i samma stil för precis när jag kom till perrongen för att ta tåget till jobbet åkte den och kvar blev jag. Jag hann till och med få ögonkontakt med tågvärden som inte hunnit bort från fönstret på tågdörren samtidigt som jag pekade på en imaginär klocka på armen. Dock hjälpte inte det. De backade inte tåget för min skull. Det var bara att ta tjuren vid hornen som tydligen var nästa tåg. Väl framme i Göteborg blev jag återigen kvar på plattformen. Denna gång var det spårvagnen som triumferande lämnade mig vid Nordstan. Det var bara att konstatera att jag nog inte borde lämnat sängen denna morgon men det svårt att ta den med så så var det med det. Den senare delen av dagen blev riktigt bra så på det stora hela är jag ändå mycket nöjd med att jag faktiskt klev ur sängen även den dagen.

Förra veckan slutade ju med den stora skottardagen och denna veckan gick i samma anda. Tisdag och onsdag krävdes också skottning. Tisdag kväll var det dags för lite armkraft igen men då var det pudersnö så även om det handlade om nästan två decimeter gick det ändå lätt att skotta. Dagen efter skottade min härliga dotter så när jag kom hem från jobbet var det färdigskottat. Vilken härlig känsla! Veckan avslutades med att efter en niotimmars arbetsdag beslöt jag att en promenad på dryga nio kilometer skulle vara en perfekt och stärkande avslutning på arbetsveckan och så blev det. Promenaden började i skymning och sedan fick jag njuta av månens sken. Kollie läste Sundals ryrs nyheterna och på sina ställen fanns tydligen väldigt intressanta artiklar för där blev vi tvungna att stanna för att nosa intensivt. Vi avverkade en promenad på nio och en halv kilometer på två timmar vilket jag tycker är bra med tanke på att det inkluderar pinkstopp och lusläsning av vissa nyhetsartiklar på vägen samt isgata på sina ställen. Jag körde dubbat men utan hjälm och lyckligtvis gick det bra och lyckligtvis hade jag tidigare i veckan fått tag på exakt sådana kängor jag ville ha och som plåster på såren var det femtio procent rabatt på dem så jag anser mig vara på plan igen trots en något besvärlig början på veckan. Jag kan inte uttrycka det för ofta, känner jag, att jag njuter av den miljö jag bor i. För mig är det oerhört viktigt att ge mig själv tid för kontemplation och för mig kan det endast ske ute i naturen utan kontinuerligt trafikbrus och här, där jag bor, har jag funnit den för mig perfekta balansen.

 

På  en lantis lott faller också, anser jag, att sörja för att fåglarna blir matade och denna vecka har varit snörik vilket gjort det ännu viktigare att fylla på matborden. Mitt hus bebos också av fyra katter. Två av dem är mina och två min dotters. Alla dessa katter sitter gärna lystet och tittar ut genom köksfönstret på  det fantastiska matbord som finns på andra sidan rutan. Man ser att det vattnas i munnen på dem och det är inte jordnötterna och solrosfröna som lockar. Katterna blir så till sig att de spottar på rutan där de sitter till mitt förtret. Man ser att munnen går på dem och man hör ett smattrande ljud. Alltför ofta hände det att jag såg katterna sitta därute vid fågelborden och lurpassa på fåglarna att jag fann det nödvändigt att sätta upp hinder. Jag vill inte ha skapat en fälla för fåglarna utan jag matar dem för att de ska kunna bli mätta och för att jag tycker om att titta på dem då de äter. Att katter tar fåglar kan jag inte förhindra men jag kan försvåra. Jag sitter vid mitt köksfönster och skriver till sprakandet från vedspisen och det glada kvittret från småfåglarna som besöker matbordet utanför och solen skiner på ett vackert vinterlandskap. Morgonpromenaden är avklarad och frukosten intagen och bloggtexten skriven. Nu infann sig en behaglighetskänsla! Jag önskar er alla en riktigt bra helg!

 
 
 

Lite senare samma dag d.v.s. 20161106

Klockan är nu 14:04 och jag är inte färdigskottad än. Phu...men nu är det ju så att jag inte har skottat hela tiden från arla morgonstund. Jag har burit in ved, skrivit på min blogg, fyllt på ved i vedspisen en gång i halvtimmen samt sökt efter nya kängor på nätet. Saken är den att jag är riktigt besviken idag. Jag hade ett par fantastiska kängor som jag använde i ur och skur, dag ut och dag in i över två års tid. Jag räknade ut att jag gått sträckan Paris och tillbaka två gånger med dem. De gav mig aldrig skavsår och läckte aldrig in vatten.
 
Mina gamla älskade pjucks.
 
Jag var lite rädd att jag inte skulle hitta dess like igen men blev så glad då jag hittade samma märke på samma ställe där jag köpte de förra. Självklart slog jag till och köpte dem. Det tråkiga var att jag gick och trampade på en spik efter att bara ha använt dem i två veckor eller så. Naturligtvis gick spiken igenom för jag tappade ju balansen i mitt försök att undvika att få spiken rätt igenom foten. Det blev ju lite meckigt att få loss skon från spiken eftersom det var gummisula på kängorna men det gick till slut och foten klarade sig ganska bra. Det blev bara ett ganska grunt sår men kängan var ju skadad. Jag kände att lagning var av nöden eftersom de skulle hålla i snöslask också utan att läcka in vatten. Således blev en sökning av skomakare nödvändig. Jag hittade en lokal skomakare och han bedyrade att lagningen skulle hålla. Idag vet jag annat. Under gårkvällens promenad släppte lagningen och högerfoten var genomsur medan vänsterfoten mådde prima. I genomsnitt en ganska behaglig tillvaro kan man tycka men det tycker inte jag. Gnällig som jag är. Det värsta är att då jag googlar på märket finns ingen återförsäljare i Sverige längre. Det ger mig lite ångest för jag vill verkligen ha likadana eftersom jag är så fruktansvärt känslig på skavsår och dessa gav inga alls. Jag måste efterforska lite till för jag har inte givit upp utan vill verkligen ha tag på likadana. De skadade får jag försöka hitta en annan skomakare till att laga. Om det inte funkar är det soptunnan som gäller.
 
Jag har nu ätit smörstekta kantareller med Halloumi, lök, korv och skagenröra. Allt detta tillagat på vedspisen. Mumsigt värre. Stärkt av detta ska jag nu gå ut och skotta upp det sista. Sedan tror jag nog att Kollie och jag ska gå promenaden innan jag drar fram dammsugaren och skurhinken.
 
En vinterbild tagen under en promenad i Sundals Ryr 20160123.