Nu är jag riktigt upprörd! Detta är myteri och jag kan inte tolerera det! Mitt vänstra ben har lagt ner verksamheten helt utan att konsultera mig mig i frågan. Jag tycker faktiskt att jag borde fått vara med i beslutet då vi ju de facto sitter ihop min kropp och jag. Den ene kan inte leva utan den andre så att säga. Men nu har ischiasnerven tydligen gått ut med ett påbud att lägga ner verksamheten och musklerna i vänster ben har tydligen utropat ischiasnerven till chef över min kropp över huvudet på mig för de lyder en efter en, de jäkla myteristerna. Benet beter sig fladdrigt och foten hänger likt en disktrasa vilket leder till att det låter splaff, splaff så det ekar i nejden när jag går mina promenader. 

 

Detta kom smygande och tog mig med överraskning. I och för sig har min ischiasnerv och jag inte dragit riktigt jämnt  sedan ett trettiotal år tillbaka. Jag trodde dock att vi hade en överenskommelse och att om jag inte retar den så skulle den inte reta mig men med åren ändrar den förutsättningarna. Den tål mindre och mindre den uschlingen och när jag ber den berätta för mig säger den lite hånfullt -Lista ut det själv du dumma människa. I do not like the damn nerve to have the nerv to do this to me! Detta hävdar jag känns orättvist, jag trodde ju vi var vänner.

 

Detta började ju någonstans för trettio år sedan men vi kom ganska snabbt överens då och vi lärde oss varandras svagheter. Några år senare lade sig diskarna i ryggraden i bråket och la mig i sängen i en månad i två omgångar med några år emellan. Andra gången blev ett rent helvete  och jag minns att jag vid ett tillfälle till och med tänkte att ett skott i pannan vore en befrielse. Jag begrep till en början inte att det var ryggraden som protesterade men det var ju härligt att i alla fall få det till sig, om än under föga tilltalande omständigheter, att jag faktiskt har ryggrad. Anledningen till mitt missförstånd var att det onda satt vid fotknölen ju. Det satt någon liten jäkel där och vred om en kniv varv efter varv. Elakt tyckte jag och kontaktade både läkare och sjukgymnast och bad om hjälp. Det var sjukgymnasten som berättade för mig att felet satt mellan kotorna och jag tänkte -Nu har du allt blandat ihop korten kära du eller så missade du lektionen om kota och fotknöl. Det är ju en bra bit emellan menar jag. Men det visade sig att hon hade varit väldigt uppmärksam på lektionerna och inte bara det, hon hade en förmåga att tala till mig så att jag blev uppmärksam. Fantastiska människa, en heder för sitt yrke för hon fick mig att lyssna uppmärksamt och inse vad jag behövde göra då jag ju rent fysiskt var riktigt illa nedgången.

 

Min kondition var katastrofal. Jag som i min ungdom sprang fem kilometer varannan dag och var beroende av det hade blivit en överviktig hösäck som inte ens orkade gå en kilometer. Ok, hmm...nu börjar jag fatta. Jag har nog inte varit så snäll mot min kropp, det vill säga, inte heller mot min ischiasnerv. I alla fall så var det min sjukgymnast som fick mig att åter hitta tillbaka till god kondition och omtanke om min kropp. Det tog väldigt lång tid men det var mödan värt. Dock är det ju upprätthållandet av den goda konditionen som är det svåraste. Ibland är man trött, ledsen, överarbetad och uppgiven och då är det "goda livet" lockande. Att göra ryggövningar var och varannan dag, inte smaka på livets goda och varje dag styrketräna, promenera eller jogga för att bara hålla kroppen glad kan kännas tungt.  Jag menar, man har ju annat att göra! Eller har man det? Jag menar det kan ju faktiskt bli svårt utan kroppen till hjälp så man kanske borde sätta den i första rummet och inte den egoistiske och dekadente reptilhjärnan.

 

Nu har alltså mitt vänstra ben lagt ner verksamheten och jag är  väldigt upprörd. Mina tankar har fladdrat runt i takt med mitt ben. Ischiasnerven lade sig i mina förehavanden för drygt en månad sedan och min vana trogen har jag, hävdar jag, varit tillmötesgående och hjälpsam. Jag har tränat och vidtagit viss försiktighet och hållit mig till rörelser som mina muskler borde klara av. Om det någon gång hänt att jag gått för långt har jag tränat ryggen extra som jag lärde mig av experten att göra. Således trodde jag att vi var överens, min lilla ischiasnerv och jag. Höften där och och knät är med och båda börjat knirka men nu har foten helt lagt ner och jag börjar tveka.

 

Jag började bli mer och mer orolig för varje dag för jag kände att jag gjort allt jag kunnat men ändå kändes det som att vänstersidan tynade ner så mina tankar åkte berg och dalbana och till och med ALS dök upp i huvudet då foten faktiskt la av helt. Jag fick lite panik och tänkte att nu är det återigen dags att konsultera expert för att få veta om det är dags att kasta in handduken och om mina olyckskorpar hela tiden haft rätt i att jag kanske inte skulle joggat utan ta det lite lugnare nu då jag ju faktiskt är sextio fyllda.

 

Sagt och gjort, vita faran styrdes mot Rehab och jag blev grundligt utfrågad om vad som var problemet, vad jag hade gjort och vad jag gjorde åt det. Jag våndades och svettades och foten hängde likt farfars klockspel rätt igenom alla tester. Inget som helst liv fanns att finna i denna döda fisk och jag befarade det värsta. Jag hade aldrig träffat denne sjukgymnast förut men jag måste ju säga att min aktning för denna yrkeskår och den kunskap de besitter om människokroppen har ökat ytterligare ett pinnhål och snart når vi huvudet i taket. 

 

Hon berättade för mig om myteriet, även om hon inte använde den termen. Hon berättade att om ischiasnerven befinner sig i kläm och stor smärta uppstår ropar den ut till musklerna att lägga ner verksamheten med omedelbar verkan. -Förräderi utbrast jag varvid hon frågade om jag varit med om någon häftig rörelse nyligen och efter att slingrat mig fram och tillbaka lyckades hon få ur mig att jag försökt dra upp en tall med rötterna. -Aha! sa hon, eller nej det gjorde hon ju inte utan det var nog min hjärna som la sig i. Hon sa bara -Det var ju bra att vi kanske hittade droppen som fick bägaren att rinna över. Jag tvingade mig att fråga om jag varit dumdristig som joggat trots att jag kände av nerven innan händelsen och om det kunde ha bidragit till den "döda fisk" jag nu hade (och ännu har) hängade i nedre änden av mitt vänstra ben. Hennes svar gjorde mig glad då hon sa, -inte alls, du har gjort allt rätt. Fortsätt träna så mycket det går och lite till.

 

Det är bara det att jag har en försvagning på min vänstra sida som aldrig kan bli hundra procent återställd men jag kan se till att återfå så många procent jag bara mäktar, 

Och det, mina vänner, ska jag se till att göra! Snart kommer ljudet av splaff, splaff sakta tona ner i nejden men inte för att jag slutat jogga och promenera utan för att jag återtar kontrollen över min kropp!