Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Jag kan ryska...eller?

Min före detta man har ofta raljerat över min stigande ålder och därtill hörande nedgång i min fysionomi. Själv varande hela två månader äldre kände han sig antagligen ganska gammal. Han hade vid flera tillfällen tydligt påpekat att min syn och min hörsel påtagligt försämrats. Ta till exempel avsnittet då jag misstog en älg för en häst. Denna händelse drog han ofta upp som en påminnelse om min stigande ålder.

 

Det är ganska enkelt att se för-änd/säm-ringar hos andra medans man gärna vill sopa de egna under mattan. Jag har, för länge sedan, märkt att jag dels ser sämre på håll men också på nära avstånd. Dock är icke detta faktum något jag gärna skyltar med. Det gamla uttrycket, armarna räcker inte till, gör sig påmint. Det är ett välkänt faktum att vid fyrtio har ögats adaptionsförmåga blivit aningens försämrat på nära avstånd. Vi behöver då hålla ett något längre avstånd mellan det föremål vi skall betrakta och ögat, än vi behövde vid, låt oss säga, tonåren eller ännu lägre. Jag minns de otaliga gånger då mitt barn skulle visa mig något egenhändigt tillverkat alster och höll det på en decimeters avstånd från mitt öga. Detta resulterade ofelbart varje gång vid att jag såg något suddigt föremål strax framför min näsa, som jag inte riktigt kunde fokusera. Varje gång var jag tvungen att påpeka för henne att avståndet för att jag skulle kunna se alstret, ordentligt måste ökas.

 

Jag har också noterat en något försämrad hörsel hos mig själv. Många gånger har jag, i sociala sammanhang, gjort inpass såsom –Javisst eller Nej oo nej, utan att egentligen veta vad jag svarat på. Man märker ju på de omkringvarandes mimik att något fel blivit begånget, om man väljer fel svar vid fel tillfälle. Man får då helt enkelt försöka släta över det på något begåvat sätt så att man vidmakthåller sin egen tro på att dugligt kunna dölja sitt handikapp. Föga anar man att folk, bakom ens rygg, viskar –Hon hör ju inte ett smock.

Min fd make mumlade ofta och jag har ett otal gånger funnit mig tvungen att be honom att tala högre. -Varför skriker pappa, frågade min dotter ibland varvid jag var tvungen att förklara att han inte alls gjorde det utan äntligen talade ur skägget. Egentligen ska man väl inte behöva tydliggöra sådana självklarheter men ibland finner man omgivningen vara något trög.

 

Jag har under min livstid aldrig trott mig kunna ryska mer än det mina morföräldrar bidrog med under mina tidiga levnadsår. Uttryck såsom –Nieto liepuska (inget bröd) och Niet ponimaj russki (jag förstår inte ryska) präntades in i mitt språkcentrum. Ni ser ju själva på stavning såsom uttal hur nära verkligheten detta var. Döm om min förvåning då jag häromdagen blev underkunnig om att min språkbegåvning verkligen innefattade även det ryska språket.

Min fd man anser sig än idag icke fysionomiskt ha nått fyrtiostrecket, även om han, för länge sedan, har passerat densamma med råge. Att han måste hålla ut tidningen på ett längre avstånd från ögat för att kunna se vad där stod, tillskrev han belysningen. –Det är ju så jävla mörkt här så att man inte ser något, brukade han säga. Likaså hade även hans hörsel degraderats en aning vilket gör att vår telning ibland fann sig önska att det funnits en volymknapp hon kunnat vrida ner volymen med då hennes mor och far befann sig i en djupsinnig diskussion om allehanda världsliga ting.

 

Min dåvarande man och jag befann oss, vid ett tillfälle, i en sådan nyss nämnd djupsinnig diskussion om huruvida en drink skulle ”sitta fint” eller ej. Frågor såsom –Har vi något som vi kan göra oss en god drink med hemma då, dryftades. Detta ledde i sin tur till letande i skåp och kylskåp efter nödvändiga ingredienser. Eftersom vi var så till åren komna hade vi hunnit samla på oss ett antal mystiska burkar och flaskor som vi ibland själva inte hade en aning om att vi någon gång inhandlat.

 

Vid denna aktivitet hittade min fd man en dylik liten flaska i vårt kylskåp. Han tog fram den, placerade den under ett lysrör sträckte på armen för att tydligt kunna se vad det stod på flaskan. Jag såg hur koncentrerad han var på uppgiften och väntade med spänt intresse på vad flaskan skulle avslöja sig vara. Uppgivet ställer han plötsligt ifrån sig flaskan och säger –Det går ju inte att läsa, det står på ryska. Jag tog flaskan i min hand och utförde samma handling som min dåvarande make gjorde innan och till min stora förvåning såg jag att betydelsen i de kyrilliska bokstäverna stod fullständigt klar för mig. Jag läste högt och tydligt -Producerat av Brinkeby AB Strängnäs. Aldrig tidigare i hela mitt liv hade jag förstått hemligheten bakom de kyrilliska bokstäverna. Denna hemlighet hade för mig, till den dagen, hållit sig djupt förborgad.

 

Jag räckte flaskan till min käre make och han förlängde armarna något och höll flaskan, om möjligt, ännu närmare lysröret. Efter att ha stått så en stund vridandes och vändandes denna flaska utbrast min fd man –Si på fan, du har ju rätt, det står ju så. En seger var vunnen.

 

Nygammal i bygden

Nu är jag tillbaka i Soldalens ro. Att bo här gav mersmak, kan man säga. Jag måste ju instämma i vad de ristade in i hällarna – Soldalens ro. För det är det verkligen. Här kan man ladda batterierna efter en heldag på jobbet. Jag känner att jag faller in i rytmen när jag kliver av tåget på Göteborgs central och tar mig genom Femman huset till Lilla Bommen för att ta spårvagnen vidare till jobbet. Stegen ökar takten och troligen andra saker i kroppen också. När jag sedan kliver ur bilen här hemma i Sundals Ryr igen kan jag finna mig själv sittandes så en stund och njuta av tystnaden. Det är ljuvligt! Inget trafikbrus, ett sådant där ljud som finns där hela tiden och får stresshormonerna att gå på högvarv. Möjligen kan man höra fågelkvitter och det ökar åtminstone inte mina stresshormoner, snarare tvärtom.

Jag flyttade hit för 15 år sedan med min dotter och dåvarande man. Min dotter var då 4 år och vi hade under hennes första år bott i Skövde och i Vårgårda. Att flytta ut så på landet påverkade oss alla så klart. Jag minns en dag då min lilla telning stolt visade upp en målning hon hade gjort. Jag tog emot pappret och vände på det och stelnade till. Pappret var alldeles svart. Hur jag än tittade fanns det inte en endaste liten färgklick av annan kulör. Hon hade inte ens missat en endaste liten fläck. Det svarta täckte hela pappret, varje liten millimeter. Jag hade ju läst en del psykologi i min dar och tänkte herregud, denna lilla flicka har tagit mycket skada. Var gick det fel, tänkte jag? Jag tror att något som -vad fint! kom lite svagt över mina läppar. -Vad är det för något? Jag måste ju hålla skenet uppe i alla fall. -Natt i Bollerud! Svarar min underbare dotter med en stor självklarhet. -Ah, tänker jag och drar en lättnadens suck. Det är ju klockrent! Om man kommer från tätbebyggt område med gatubelysning tända så fort det blir mörkt blir ju natt i Bollerud ”rena natta”, om ni förstår vad jag menar. Det blir verkligen becksvart när det inte finns gatubelysning och grannar tätt inpå, med sina lampor tända , som lyser upp i mörkret.

Originalmålning av Emma Sagesjö.

Gatubelysning eller icke så är ju inte dagen till ända och sysslorna slut bara för att mörkret fallit. Till exempel så gick vi ju ut och gick med hundarna på kvällarna, min dotter och jag. Till detta införskaffades pannlampor. Allt som ofta ville min dotter att vi skulle släcka lamporna för hon ville se hur mörkt det blev. Nu vet ni ju alla att ögonen vänjer sig efter ett tag, stavar och tappar och allt vad det heter, så effekten blev ju ganska kort. Men då kom nästa överraskning för min telning. -Titta mamma, vad mycket stjärnor och vad nära dom är! -Faster har inte så här mycket stjärnor hos sig. Till saken hör att hennes faster spelade en mycket stor roll i min dotters liv vid denna tiden. Allt jämfördes med hur det var hos faster. Faster bodde och bor inom tätbebyggt område. Således var inte stjärnorna lika synliga hos henne. Jag försökte förklara för min dotter att faster ser samma stjärnor som vi, men så lättlurad var inte min dotter. Vi måste faktiskt åka bil i flera timmar för att komma till faster. Men stjärnorna följer ju inte med, de stannar vid huset. Vad knasig du är mamma. Men jag måste instämma med min dotter, himlavalvet blir översållat med stjärnor och det får man chansen att se här ute i Sundals Ryr. Att titta på himlavalvet en klar vinterkväll ute i det vackra Sundals Ryr, med tystnaden och stillheten och ibland ett och annat djur som låter, får en att känna sig rik.

 

Nu har jag flyttat tillbaka efter att ha bott inne i Göteborg i två år. Skillnaden är enorm, förstår ju var och en. Det finns ett stort antal vetenskapliga studier som visar att barn uppvuxna på landet inte är lika stressade och inte lika mottagliga för sjukdomar som barn uppvuxna i stan. Lungkapaciteten lär ska vara väldigt mycket bättre hos ”lantisbarn” än ”stadsbarn”. Jag är glad att min dotter fick växa upp på landet och lära sig om naturen och vara den nära. Svårigheten kommer ju när barnen växer upp i tonåren och en känsla av att ”sitta fast” ute i ödemarken griper tag om dom. Dock var inte det anledningen till att jag flyttade till Göteborg. Jag hade ju mitt hus kvar medans jag bodde i Göteborg och åkte hit till Sundals Ryr varje helg. Det gav mig lite av ett nomadliv som jag inte kände mig bekväm med och kontrasterna blev så påtagliga eftersom jag kontinuerligt upplevde båda alternativen. Jag började ”känna av” trafikbruset och det omgivande dånet och bruset som aldrig tog slut. Inte ens på natten. Här i Sundals Ryr, i Soldalens ro, kan man alltsom ofta lyssna till stillheten och låta sig översköljas av den. Här kan man ladda sina batterier och finna ro. Här vill jag leva, här vill jag bo.

 

Planetskötarlärling

2016-07-21

Detta är rikedom för mig. Det här är bär som jag plockade direkt från mina buskar nu till frukost. Jag älskar lyckligtvis smaken av svarta vinbär. Lyckligtvis säger jag eftersom just svarta vinbär är ett av våra superbär vad gäller vitaminer. Till frukost varje morgon tar jag en skål naturell havregurt med svarta vinbär och att få plocka det från min egen trädgård är något jag värderar högt. Än så länge har jag inte så att det räcker för en årsförbrukning till mig själv men jag jobbar på det. Fullständigt ekologiskt dessutom.

 

 

2016-07-18

En helt underbar naturlig blandning (vildhallon, smultron och blåbär) blev det till fika igår eftermiddag. Underbart gott tycker jag. Jag fick i mig mycket E och C vitamin på det fikat. Glassen valde jag gammaldags vanilj.

 

 

2016-07-16

Det är bland annat detta vi måste värna om.

 
 

Det finns därute bara att ta för sig och njuta av. Fantastiskt gott och de flesta av oss tycker om det. Dessa sorter känner de flesta till men det finns en massa därute i naturen som är otroligt vitamin och mineralrikt och som dessutom är smakrikt och gott såsom Mjölkört, Kirskål, Maskros, Daggkåpa, Klöver, Granskott och mycket mycket mer. Jag köpte mig denna bok som är skriven av Kerstin Ljungqvist. Jag använder den som min naturbibel. En 490 sidor tjock informationsboost om både giftiga och ätliga växter i naturen. Kerstin driver en örtagård i Dals Rostock i Dalsland. Jag lovar er, den är väl värd ett besök.

 

Jag har lagt till två länkar (längst ner till vänster under länkar) som jag varmt rekommenderar. För mig är dessa två ställen oaser bara runt hörnet som jag besöker då och då. Har du en bit att åka rekommenderar jag dig att ta dig tid för ett besök.

Naturskyddsföreningen skriver också om naturens vitaminbomber. Jag la till den länken också under länkar.

 

2016-07-15

När jag handlar väljer jag ekologiskt alternativ där det finns. Så idag när jag skulle köpa tunnbröd var det ekologiska alternativet det  självklara valet. Sedan måste jag säga att jag blev ytterligare glad då jag såg att de dessutom använt egen vidkraft till bakningen.

 

Tetror; 

För mig är det viktigt att återanvända så mycket som möjligt. När jag handlar tar jag med mig kassar. Jag har också sytt ett par kassar själv som jag använder.

Dessa kassar sydde jag för sex år sedan. Jag har nu använt dem en gång i veckan sedan dess. Håller hur bra som helst och mijövänligt jämfört med att köpa kasse varje gång.
 

Jag har funnit youghurttetror vara ypperliga att frysa in en portion mat i. Det blir perfekt att ta med i väskan till jobbet. Jag försluter dem med gummisnodd och den kan jag återanvända flera gånger. Tetran slänger jag på jobbet då jag finner den svår att diska för att användas ännu fler gånger. Nackdelen med åtminstone de tetror som visas på bilden är att de inte går att stoppa i mikron eftersom inre delen är aluminiumfolie. Fördelen är att det är relativt lätt att ta ur den frysta klumpen och sedan tina på tallrik. Ytterligare en fördel med tetror är att de tar väldigt lite plats i frysen eftersom man kan vika förpackningen precis så stor som portionen mat är. Det går alldeles utmärkt att ha soppa i också bara man fryser in den stående samt också fraktar den stående. Jag diskar också ur kraftigare påsar (på bilden är en påse det varit kaffe i) och fryser in matportioner på samma sätt som i tetror.