Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Jag kan ryska...eller?

Min före detta man har ofta raljerat över min stigande ålder och därtill hörande nedgång i min fysionomi. Själv varande hela två månader äldre kände han sig antagligen ganska gammal. Han hade vid flera tillfällen tydligt påpekat att min syn och min hörsel påtagligt försämrats. Ta till exempel avsnittet då jag misstog en älg för en häst. Denna händelse drog han ofta upp som en påminnelse om min stigande ålder.

 

Det är ganska enkelt att se för-änd/säm-ringar hos andra medans man gärna vill sopa de egna under mattan. Jag har, för länge sedan, märkt att jag dels ser sämre på håll men också på nära avstånd. Dock är icke detta faktum något jag gärna skyltar med. Det gamla uttrycket, armarna räcker inte till, gör sig påmint. Det är ett välkänt faktum att vid fyrtio har ögats adaptionsförmåga blivit aningens försämrat på nära avstånd. Vi behöver då hålla ett något längre avstånd mellan det föremål vi skall betrakta och ögat, än vi behövde vid, låt oss säga, tonåren eller ännu lägre. Jag minns de otaliga gånger då mitt barn skulle visa mig något egenhändigt tillverkat alster och höll det på en decimeters avstånd från mitt öga. Detta resulterade ofelbart varje gång vid att jag såg något suddigt föremål strax framför min näsa, som jag inte riktigt kunde fokusera. Varje gång var jag tvungen att påpeka för henne att avståndet för att jag skulle kunna se alstret, ordentligt måste ökas.

 

Jag har också noterat en något försämrad hörsel hos mig själv. Många gånger har jag, i sociala sammanhang, gjort inpass såsom –Javisst eller Nej oo nej, utan att egentligen veta vad jag svarat på. Man märker ju på de omkringvarandes mimik att något fel blivit begånget, om man väljer fel svar vid fel tillfälle. Man får då helt enkelt försöka släta över det på något begåvat sätt så att man vidmakthåller sin egen tro på att dugligt kunna dölja sitt handikapp. Föga anar man att folk, bakom ens rygg, viskar –Hon hör ju inte ett smock.

Min fd make mumlade ofta och jag har ett otal gånger funnit mig tvungen att be honom att tala högre. -Varför skriker pappa, frågade min dotter ibland varvid jag var tvungen att förklara att han inte alls gjorde det utan äntligen talade ur skägget. Egentligen ska man väl inte behöva tydliggöra sådana självklarheter men ibland finner man omgivningen vara något trög.

 

Jag har under min livstid aldrig trott mig kunna ryska mer än det mina morföräldrar bidrog med under mina tidiga levnadsår. Uttryck såsom –Nieto liepuska (inget bröd) och Niet ponimaj russki (jag förstår inte ryska) präntades in i mitt språkcentrum. Ni ser ju själva på stavning såsom uttal hur nära verkligheten detta var. Döm om min förvåning då jag häromdagen blev underkunnig om att min språkbegåvning verkligen innefattade även det ryska språket.

Min fd man anser sig än idag icke fysionomiskt ha nått fyrtiostrecket, även om han, för länge sedan, har passerat densamma med råge. Att han måste hålla ut tidningen på ett längre avstånd från ögat för att kunna se vad där stod, tillskrev han belysningen. –Det är ju så jävla mörkt här så att man inte ser något, brukade han säga. Likaså hade även hans hörsel degraderats en aning vilket gör att vår telning ibland fann sig önska att det funnits en volymknapp hon kunnat vrida ner volymen med då hennes mor och far befann sig i en djupsinnig diskussion om allehanda världsliga ting.

 

Min dåvarande man och jag befann oss, vid ett tillfälle, i en sådan nyss nämnd djupsinnig diskussion om huruvida en drink skulle ”sitta fint” eller ej. Frågor såsom –Har vi något som vi kan göra oss en god drink med hemma då, dryftades. Detta ledde i sin tur till letande i skåp och kylskåp efter nödvändiga ingredienser. Eftersom vi var så till åren komna hade vi hunnit samla på oss ett antal mystiska burkar och flaskor som vi ibland själva inte hade en aning om att vi någon gång inhandlat.

 

Vid denna aktivitet hittade min fd man en dylik liten flaska i vårt kylskåp. Han tog fram den, placerade den under ett lysrör sträckte på armen för att tydligt kunna se vad det stod på flaskan. Jag såg hur koncentrerad han var på uppgiften och väntade med spänt intresse på vad flaskan skulle avslöja sig vara. Uppgivet ställer han plötsligt ifrån sig flaskan och säger –Det går ju inte att läsa, det står på ryska. Jag tog flaskan i min hand och utförde samma handling som min dåvarande make gjorde innan och till min stora förvåning såg jag att betydelsen i de kyrilliska bokstäverna stod fullständigt klar för mig. Jag läste högt och tydligt -Producerat av Brinkeby AB Strängnäs. Aldrig tidigare i hela mitt liv hade jag förstått hemligheten bakom de kyrilliska bokstäverna. Denna hemlighet hade för mig, till den dagen, hållit sig djupt förborgad.

 

Jag räckte flaskan till min käre make och han förlängde armarna något och höll flaskan, om möjligt, ännu närmare lysröret. Efter att ha stått så en stund vridandes och vändandes denna flaska utbrast min fd man –Si på fan, du har ju rätt, det står ju så. En seger var vunnen.

 

Kommentera här: