Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Stekta sparvar...

-Madre Mia, Schlaraffenland existerar! Kunde jag nästan höra Fiffie storögt utbrista då hon omtumlad sakta vände sig om mot mig där hon satt på fönsterbrädan i sovrummet. Hennes ögon var så stora att hon riktigt överträffade sig själv och det var en bedrift i sig. De är nämligen stora som de är. Nå ok, förutom när hon är nyvaken då. Då öppnar de sig en liten liten bit i taget och det sker till och med i otakt på så sätt att det ena ögat kan vara helt stängt och det andra vara lite halvöppet medan hon gäspar stort och det är just precis vid en sådan stor gäspning som denna historia börjar. Det var alltså en helt vanlig vardag eller vanlig och vanlig men nästan i alla fall. Jag satt i min säng och tittade just på Fiffie där hon satt på fönsterbrädan och tittade ut. Jag såg att hon betraktade fågelbordet som hänger i eken utanför, lite förstrött, och brast plötsligt ut i en stor gäspning. Precis vid det ögonblicket kom en fågel flygande rätt mot fönstret precis där hennes stora öppna gap befann sig. Fiffie stängde genast munnen och duckade instinktivt precis som jag skulle ha gjort i samma situation. Jag menar lite självbvarelsedrift har man ju. Nockad vill man ju inte bli. Jag minns den gången jag körde min bil och såg en uggla flyga rakt mot vindrutan och jag också duckade instinktivt men nu var det ju inte det vi skulle prata om. Till ordningen! Fiffie duckade alltså och jag tror nog att jag gapade. Vet gör jag ju inte men jag antar det. Vad jag vet är att jag satt storligen förvånad där i sängen och undrade om jag verkligen hade sett det jag just hade sett. Medan jag satt där och samlade tankarna vände sig Fiffie sakta runt och jag såg hennes ögon och insåg att hon med största sannolikhet tänkte samma sak. Ögonen på henne kunde inte vara mer talande än de var. Jag gapade troligen fortfarande men till slut sa jag till henne –Ja Fiffie, jag håller med DET var helt otroligt. Hon började också återhämta sig och ögonen började närma sig se något mindre chockerade ut. -Jag erinrar mig de gånger jag sagt till dig att fåglarna inte kommer att flyga rätt in i munnen på dig, sa jag till henne, och måste nu erkänna att risken uppenbarligen finns. I detta fall hade den helt klart gjort det om inte fönsterrutan varit emellan. Man kan lugnt säga att den fågeln vann på livets lotteri den dagen. Men å andra sidan beror det ju på Fiffies reaktionsförmåga huruvida fågeln hade hamnat i hennes gap eller passerat och givit henne en knivskarp mittbena på kuppen. Om hon en dag möter mig och jag ser en mittbena på henne vet jag vad som hänt, således. Till saken hör att hon brukar hoppa upp på taket på det fågelbord som står utanför köksfönstret och såsom jag tänker och antar, vänta på att de ska flyga in i hennes öppna gap. Det är om det jag flera gånger sagt till henne att –Du ska inte tro att det flyger stekta sparvar rakt in i munnen på dig. Varvid hon surt har fnyst att -Vänta du bara. Nu verkar hon ju få rätt. Jag får nog ta och spika upp gallret som jag satt för så att katterna inte ska kunna plocka fåglarna en efter en vid fågelbordet lite högre upp så att hon inte kan hoppa upp och sätta sig där på fågelbordstaket. För nu har jag ju insett att man aldrig kan vara för säker.

   
 

Schlaraffenland är, kan jag förklara för den oinvigde, ett fantasiland där man får alla sina önskningar uppfyllda. Det vill säga verkligheten eller hur?! Därom kan vi ju ha en lång diskussion. Det sägs ju att om man vill något riktigt starkt och ger sig den på att det ska bli verklighet så blir det det. Man skapar sina egna hinder sägs det ju. Jag tror att det ligger en hel del i det. Vidare invänder nog den skarpögde läsaren vid mitt uttalande om att Fiffie skulle känna till begreppet Schlaraffenland. –Klart att hon gör, säger jag. –Fiffie är en klok katt som har koll! hävdar jag. – Är era djur inte det? Kunde just tänka mig det. Där  blev ni tysta. De flesta av oss är väl ganska överens om att just våra djur är otroligt kloka och förståndiga. Förstår oss precis, vi pratar ju med varandra och förstår varandra. Utom kanske den enstake som kanske är lite udda. Men den är ju å andra sidan lite speciell och den har en liten speciell plats i våra hjärtan för den är ju oftast så oerhört charmig så att man smälter som smör i solsken.

 

Schlaraffenland, målning av Pieter Bruegel d.ä. (1567). Alte Pinakothek, München. Bild tagen från Wikipedia.

Sådan var Ior. En svart katt som föddes i min dotters sovrum en skärtorsdag för många år sedan. Ior jagar sedan några år tillbaka på de sälla jaktmarkerna men han finns tydligt i mitt hjärta och minne. Den katten fick oss till exempel att tro att en älg var i antågande. Jag minns att vi satt och höll andan och inväntade en ståtlig sextontaggare och vi uppnådde ett antiklimax då vi såg en liten svart katt komma spankulerande och insåg att det som låtit så mycket var vår egen lilla Ior. Den katten kunde också visa prov på en ofattbar klumpighet ibland för att något senare visa prov på en otrolig skicklighet. Jag åsåg, till exempel, med skräckblandad förtjusning då han fångat en huggorm och gav den en omgång där han enkelt och med stor arrogans avgick med segern. Han var så speciell att vi till och med skämtsamt började säga –Det är Iors fel, då något hade hänt. Han kunde ju, till exempel, hoppa upp på ett skåp och riva ner allt som stod på den men han kunde också hoppa upp på kanten av en öppen dörr och sätta sig där och förslött tvätta sig som om det var den enklaste sak i världen att göra, för att efter att han var klar med den sysslan lugnt hoppa ner och med svansen stolt i vädret fortsätta ut på andra äventyr.

Ior tillsammans med sin bror Puh.
 

Sensmoralen i denna berättelse bör sammantaget vara att tror man på något riktigt starkt och verkligen vill så kan man åstadkomma vad som helst. Det ska jag göra nu! Om det inte går har jag i alla fall försökt. Jag följer följande motto, att våga är att förlora fotfästet en smula, att inte våga kan vara att förlora hela livet.

Sköt om er och våga!

 

Skrivklåda

Men nu blir det väldigt mycket på en gång från dig kanske du utbrister och känner att du drunknar i en kaskad av ord från undertecknad. Beklagligtvis kan jag inte annat än instämma. Du har ju så rätt men det är ju ett års skrivklåda som ligger uppdämd i denna kropp och det måste ut och det nu. Släpp fångarne loss det är ord! Detta senare är taget från filmen ”Släpp fångarne loss - det är vår!” av den fantastiske Tage Danielsson och med den lika fantastiske Gösta Ekman i huvudrollen. Underbar film som rekommenderas varmt.

En sådan här blaskig gråtristväder dag får man tänka positiva tankar för att muntra upp sig. Jag tänker till exempel på att våren snart är här för tiden går ju så fruktansvärt fort. När våren kommer skall jag intensifiera viltspårträningen med båda mina hundar. Det är så härligt för både jag och hundarna har roligt när vi gör det. Dock hade jag ett bakslag häromsistens. Jag gick på viltspårkurs och sista gången på kursen gjorde jag bort mig rejält. Som avslutning skulle vi alla lägga varsitt spår åt någon annan. Till saken hör att jag aldrig har haft något lokalsinne och det tråkiga är att det förvärrats med åren. I detta fallet var spåren redan snitslade men det tråkiga för min del var att det fanns flera spår som gick väldigt nära så jag såg snitslar överallt med resultatet att jag la spåret käpprätt åt skogen (kanske man skulle kunna säga om man vill vara vitsig) och den som skulle gå spåret fick bara ett halvt spår samt en förvirrad hund och matte och även kursledare och jag fick gå där med hundhuvudet och med svansen mellan benen be om ursäkt för mitt tilltag. Det som kändes värst var att mitt ego fick sig en rejäl törn. Jag hade tänkt mig att fråga folk här i trakten om vi kunde skapa ”Hundaktiviteten” där vi kunde hjälpa varandra med viltspår, lydnad, utställning m.m. Efter spårläggningsfiaskot kände jag mig inte lämplig att starta något sådant. Nu då ”baksmällan” gått över och jag ser nyktert på det hela känner jag mig lite positivare till sinnes. Våren är ju snart här och jag får lägga spåren så långt ifrån varandra att jag inte trasslar till det för mig helt enkelt och använda mig av mina appar för att säkra längd på spåret. Jag tror banne mig att jag ska prova att starta en hundaktivitetsgrupp i alla fall. Det gäller ju att ta tjuren vid hornen och möta sina rädslor och de är jag inte rädd för, mina rädslor menar jag. Eller jo det är jag ju men det kan jag ju inte tänka på för då blir jag ju rädd. Man får tänka som en gammal klok norrlänning en gång sa till mig -He som hänn he hänn.

                      

Det är med fara för liv och lem jag går mina promenader, på många sätt. En dag som denna (det är ju inte samma dag som beskrevs ovan). Marken har frusit till och den blask som fanns häromdagen har blivit en enda stor isskorpa som täcker hela Sundals Ryr och kanske även mer. Jag har nu inhandlat ett par kängor som enligt utsago skall vara väldigt bra. Dessa kängor har inbyggda dubbar som man käckt kan vika fram vid behov. Jag har nu provat dem, närmare bestämt, igår kväll. Resultat på kängor och dubb var mycket godkänt MEN... Jag sitter här nu med blödande fotknölar. Speciellt den högra var hårt ansatt av en kant som finns på dessa kängor. Jag måste låta såren läka och sedan har jag idé på lösning för får jag bara till det med skavningen så tror jag på dessa kängor. Med detta sagt är ju istiden en av de faror jag åsyftar. En annan fara är lilla Ella som inte alls är så liten längre. Hon är ett underbart stycke Golden, ett energipaket av stora mått. I denna istid försöker jag gå på oplogade grusvägar så slipper jag använda dubb och där kan jag också släppa lös mitt energipaket (den gamle är lite mer lugn och sansad om än mycket vital för sin ålder). Jag har nu lyckats få Ella att förstå vad ”HIT” betyder. Hon kommer som en projektil och det gör mig ju stolt. Nu måste vi bara lära oss stanna innan man rammar matte. Denna morgon tyckte jag själv att jag fick till det med följande skaldning till tonerna av ”Fångad av en stormvind”. Här är resultatet;

Du kommer som en stormvind

rakt mot mig

Ingenting kan stoppa dig

utom mattes ben det smärtar

Du kommer som en stormvind

du och jag

hamnar i en hög av ben och tass

kärleken i hjärtat ändå stannar kvar

.

 

Ja jäsingen ho e go den lilla om än lite brutal stundtals men det är ju inte med avsikt lyckligtvis. Detta oskuldsfulla är ju så underbart. Så okomplicerat och uppriktigt. Jag minns min dotter då hon var två till tre år och vi var på väg någonstans, vart minns jag inte. Plötsligt satte hon sig på huk och betraktade en snigel. Hon var helt fascinerad av krypet och ville verkligen utforska dess förehavanden. Med ett barns oskudsfulla men törstande vetgirigent och fascination ville hon veta mer.  Vi stod där, hon och jag, eller rättare sagt jag stod och hon satt på huk. Jag klarade inte av att sitta på huk lika länge utan blev tvungen att räta på mig för att blodet skulle forsa genom varje ven och artär på rätt sätt i min stela otympliga kropp (den var det på den tiden). Jag började känna en viss stress över att vilja gå vidare men så icke min telning. Hon hade definitivt inte utforskat klart. Hon kunde till och med tänka sig stanna för att se vart den skulle. När jag insåg det ökade stressen i mig jag tänkte febrilt på en lösning som skulle få oss att fortsätta vår väg. Det jag kom på var följande, -Den är på väg hem till sin familj. Det, kan jag säga, var mycket dumt sagt av mig (annars är jag ju klok och förståndig men inte här) för självklart ville hon ju se familjen då! Jag minns inte i detalj hur detta slutade men vi följde snigeluschlingen väldigt länge. Det var ju inte bara familjen som var intressant utan snigeln i sig var ju oerhört spännande. I mina ögon hade den inte alls samma fascination. Jag tyckte helt enkelt att vi kunde strunta i den och fortsätta vår väg. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det slutade som i stort sett alla andra gånger oss emellan, det blev en kompromiss. Vi följde snigeln tills mamma, alltså jag, kom på ett övertygande argument för att lämna snigeln åt sitt öde och fortsätta dit vi var på väg. Gissningsvis hittade hon myror och annat på vägen efter snigeln och proceduren återupprepades.

Jag är lite nojig med isgator sedan jag damp i backen som en...det tragiska är att klubbad säl kommer för mig först och det gillar jag inte. Det ska fan hållas på och klubbas sälar! Nej minsann, jag damp i backen som en nockad kägla (nu känns det bättre, man får tänka på hur man uttrycker sig eftersom det är allvarliga saker man häver ur sig). Jag harmas över det fortfarande, det var ju ett år sedan nu det hände, eftersom jag blev så överrumplad och antagligen ådrog mig en lätt hjärnskakning på kuppen. Allt detta trots att jag vidtog skyddsåtgärder, d.v.s. jag hade dubbar på fötterna. Det tragiska var att temperaturen ute var nära nollan och isskorpan höll på att byggas upp på vägen men var inte riktigt stark ännu utan jag kom där och plockade loss bitar med mina dubbar utan att ha någon som helst aning om vad jag faktiskt gjorde och det är ju detta som är det tragiska. Jag menar i min ålder borde man veta saker men det visar sig ju att jag inte har någon som helst koll över huvud taget. Jag vet! Ingen är mer förvånad än jag. Hur som helst det resulterade ju i att jag till slut hade issulor. Issulor på ren is och nedförsslut kan ge en rejäl skjuts. Påkarna for rakt framåt och jag lade mig på rygg som hade jag varit en bräda. Kollie, hunden, undrade ju på fan och undrade om jag var ok. Jag såg allt att hon sneglade oroligt på mig sedan när jag rest mig och skakat av mig det mesta och vi hade fortsatt vår färd. Alterntivt skulle ju ha kunnat uttrycka det, som en tegelsten.  Du vet sådär som det blir när man ställer en tegelsten på högkant och den trillar ikull.

Jag vet annat som kan bete sig samt låta så också, nämligen en katt som man sätter på en sele för första gången. Vi satte på en sele på Puh, vår katt. Han hade aldrig behövt ha sele på sig förut under sitt åtta år långa liv men saker kan ju ändra sig och så var fallet här. Katten måste ha sele på sig konstaterade vi och satte på honom den och ställde katten iklädd selen på köksgolvet. Han stod där och såg ut som han aldrig skulle kunna förlåta oss detta tilltag överhuvudtaget och plötsligt föll han åt sidan och alla fyra påkar pekade rakt ut. Svimmade  han, undrade vi oroligt? Det lät precis som en tegelsten som for omkull så nej han svimmade inte men han blev lite paralyserad. Hela saken var ju väldigt tragisk eftersom katten tydligen tog detta väldigt hårt men vi skrattade eftersom det såg så roligt ut där han låg som en porslinskatt med benen rätt ut. Jag ställde upp porslinskatten igen och se ett mirkel skedde, porslinskatten blev levande. Han visade tydligt att han inte alls tyckte om det men jag lät honom ha selen på sig ett tag för att han skulle vänja sig och det gjorde han till slut. Det tog inte alls lång tid egentligen. Man skulle kunna sammanfatta det såhär; sele på, nockad katt, uppställd porslinskatt, grinig katt, uppgiven katt, nöjd matte. Sedär det ju gjort i en  handvändning. Man ska inte krångla till det mer än nödvändigt har jag alltid tyckt.

Apropå krångla till det mer än nödvändigt. Igår fick jag mig till livs information där någon i en kattgrupp hade lagt ut på facebook att dennes katt försvunnit. När jag sedan läser om vad som föregick försvinnande börjar jag förstå katten och känna en djup sympati med densamme. Enligt kattägaren hade katten blivit uppjagad i ett träd av en jakthund. Att det var en jakthund anser jag vara fullständigt egalt i sammanhanget men hursomhelst, den hade alltså tagit till flykten rätt opp i ett träd då en hund jagat den. Så långt allt gott, eller gott och gott men åtminstone inga konstigheter. Konstigheterna kommer då jag läser att kattägaren kallat dit en arborist för att få ner nämnde katt från trädet. Hur tänker ägaren då? Ska arboristen börja såga ner trädet bit för bit och på så sätt ”skala ner” trädet så att ägaren når katten från marken och på så sätt enkelt kan plocka den i sin famn? Tydligen lyckades inte detta tilltag för ägaren ansåg sig tydligen vara tvungen att tillkalla brandkåren för att få ner det nu än mer uppjagade djuret. Alltså, det där jag har jag aldrig förstått. Varför inte låta katten ta sig ner själv? Katter är utrustade med klor och fantasiska på att klättra i träd. Det man måste göra är att vänta ut den. Klart den inte kom ner på direkten då den blivit uppjagad. Den hade behövt tid till att lugna ner sig, bli lämnad i fred för att ”slicka sina sår” och förstå att kusten  var klar och då hade allt varit frid och fröjd. Men icke i detta fall utan här står, antar jag (och det får jag ju göra) en uppjagad ägare och lockar och pockar, kallar dit folk som ska klättra upp för att tvinga ner katten och gud vet hur mycket folk som flockats för att åse spektaklet. Till råga på eländet, som om katten inte hade nog att smälta redan, kallar man dit brandkåren som kommer med stor bil och kanske stege och gud vet vad. Åtminstone okända människor för katten som också bråkar med den redan uppjagade kraken. Kattfan kunde ju inte annat än att sjappa för vad skulle annars kommit härnäst? En helikopter med nedfällande repstege kanske? Ja herregud, ibland krånglar vi till det alldeles kollosalt.

Om katten varit innekatt (och det kan det ju ha handlat om här) har den inte haft förutsättningar att träna sedan barnsben och då finns ju risk för att den ”fastnar” för att den har panik och helt enkelt inte har färdigheten att klättra. Detta går ju dock att förebygga. Idag finns det otaliga system (klätterträd) att köpa som går från golv till tak. En investering som betalar sig anser jag. Katten får då möjlighet att träna sig i att ta sig upp och ner och skulle olyckan vara framme att en innekatt smiter ut och blir uppjagad i ett träd vet den på råd som den kan tillämpa så snart den lugnat ner sig. Jag bor själv på landet och har katter (har haft ett otal genom åren) och alla har de klättrat i träd (Se blogg-inägg Så gå vi runt om en enebärsbusk...). Ibland självmant men ibland blivit uppjagade och alla har de själva tagit sig ner på egen tass. En del katter (de flesta jag haft) sticker och gömmer sig då det kommer främmande och skulle då en främmande person komma och ”tränga” sig på dem i en redan uppjagad situation är jag helt säker att de skulle protestera och medelst morrning och fräsning säga -Försvinn otäcka typ! För att sedan, då den blivit lämnad ifred, lugna ner sig och uppfyllas av vanlig kattförnuft. Sensmoral enligt undertecknad är, -Jaga inte upp en uppjagad katt för då får den något jagat över sig.

 
 

Ett hundliv

Var och en som har hund vet att man får en svans per hund och detta både bokstavligt och bildlikt talat. Om jag går upp på övervåningen följer hundarna med, om jag går på toa följer hundarna med. Vart jag än går följer hundarna med. Min gamling har numera hittat strategiska platser som hon lägger sig på varifrån hon känner att hon har koll. Dock är det vissa ställen hon känner att, -nähä, här är det bäst att hänga på för att hålla koll på matte. Sådana ställen är just toa och övervåning. Ella, den lilla, däremot följer med varje steg. Detta kan få det att kännas som att jag har en hund i varje skåp samt snubbeltråd i hela huset. Om jag öppnar ett skåp kommer Ellas huvud fram och om jag ska vända mig om står Ella där och hindrar min framfart. När vi äntligen har lyckats trassla ut härvan av fötter och tassar och Ella alternativt Kollie (fast med ålderns vishet håller Kollie sig oftast på behörigt avstånd) lyckats lista ut åt vilket håll matte nu har tänkt sig gå känner de sig, främst Ella, manade att gå först och hålla kusten klar fast de vet ju inte riktigt vart jag ska så då stannar de ju och ”frågar” –vart ska vi nu? varvid fötter och tassar trasslar till sig igen. Lägg därtill husets tre katter som också ibland känner sig manade att hålla koll på läget så får vi till en riktig snoa här hemma och ibland leder det till och med till en svängig schottis. Det är ju en himla tur att jag är såpass vital som jag är att jag kan parera med en dubbel lutz och ibland en halv nelson då det tjocknar till framför fötterna.
 

 

Varför ska man skydda sig när gummit ändå inte håller? Den frågan har jag ställt mig ett tag nu och det svar jag givit mig själv har varit, för din egen säkerhet. Andra kanske snörper på munnen och undrar, är inte du för gammal för sådant?! Till dig som undrar så vill jag bara säga att jag misstänker att du tänker på något helt annat än just det jag åsyftar här.

Jag har använt olika typer av Springyard halkskydd nu samt även andra märken och den enda som hållit måttet, enligt mig, är den första Springyard joggingvarianten som jag köpte för ett år sedan. Jag promenerar 8-10 kilometer om dagen med mina två hundar oavsett väder och sätter därför stort värde på fungerande halkskydd. Eftersom jag går på både asfalt och grusväg vill jag att dubbarna håller för båda dessa underlag. Självklart är att jag under promenaden kan komma att trampa på ren asfalt alternativt grus fläckvis och jag vill ju att dubbarna klarar även det. Naturligtvis använder jag inte halkskydden mer än nödvändigt eftersom jag inte vill slita ned dem i onödan men också för att det är obekvämt att gå på då det inte behövs och därför inte är ett val. De jag köpte för ett år sedan höll ungefär 8 mil men sedan sprack gummit och då stannar det ju inte kvar på skon. Dubbarna däremot håller mycket bra. De var fullt funktionsdugliga även efter 8 mil. Nästa par jag köpte höll inte alls lika länge och även då var det gummit som gick av. Jag ville inte ge upp varumärket eftersom dubbarna är så bra att jag valde ny typ av samma märke samt att jag satte de på kängor som jag enbart använde vid halt väglag så att jag inte skulle provocera slitage genom att ta av och sätta på dem. Jag har nu provat detta med 2 par halkskydd och båda paren har svikit mig. Dessa två par har inte ens hållit i 2 mil och återigen är det gummit som går av så att man tappar halkskydden. Det känns tråkigt att kasta fullt fungerande halkskydd men helt oanvändbara eftersom de inte sitter kvar på foten. Jag köper inte ett par till för nu har jag gett upp och söker andra möjligheter.

 

Jag mailade tillverkaren Brunngård AB och ställde frågan om de jobbar på att förbättra gummit. Jag fick svar senare samma dag och svaret var vänligt och kort men förbättrar ju inte min tillvaro just nu. Så här svarade de;

 

Det är svårt att säga varför de spricker, du kan ha trampat på en vass sten eller kant och då kan det gjort att det blir en spricka i halkskyddet och att det sedan går av helt.

Vi arbetar kontinuerligt med att förändra och förbättra våra produkter, vi vill leverera det bästa på marknaden.

Du kan vända dig till det inköpsställe du köpt halkskydden och höra med dem om eventuell

reklamation.”

Det sistnämnda ska jag absolut göra bara jag hittar det förbaskade kvittot som jag vet att jag lade undan på ett bra ställe för eventuellt framtida behov men som jag just nu, då behovet verkligen uppstått, inte vet var det är. #¤!!&%!... Vidare ser jag mig själv inte kunna syna marken jag går på för att identifiera potentiella gummisabotörer det vill säga stenar med vassa kanter för lyckligtvis är det mycket sällan jag ser glassplitter på min väg här i Sundals Ryr.

Om jag fortsätter på temat ”syna marken jag går på” så finns det ju fler faror på vägen än vassa kanter. Promenaderna blir ofta i pannlampans sken och ibland månens. Pannlampan är ju placerad, som namnet anger, på pannan vilket gör att ljuskäglan faller ett stycke framför oss. Den ljuskäglan ger mig inte en detaljkoll på vägens beskaffenhet och speciellt om det som finns utefter vägen går i samma ton som själva vägen blir det svårt att urskilja att där finns något. Visst skulle jag kunna använda mig av det kraftiga ljusläget men då skulle jag ”käka” batterier och för en miljövän som undertecknad känns det olämpligt. Efter regntunga dagar händer det alltsom ofta att jag  känner det som att marken försvinner under foten för att strax återuppstå under en ansamling av vatten. Vill det sig illa har jag kängan full i vatten men oftast är det grundare än så lyckligtvis. Andra gånger känner jag att jag ränner in kängan i något mjukt och vid detta laget vet jag vad det mjuka är utan att titta. Då muttrar jag fula saker och tänker att hamburgerkött är gott för då har jag ränt foten rätt in i en hög med hästskit.

 

Det där med hundar och hästskit är ju ett kapitel för sig. Ibland tänker jag bittra tankar och känner jag att jag skulle ju kunna spara in massor med pengar på att inte köpa hundmat.  De kan ju äta sig mätta på hästskit eftersom det verkar vara hur mumma som helst. Om jag har dem kopplade låter de bli skiten för då har jag koll men om de är lösa gäller djungelns lag för om jag är tillräckligt långt bort känner de att det är fritt fram och står där och käkar helt ogenerat. Ibland funkar rösten och jag får fram en riktig pondus i den och hundarna lyder även på avstånd men ibland funkar inte rösten alls utan jag får lubba fram som en frustande sjöko och det ger också resultat både i ökad hjärtfrekvens men också i äta-skit-stopp. Båda mina hundar är galna i allt (o)ätbart. Häromdagen kom jag på Ella ståendes uppe på bänken där katternas mat står. Där stod hon och glufsade för fullt men hon kom snabbt ner med en min av ”jag har inte gjort något” när hon märkte att jag hade ertappat henne. Min gamling har lärt sig och jag har inte behövt barrikadera på flera år men nu med Ella i huset har jag blivit tvungen att vidta åtgärder om än inte alltför snygga. Jag menar detta kommer ju inte att ge mig några inredningspris precis. För den uppmärksamme kan jag tillägga att –Ja du har rätt, mina ”svansar” är inte alltför långt bort eftersom man kan se dem reflekteras i den strategiskt placerade brickan.