Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Stekta sparvar...

-Madre Mia, Schlaraffenland existerar! Kunde jag nästan höra Fiffie storögt utbrista då hon omtumlad sakta vände sig om mot mig där hon satt på fönsterbrädan i sovrummet. Hennes ögon var så stora att hon riktigt överträffade sig själv och det var en bedrift i sig. De är nämligen stora som de är. Nå ok, förutom när hon är nyvaken då. Då öppnar de sig en liten liten bit i taget och det sker till och med i otakt på så sätt att det ena ögat kan vara helt stängt och det andra vara lite halvöppet medan hon gäspar stort och det är just precis vid en sådan stor gäspning som denna historia börjar. Det var alltså en helt vanlig vardag eller vanlig och vanlig men nästan i alla fall. Jag satt i min säng och tittade just på Fiffie där hon satt på fönsterbrädan och tittade ut. Jag såg att hon betraktade fågelbordet som hänger i eken utanför, lite förstrött, och brast plötsligt ut i en stor gäspning. Precis vid det ögonblicket kom en fågel flygande rätt mot fönstret precis där hennes stora öppna gap befann sig. Fiffie stängde genast munnen och duckade instinktivt precis som jag skulle ha gjort i samma situation. Jag menar lite självbvarelsedrift har man ju. Nockad vill man ju inte bli. Jag minns den gången jag körde min bil och såg en uggla flyga rakt mot vindrutan och jag också duckade instinktivt men nu var det ju inte det vi skulle prata om. Till ordningen! Fiffie duckade alltså och jag tror nog att jag gapade. Vet gör jag ju inte men jag antar det. Vad jag vet är att jag satt storligen förvånad där i sängen och undrade om jag verkligen hade sett det jag just hade sett. Medan jag satt där och samlade tankarna vände sig Fiffie sakta runt och jag såg hennes ögon och insåg att hon med största sannolikhet tänkte samma sak. Ögonen på henne kunde inte vara mer talande än de var. Jag gapade troligen fortfarande men till slut sa jag till henne –Ja Fiffie, jag håller med DET var helt otroligt. Hon började också återhämta sig och ögonen började närma sig se något mindre chockerade ut. -Jag erinrar mig de gånger jag sagt till dig att fåglarna inte kommer att flyga rätt in i munnen på dig, sa jag till henne, och måste nu erkänna att risken uppenbarligen finns. I detta fall hade den helt klart gjort det om inte fönsterrutan varit emellan. Man kan lugnt säga att den fågeln vann på livets lotteri den dagen. Men å andra sidan beror det ju på Fiffies reaktionsförmåga huruvida fågeln hade hamnat i hennes gap eller passerat och givit henne en knivskarp mittbena på kuppen. Om hon en dag möter mig och jag ser en mittbena på henne vet jag vad som hänt, således. Till saken hör att hon brukar hoppa upp på taket på det fågelbord som står utanför köksfönstret och såsom jag tänker och antar, vänta på att de ska flyga in i hennes öppna gap. Det är om det jag flera gånger sagt till henne att –Du ska inte tro att det flyger stekta sparvar rakt in i munnen på dig. Varvid hon surt har fnyst att -Vänta du bara. Nu verkar hon ju få rätt. Jag får nog ta och spika upp gallret som jag satt för så att katterna inte ska kunna plocka fåglarna en efter en vid fågelbordet lite högre upp så att hon inte kan hoppa upp och sätta sig där på fågelbordstaket. För nu har jag ju insett att man aldrig kan vara för säker.

   
 

Schlaraffenland är, kan jag förklara för den oinvigde, ett fantasiland där man får alla sina önskningar uppfyllda. Det vill säga verkligheten eller hur?! Därom kan vi ju ha en lång diskussion. Det sägs ju att om man vill något riktigt starkt och ger sig den på att det ska bli verklighet så blir det det. Man skapar sina egna hinder sägs det ju. Jag tror att det ligger en hel del i det. Vidare invänder nog den skarpögde läsaren vid mitt uttalande om att Fiffie skulle känna till begreppet Schlaraffenland. –Klart att hon gör, säger jag. –Fiffie är en klok katt som har koll! hävdar jag. – Är era djur inte det? Kunde just tänka mig det. Där  blev ni tysta. De flesta av oss är väl ganska överens om att just våra djur är otroligt kloka och förståndiga. Förstår oss precis, vi pratar ju med varandra och förstår varandra. Utom kanske den enstake som kanske är lite udda. Men den är ju å andra sidan lite speciell och den har en liten speciell plats i våra hjärtan för den är ju oftast så oerhört charmig så att man smälter som smör i solsken.

 

Schlaraffenland, målning av Pieter Bruegel d.ä. (1567). Alte Pinakothek, München. Bild tagen från Wikipedia.

Sådan var Ior. En svart katt som föddes i min dotters sovrum en skärtorsdag för många år sedan. Ior jagar sedan några år tillbaka på de sälla jaktmarkerna men han finns tydligt i mitt hjärta och minne. Den katten fick oss till exempel att tro att en älg var i antågande. Jag minns att vi satt och höll andan och inväntade en ståtlig sextontaggare och vi uppnådde ett antiklimax då vi såg en liten svart katt komma spankulerande och insåg att det som låtit så mycket var vår egen lilla Ior. Den katten kunde också visa prov på en ofattbar klumpighet ibland för att något senare visa prov på en otrolig skicklighet. Jag åsåg, till exempel, med skräckblandad förtjusning då han fångat en huggorm och gav den en omgång där han enkelt och med stor arrogans avgick med segern. Han var så speciell att vi till och med skämtsamt började säga –Det är Iors fel, då något hade hänt. Han kunde ju, till exempel, hoppa upp på ett skåp och riva ner allt som stod på den men han kunde också hoppa upp på kanten av en öppen dörr och sätta sig där och förslött tvätta sig som om det var den enklaste sak i världen att göra, för att efter att han var klar med den sysslan lugnt hoppa ner och med svansen stolt i vädret fortsätta ut på andra äventyr.

Ior tillsammans med sin bror Puh.
 

Sensmoralen i denna berättelse bör sammantaget vara att tror man på något riktigt starkt och verkligen vill så kan man åstadkomma vad som helst. Det ska jag göra nu! Om det inte går har jag i alla fall försökt. Jag följer följande motto, att våga är att förlora fotfästet en smula, att inte våga kan vara att förlora hela livet.

Sköt om er och våga!

 

Kommentera här: