Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Så gå vi runt om en enebärsbusk...

En liten En ingår i floran av den yta jag vankade runt likt en vilsen skogsvandrare som börjat få panik vid insikt av att vandra runt i cirklar.  Tidpunkten för denna vandring var då mina nuvarande katter var små och ännu inte passerat blöjåldern. Att klättra i träd gjorde de så fort de fick tillfälle men att de behärskade den konsten då vore synd att säga. Kattungarna var ändå så pass stora att jag lät dem vara ute på egen hand eller tass om man så vill. Vid denna händelses tidpunkt var Percy ute på egen tass och hade varit det en stund. Jag och Kollie hade gått vår promenad på en timme och då vi anländer tomtgränsen hör jag ett tydligt men dock ynkligt mjaaauuu. Jag svarade -Hej på dig Percy samt tillade frågan -var är du? samtidigt som jag försökte lokalisera katten. Mjaaauuuu hörde jag igen och jag tyckte mig höra ljudet komma från andra sidan hundgården. Jag gick dit samtidigt som jag sa högt -nu får du prata på så att jag kan höra var du är. Han hörsammade mig ordentligt. Mjjjjaaaauuuu hördes nu från andra sidan hundgården än den jag nyss kommit till. Men, tänkte jag, sitter han instängd i hundkojan (för närvarande tom på hundar)? Jag gick runt ochkollade. Nix filimix, ingen Percy där och plötsligt hördes han från andra hållet igen.

 

Nu kände jag att detvar viktigt att få klarhet i detta och speciellt då jag hörde ett än mer förtvivlat Mjjjjjjjaaaauuuuuuwe. Jag började bli säker på att han satt fast någonstans och då var ju en räddning av nöden. Efter att ha rundat Enebusken, några träd och hundgård, jordkällare och koja ett ansenligt antal gånger eftersom jag hela tiden tyckte mig höra honom från den motsatta sidan kände jag att en grundlig och strukturerad genomsökning måste göras. Jag hade nu gått runt så många gånger att jag börjde se en upptrampad stig. Jag hade kollat alla ställen han kunde blivit instängd i. Jag hade kollat uppe i träden och alla ställen som jag kunde kolla på men ingen Percy och då han jamade hörde jag tydligt att han var på andra sidan oavsett var jag var. Jag spanade i träden, kollade under buskar, hundkoja, vedboden och till och med i jordkällaren fast jag visste att ditin kunde han inte ha tagit sig. –Neej Percy, ropade jag förtvivlat, nu får du lov att tala om var du är för det här går inte. –Mjjaauuwaauuw, svarade han lika förtvivlat.

 

                       

Jag började till och med tänka att jag kanske inbillade mig att jag hörde honom. Ja Marjukka, tänkte jag, så nu har det hänt. Det har verkligen slagit runt! Eller, tänkte jag, är det en sån där fågel som härmas som retas med mig? Jag erinrade mig de gånger jag muttrande sprungit uppför trapporna i syfte att stänga av min väckarklocka som jag tydligen glömt att stänga av för att finna att jag visst har stängt av den. Inser då att ljudet kommer utifrån och misstänker starkt en viss trast som tydligen lagt på ett kol. Än en gång stannade jag och började spana i träden och där såg jag något svart som rörde sig. En uschlans koltrast var det tänkte jag bittert då jag förstod att jag var grundlurad av densamme. Plötsligt stannade koltrasten tittade ner på mig och sa mjau. Jag skulle just till att hytta med näven när jag plötsligt tycker att det ser ut som Percy. Som vanligt har jag inte glasögonen på eftersom jag, som jag tidigare påpekat, tycker jag ser bra ut ändå. Jag kisade och frågade ynkligt –Percy, är det du? –Mjau svarade han och balanserade på grenarna. Jodå, det var Percy uppe i tallen vid pass jättehögt upp.

 

Plötsligt går det upp för mig vad som hänt då jag såg honom balansera från gren till gren högt däruppe. Medan jag gick runt därnere gick han runt stammen däruppe och tydligen blev vi så synkroniserade att då han var på ena sidan var jag på den andra och vice versa och så höll vi visst på ett tag. Nu då vi äntligen fann varandra blev dialogen väldigt intensiv. Jag sa -kom ner Percy och han sa miiuu miiiuu miiiaau men jag var påstridig och sa att har du tagit dig upp kan du också ta dig ner. –Ok, sa Percy och började gå nedför. Det såg väldigt riskfyllt ut där han stundtals hade grepp och stundtals inte och vid pass alldeles för högt upp tappade han taget eller om han släppte det men han landade i det höga gräset reste på sig och kom springande till mig samtidigt som han utbrast miiiiiaaaaauuuuweeiiaau. Vi kramades länge länge och sedan gick vi in och självklart fick han godis. Sedan sov han gott den härlige äventyraren. Nu ett par år senare klättrar han fortarande i träd men, som alla mina katter, få han ta sig ner på egen tass!

 

 

 

Kommentera här: