Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Treåringen

Man måste ju säga att de är söta de små. De har förmågan att lösa livets små svårigheter på de mest kluriga sätt. Själv hade jag till exempel inte kunnat komma på det sätt min egen treåring gjorde då hon kom och väckte mig. Jag gissar att hon försökte med de vanliga sätten till att börja med, det vill säga viskandes ropade ”MAMMAAA” men fann till sin besvikelse att det inte fungerade. Kanske att hon puttade lite också men det hjälpte väl föga på min välvuxna kropp.

Jag låg där i min säng och sov min välbehövliga skönhetssömn. Jag drömde troligen en härlig dröm om hur härligt livet var och solen sken och fålarna kvittrade sin glada sång då något hände och lade smolk i bägaren. Solen gick i moln och fåglarna slutade med ens att kvittra och livet kändes inte alls lika härligt längre. Jag kände det som om jag fått något skräp i ögat och kämpade förtvivlat för att få bort det.

 

 Jag har ingen aning om hur vindlande min treårings tankebanor gick? Om hon tänkte att då ögat slutligen har slutat rulla och väl har fastnat på objektet (att hon är skärpt finns ju ingen tvekan om) så är bytet fokuserat. Eller om handlingen gick på ren instinkt? Vara hur det vill med det, hos min dotter var tanke och handling ett. Hon tog sina små fingrar och tvingade upp mitt ena öga med sina tummar. En treårings fingrar är väldigt små, smala och tunna. Under den tidsrymd innan jag hade vaknat och blivit varse detta illdåd som planerats i mitt sovrum medan jag oskyldigt låg och sov, kände jag det som om någon illasinnad person hade hällt ett lass grus i mina ögon.

Långsamt började sömnens varma famn släppa sitt tag om mig och mitt öga stannade ungefär i centrum och jag varsnade min treåring vid sängkanten. Då jag äntligen hade fokuserat och strax innan min hjärna hade hunnit koppla vad som skedde hör jag min treåring inbjudande och glatt säga –Heeeeeej, under vilken hon genomgick hela sångskalan samt släppte ögat som vid det laget hade tappat hoppet om att någonsin få stängas igen. Det var ungefär där min hjärna hann ifatt evenemanget. Samtidigt som jag varsnade en torrhet i mitt öga fick jag min treåring i ögnasikte och hörde detta glada heeej varvid mitt modershjärta smalt. Jag tog henne i min famn och sa, -Heeeej mitt älskade barn.

Det är ju så, om vi ska vara ärliga, att man finner sig i nästan vad som helst när det handlar om våra små. De har ju en förmåga att se oskyldiga och söta ut. Ungefär som den lille grabben som slog ihjäl en geting med en hammare, på motorhuven till pappas ömt välvårdade bil. De saknar ju kopplingsförmågan dessa juvenila individer. Hade inte pappa, vid ett tidigare tillfälle, haft ihjäl en geting just med en hammare? Visserligen var detta på ett brädgolv men ändå. Vi vuxna måste hela tiden vara steget före, om vi ska kunna undvika besvärliga fadäser, med och av våra telningar. Om denne fader vid ett tidigare skede hade tagit sig tid att tydligt förklara för sitt barn dels vad som händer om man slår ett hårt föremål mot en bil och dels förklarat, då han själv slog ihjäl getingen, varför han gjorde det. Också då förklarat att man inte behöver utrota hela getingsläktet, hade kanske bilen klarat sig utan en skråma och jag lever också i den tron att getingen hade känt sig mycket lyckligare.

 

Tyvärr är det ju inte alltid så enkelt som man kan tro, att förklara saker och ting för sina barn. Jag har kommit på mig själv, ett antal gånger, att tala för döva öron med mina ögons ljus. Jag erinrar mig den gången då jag pedagogiskt förklarade (enligt mig själv) för min treåring varför man inte ska stoppa alla sina leksaker i poolen då hon plötsligt sa –Titta här mamma, höll för sin lilla näsa, böjde sig ner så att den lilla stjärten pekade mot himlen, doppade handen som hon höll för sin lilla näsa med, i vattnet (djupare än så gick hon inte) reste sig snabbt igen och tittade på mig med ett ansikte som strålade av stolthet. Hon tyckte sig ha lyckats doppa ansiktet under vattnet och vem var väl jag att komma där och påpeka en massa ovidkommande fakta, så jag strålade tillbaka och sa –Åååh vad duktig du är! Det är ju inte alltid dom vill lyssna på de vuxnas förmaningar utan dom vill ju faktiskt ha skoj.

Ibland kan man dock komma på sig själv med att undra om polletten någonsin ska trilla ned. Som stolt förälder över sin telning är man övertygad om att världen ligger för dess fötter och med rätt styrning ska man nog kunna få sig en liten statsminister eller nobelpristagare eller möjligen en tennisspelare i världsklass, av sin lilla avkomma. Min telning var tre år vid den tiden då Disney lanserade Herkules. Det fanns Herkules leksaker att köpa överallt och McDonalds hade Herkulestema. Vår dotter hade i sin ägo två mjukisdjur ur denna klassiker varav den ene var Herkules själv och den andre var hans häst Pegasus. Vår dotter tyckte väldigt mycket om dessa mjukisdjur och lekte mycket med dem. Det skar sig dock i modersörat då barnet, som sedermera skulle bli en känd nobelpristagare om jag fick som jag ville, refererade till dessa mjukisdjur som Herkasus och Pegusos. Ni ser ju själva, detta kunde ju inte få fortgå. Hos mig är ord och handling ett, varför jag fokuserade mitt barn i ögonen och sa –Kan du säga PEEGAASUUUS och HEERRKKUULEES?  

T y d l i g t   a r t i k u l e r a n d e   v a r j e   b o k s t a v, så att hon enkelt skulle kunna uttala det rätt vid nästa försök. - Pegusos och Herkasus säger det lilla barnet med en självklarhet som får mig att verka mindre begåvad än tillåtet. Jag kände, vid det tillfället, att jag måste släppa ämnet och fann mig övertygad om att hon snart skulle snappa upp ett korrekt uttal. Dock fann jag mig där återigen pedagogiskt tillrättaledande min telning. Vi hade vid den tiden två katter lystrande till namnen Helge och Svea (ända tills Helge, den oansvarige familjefadern, lämnade Svea med tre barn och flydde till en annan famn). Min avkomma refererade till dessa båda som Fea och Hege. Jag försökte återigen, mycket pedagogiskt, artikulera fram det rätta uttalet. –Kan du säga SSSVVEEAA? sa jag därför. FEA sa mitt barn. –Kan du säga HELLLLGGGE? Frågade jag. HEGE, sa min dotter. Det kommer snart, tänkte jag.

Kommentera här: