Efter lite påskfirande med släkt och vänner och en influensa som däckade mig fullständigt är det nu åter dags att trycka ner tangenterna i olika ordning igen. Påsken var helt fantastisk! Jag och min härliga dotter tog oss till Hallstahammar för att hälsa på släkten och båda hundarna var med. Perfekt med lite träning för lilla Ella och mig att vara bland folk och hundar utan att hoppa, dra och slita så fort man möter någon/något. Inte för att jag hoppar och drar så mycket men det handlar ju om samarbete mellan hund och ägare och om det är så att hunden hoppar och drar finns inget samarbete eller så är samarbetet ett överenskommet kaos. Jag hörde i en intervju en hundkunnig som sa att om en hund hoppar så är det en hoppare och det är bara att gilla läget. Det uttalandet fick mig att hoppa jämfota. Då kände jag mig otroligt frustrerad men, förlåtande som jag är, har jag med tiden vänt det till positiva tankar.

 

 

Om man inte har full kontroll över sakernas tillstånd kan det ju komma lite överraskande moment på vägen och det skedde ju nu. På resan fick ju hundarna iklädas byxor eftersom båda började löpa innan. Shit tänkte jag och erinrade mig de gånger jag har glömt att ta av Kollie byxorna då vi gått på promenad. Det såg lite läskigt ut en morgon då hon krökte rygg och det plötsligt började svälla oroväckande där bak. Det tog någon millisekund innan jag begrep vad som hände. Samtidigt kan man ju inte flyga fram och hojta utan måste ta det kallt och snabbt men enkelt lossa på byxan utan att störa den bajsande hunden. Tänk dig själv om du sitter i lugn och ro och känner att nu så, då plötsligt någon kommer fram och hojtar och har sig. Det skiter sig direkt kan jag lova. Hursomhelst så kände jag mig inte alls duktig över att ha glömt ta av byxan innan vi gick ut.Lyckligtvis var hon bra i magen så att vi slapp en kletig variant.  Vid ett annat tillfälle glömde jag också och den gången var det nummer ett som hände. En full binda väger en del kan jag säga och kladdigt blir det men kiss har ju passerat ett naturligt och fantastiskt reningsverk men i stunder som dessa hjälper inte den vetskapen tyvärr så i den stunden gick jag i fyra kilometer och upprepade inom mig -Glöm inte byxorna, glöm inte byxorna...!!! Tjatade det som ett mantra. Tror ni det hjälper? Ha! Jag tror banne mig att jag ska köpa något färgglatt stormönstrat tyg som blir så iögonenfallande att jag inte glömmer att ta av den. De som finns att köpa är ju svarta eller gråa men i samma stund som jag skrev ned detta insåg jag att jag refererar till de butiker jag varit inne i och handlat. Jag har inte tittat på nätet men nu har jag det och där finns det ju en uppsjö kan jag nu konstatera. En del av dem är ju för bövelen riktiga sexy panties. Alltså VAD?!? Ibland sätter jag riktigt i halsen och detta skedde nu. På riktigt?!! Sexy panties för hundar!!! Jag är övertygad om att det INTE finns en enda handhund som blir extra exalterad för att tiken har sexy panties. Jag lovar att kan hanen bara sin sak så räcker det gott med naturens gång. Således har jag en fråga och det är -Vem är dessa sexy panties för? Däremot är jag inte så säker på att jag gillar svaret.

 

Träningen jag tänkte mig på resan fungerade fantastiskt. Ella och jag samarbetar mer och mer. Inte hundra klockrent ännu men nu kan vi passera de flesta människor med lätthet och folk med hund också faktiskt. Det som kan föranleda drag i kopplet är då mötande ekipage inte samarbetar samt om det händer något spännande i mötet. Så jag känner mig mycket nöjd. Jag minns ju den känsla jag hade när jag promenerade med Kollie överallt i det hund och folktäta Biskopsgården. De som inte samarbetade så bra bytte direkt sida vilket fick oss att känna som att vi ägde trottoaren, Kollie och jag. Under resan hälsade vi på hos (från min dotter sett) faster, kusiner och mormor samt gjorde lite andra stopp men det största av hela resan, förutom huvudorsaken till resan förstås nämligen att träffa släkten, var att jag fick rå om min dotter från fredag till söndag. Helt underbart! Jag gjorde dessutom en liten plan om att inte boka kvällarna för besök utan sitta i stugan och dricka vin och käka ostbricka ena kvällen och den andra återigen dricka vin (en gemensam passion) och spela spel och knapra linschips (oförskämt gott). Vi hann till och med stanna till på Marieberg i Örebro och gå in på XXL på vägen hem. 

 

Efter den resan hade jag, stärkt av den,  tänkt ta ett nappatag med lite av varje här hemma under semesterveckan. Helt okunning om att jag plockat på mig ett fult virus under resan började jag igångsätta mina planer under tisdagen med full energi för att upptäcka att den energin snabbt försvann. Jag försökte kämpa emot och satte händerna för öronen och sa högt -Lalalalala... och tog till och med till det tunga artilleriet nämligen lite Jägermesister men inte ens det hjälpte hela vägen. På tisdag morgon var det heltjockt i bihålorna och det äckliga som det kom ut massor av verkade vara bottenlöst. Det är så underbart att vid sådana tillfällen ha möjlighet att öppna dörren och låta hundarna göra ifrån sig på egen hand och sedan öppna upp så de har tillgång till hundgården och själv gå och lägga sig och sova ruset, förlåt, febern av sig. Visst var matte skittråkig och själv hade jag inte skoj heller men shit happens. Lite snopet blev det ju med semestern förstås.

 

Äntligen! Dagen innan jobbdags kunde jag äntligen gå full promenad med hundarna.Jag inser att jag blivit något fanatisk med mina promenader men numera är det såpass illa att det känns lite av att ha tvångströja på mig om jag inte får genomföra dem och det förstår var och en att det inte är så bra. Jag inser ju att jag inte blir yngre och en vacker dag kommer jag inte att kunna gå lika långt och lika ofta och det skrämmer vill jag lova men än så länge går vi på. Till råga på allt hörde jag nyligen två saker på radio som var som ett slag rätt i nyllet med en blöt fisk. Det jag hörde var följande två saker;

1. En fråga ut i etern med syfte att folk skulle ringa in och berätta om sina erfarenheter, -Hur känns det att inte bli kallad till anställningsintervju på grund av att du är runt sextio?

2. Ett konstaterande i ett nyhetsprogram, äldre människor prioriteras inte utan blir avfärdade snabbare än yngre vid sjukvårdsupplysning och vid kontakt med läkare.

 

Aaaaaghh!!! Plötslig insikt nådde mig med full kraft, SMÄCK! sa det rätt i nyllet och eftersvedan ligger fortfarande kvar lite grann men falnar för var dag som går lyckligtvis. Sanningen är ju den att jag närmar mig de sextio med stormsteg och jag har inte riktigt, ska vi säga, säkrat de sista arbetsåren. Vad jag är stolt över mig själv för däremot är att jag tog mig själv i kalufsen för tio år sedan och slutade röka samt började motionera. Sedan kan man kanske tycka ibland att jag går lite väl långt. Som jag beskrev ovan om min besatthet men själv är jag glad att besattheten är åt det hållet eftersom min fysik var katastrofal för tio år sedan.  Dagens promenad gav förnyade krafter och jag inser efter varje bakslag, i detta fall influensa och åldersinsikt, hur viktiga och energigivande dessa promenader är för mig. Sedan är det ju inte endast jag som fått ge vika för tidens tand märker jag under promenaderna. Kollie har börjat sacka lite i uppförsbackar. Hon är vid väldigt god vigör i övrigt och gillar verkligen inte den ordning som nu införts med avseende på promenader. Denna dam är ju van sedan valpben att alltid vara med men nu är ju ordningen den att jag går med en hund åt gången vilket gör att hon ser att Ella och jag går iväg utan henne. Det är då hon tar till vargtjutet, det vill säga hon sitter i hundfåtöljen och ylar hjärtskärande rätt opp i taket. Detta varvar hon med att skälla så jag förstår att hon tycker att jag behandlar henne orätt men det har tyvärr varit en nödvändighet. Allrahelst i vinterhalkan eftersom jag inte känt att jag bemästrat alla situationer med båda samtidigt. Nu börjar Ella och jag kommunicera bättre och bättre, som jag ju beskrev initialt vilket ger att jag nog inom kort kan ta med båda samtidigt.

 

 

Snön har inte helt och hållet lämnat Sundals Ryr ännu men är på stark tillbakagång. Vad jag laddar batterierna när jag ser mina hundar gotta sig under promenaden och jag själv känner att laddaren är påkopplad hela vägen. Jag älskar luften, fågelkvittret och prasslet från undervegetationen som bevisar att det är liv och rörelse där också. Mina hundar missar INTE det prasslet. De är som hökar båda två och stirrar rätt ner i marken beredda att bärja gräva vid minsta rörelse, sorkjägare som de är båda två. Jag har några områden på tomten som är full i kratrar som de två omnämnda skapat, hmm... Jag älskar också vetskapen att nu är våren här och bara det är tillräckligt för att livsandarna ska pånyttfödas med ny energi. Jag var tvungen att ta en liten vända på tomten och passade då på att ta lite vårliga bilder som jag lägger in här. När jag går omkring på tomten kommer ju även gårdens katter fram om de inte är upptagna på annat håll förstås. Idag var de inte det utan kom och undrade vad som försiggick varför jag passade på att fota även dem.

 

 

Under promenaderna passar jag också på att genomföra tankeverksamhet och har under dessa kommit fram till att jag måste vidta åtgärder med denna min blogg. Jag tänkte ju förutom kåserier också berätta om min renovering av min skola men insåg att det blir fel i den kronologiska ordningen. Jag vill ju att läsaren lätt hittar det den önskar läsa om. På en blogg hamnar det senast inlagda främst och det är ju bra men passar inte riktigt mitt syfte längre varför jag funderar på att skapa mig en hemsida. Detta hade jag bland annat tänkt göra under semestern men därav blev ju intet. Istället vältrade jag mig i sängen slemfylld och skakande av feberfrossa. Nåväl inom en mycket snar framtid skall min hemsida vara skapad och husrenoveringen återigen ta fart så den som väntar på något gott... 

 

Kram på dig och på återseende!