En yta stor som Belgien brinner i Australien! Det är något vi borde reagera på hävdar jag. Detta även om det sker så långt borta härifrån man kan komma och vi, till synes, inte befinner oss i omedelbar fara. I alla fall kommer just dessa eldslågor inte att sluka oss här i Sverige. Då blir det så enkelt att bortse ifrån och ignorera för vi har ju precis varit på julledighet och umgåtts och njutit av att vara med de våra och vänner för att strax orka med jobbet igen. Skulle jag mitt i min ledighet tänka på hur det är i Australien istället för att vila och njuta av ledigheten så länge jag nu har den för snart är den grå vardagen tillbaka som jag ju måste orka med? Ska alla de människor som köpt sig en resa vare sig det är till fjällen eller till sydligare breddgrader mitt i resan tänka på det som händer i Australien istället för att fokusera på att skratta och ha skoj? Det brinner ju alltid i Australien vid denna tid eftersom det är sommar där och alltid så väldigt varmt och torrt. Så var det ju här tjugohundraarton men vi klarade ju oss. Visst, det var ju lite ovanligt men vi kan alltid hitta extremväder i jordens historia om vi letar. En del hävdar att eftersom det hör till jordens historia är det naturliga förändringar som vi inte kan göra någonting åt utan det är bara att gilla läget.

 

Jag växte upp hos mormor och min styvmorfar i norra Finland. Mitt minne av min barndom är att den var trygg och bra ända till "sanningens minut" men det är en helt annan berättelse som kommer senare. Det väsentliga i denna berättelse är att jag växte upp i Finland på sextiotalet hos mina morföräldrar. Min mormor var en av dem som tvingades fly från Viborg då Finland tvangs överlämna Viborg till ryssarna. Finländarna tvangs lämna sin trygghet, sina jobb och sitt hem på stående fot. De tvangs lämna allt och gå till fots till Finland och det innebar att det enda min mormor, från och med nu här kallad mamma, (för mig är och var hon alltid det) fick med sig var en väska med innehåll och de kläder hon bar. 

 

Nedan ett stycke ur artikeln "Flykten från Karelen".

"Gripande inslag förekom inför avfärden. Vid passerandet av sockenkyrkorna hände det att kvinnor vek av till gravarna för att lägga ned blomkrukor, som de i sista minuten räddat från sina hem: en avskedshälsning till de döda förfäder som måste överges. Vissa av de flyende hade i sin desperation inför det sovjetiska övertagandet tänt eld på sina egna hus, men de flesta tycks ha vägrat ge upp sitt hopp om återkomst. Finska officerare som körde genom de övergivna byarna rapporterade efteråt att hus och ladugårdar i allmänhet hade städats och fejats innan invånarna gett sig av; dörrarna hade lämnats ordentligt stängda, nycklar hängde väntande vid trappan.

Mamma påverkades naturligtvis av detta för resten av sitt liv. Hon var tjugo är då hon fick lämna allt mot okänt mål uppriven från tryggheten och sitt hem där hon hade allt precis som jag har idag. Det påverkade naturligtvis i förlängningen mig också på olika sätt. Mammas liv i Viborg var tryggt med mat på bordet, tak över huvudet och pengar på banken. Livet på flykt i brinnande krig till ett land som inte alls välkomnade denna ytterligare börda som dessa flyktingar innebar då landet befann sig i krig och kämpade för att ombesörja för de invånare som redan fanns på den kvarvarande ytan. Det fanns helt enkelt inte plats för dessa flyktingar vilket de ju naturligtvis märkte. Där lärde sig mamma att ta vara på allt för att överleva. Hon kastade ALDRIG mat. Hon öppnade kaviartuben och rakade ur allt innan hon slängde den och det blev alltid till en extra macka trots att man klämt ur tills man blev blå. Hon skar bort det dåliga från olika livsmedel och tillagade det omsorgsfullt såsom till exempel fick bröd som blivit mögligt bli "fattiga riddare" för att bli av med det eventuella i brödet som blivit kvar efter att möglet skurits bort. Jag längtade efter dessa "fattiga riddare" eftersom jag tyckte att det var supergott och reflekterade aldrig över att det skulle varit oätligt vilket det verkar vara för de flesta idag.

 

Jag blev också påverkad av omgivningen då jag växte upp och insåg att många av mina vänner tyckte att det var äckligt att äta bröd som haft mögel på sig även om det var bortskuret. När jag flyttade till eget blev jag en matslösare. Allt som till och med eventuellt kunde vara dåligt kastade jag trotsigt och skämdes till och med över mammas, som jag då tyckte, löjligt överdrivna sparsamhet. Jag började leva köp-slit-och-släng livet och tänkte inte alls över konsekvenserna. Detta gjorde jag ända tills en dag då jag och min dåvarande sambo köpt hus och jag börjat spara kartonger och papper för att ha och tända den öppna spisen med. Jag började då inse vilken otrolig mängd vårt lilla hushåll med enbart två personer av papper och kartong genererade. Samtidigt började mitt samvete om att skoningslöst kasta mat sätta djupa spår i mitt sinne. Ärligt talat hade det hela tiden grott i mig men jag ignorerade det. Dock gör man bara det till en viss gräns utan att må dåligt, det vill säga ignorera sin inre övertygelse till favör för den allmänna opinionen som vi så gärna till mans vill tillhöra. Ingen vill ju bli kallad äcklig eller löjlig. Jag började fundera kring rimligheten med allt svinn och började göra som mamma alltid gjort så länge jag kan minnas ända till den dag hon dog. Jag började skära bort det dåliga och började samtidigt märka den personliga ekonomiska vinsten med att verkligen använda allt jag köpt så långt det bara gick.

 

Jag var inte modig nog att börja påverka andra men började tänka desto mer. Det skrämde mig att vårt lilla hushåll genererade så mycket sopor. Jag började fundera kring vad som händer med hela världens sopor. Jag tänkte mig högen av hela världens sopor och insåg att jag inte ens kunde få ihop det tankemässigt om hur mycket det kunde vara. Idag kan vi se videor och bilder på nätet hur det ser ut. Vi kan titta på videos där folk i andra länder slänger sopor direkt ner i vattnet över broräcket och förfasas över hur de beter sig men när vi gör det måste vi väl ändå inse att totalen handlar om vad vi alla gör. Idag sorterar de flesta av oss i sverige våra sopor och handen på hjärtat, blir det inte lite väl mycket sopor från våra respektive hem? Om alla hem började tänka på att minska på det totala sopberget skulle mycket hända och jag vet ju att många gör det idag. En hel del av förpackningarna vi slänger kan återanvändas. Till exempel skämdes jag över att mamma diskade plastpåsar. Jag minns att jag tyckte det kändes skämmigt när det låg gamla diskade brödpåsar i diskstället då jag hade kompisar hemma. Eller när mamma kom med fika då jag hade kompisar hemma och bullarna låg i en påse som det stod "jälkiuunileipä" (efterugnslimpa) på.

 

Jag är så full av beundran över den modiga unga tjej som tar världen med storm. Som verkligen gör något som påverkar på ett större plan och jag ber för att beslutsfattare skall lyssna på Greta Thunberg och alla andra som ger oss alla fakta och goda argument. Vår överkonsumtion ÄR orimlig. Det kan inte vara rimligt med detta överdåd, att varje år köpa nytt för då har vi ett nytt mode, att kräva att vi när vi helst vill kunna köpa hem en påse apelsiner eller en oxfilé. Om vi kräver det måste tillgången övermättas och den onda cirkeln är igång. Idag har affärerna börjat vakna och istället för att slänga säljer de det som ett klimatsmart sortiment. Jag slängde mycket mat då när jag var som värst när jag rensade kylskåpet. Med tanke på de krav om långa hållbarhetsdatum som vi har (och idag vet vi väl alla att mjölken håller mycket längre än det tryckta datumet) är tanken om hur mycket EN affär måste slänga bara för att det datumet är passerat svindlande. Hur mycket slängs totalt?!! Skrämmande tanke. Det tillverkas långt mer än vi behöver.

 

Så mitt svar på min första fråga är JA! Vi bör alla tänka på branden i Australien och vår eventuella  skuld till det. Att vår överkonsumtion leder till en obalans måste vi väl ändå var till mans inse. 

 

Bilden är ett av mina återvinningar. Kartongen innehöll en gång i tiden hundmat och säckarna inuti också. Jag sparar säckarna hundarnas och katternas torrfoder kommer i för att stoppa ner det som skall sopsorteras i. Jag har olika säckar för respektive kategori; glas, metall, papper, kartong, plast. För att göra kartongen lite finare använde jag två rullar med självhäftande plast jag en gång i tiden köpte men som jag aldrig använde förrän nu.