Den här kroppen jag har är mig ett stort mysterium. Jag måste fråga fysioterapeuten jag går hos nästa gång om de någonsin behöver uppsöka en fysioterapeut för att de har misshandlat sig själva såsom jag gjort nu och som gav mig sådan smärta och sådant handikapp att jag lovar att jag hade stretchat, gjort farmåt och bakåtböj, squats, ryggövningar samt tänkt mig för bättre och lyft med benen varje gång om jag bara känt min kropp bättre. Eller hon är nog kanske alldeles för ung för att ha haft möjligheten att ha några skavanker? Jag tänker att kanske de besitter en kunnighet om nervbanor och muskler som ger dem en fördel.

Om de känner en liten värk i foten kan de kanske tänka - Aja baja jag har visst en liten dislokation mellan fjärde och femte kotan som trycker på snartgördetontsomfan- nerven. Jag måste genast göra vänsterböj, hunden samt endast hålla mig till powerwalk och undvika cykling i tre veckor så reder det sig. Jag tänker de också kan härröra det mer korrekt till den aktivitet som var ursprunget till värken och därmed enkelt kan genomföra ett snabbt överslag på vinkeln på den felaktiga aktiviteten och därmed beräkna cosinusvärdena för enhetsvektorn som denne bör hålla sig till framgent i sitt rörelsemönster och därmed undvika retning av nämnda nerv. Eller hmm...kanske terapeuten behöver hjälp av en ingenjör för det sistnämnda?

 

Jag inser nu att jag har varit en helgalen tids- och förloppsoptimist angående förhandlingen med myteristerna i min kropp. Jag tänkte att jag självklart följer fysioterapeutens råd, jag har nu lärt mig att fysioterapeut snarare än sjukgymnast är den rätta benämningen för yrkeskåren, med ryggövningar bakåtböj och gör alla rörelserna jag lärt mig för att uppnå önskat tillstånd. Jag tänkte i min enfald att efter  sisådär fyra veckor skulle mina nerver och jag uppnå något slags samförstånd och de skulle lägga ner stridsvapnen och avbryta strejken och börja jobba igen det vill säga vända på bladet helt enkelt.

HA! säger jag nu. Nu börjar jag så smått lära känna min stingsliga, långsinta och tjuriga ischiasnerv. Efter ungefär tre till fyra veckor började jag känna närvaron av en vänsterfot. Små små kittlingar och stickningar förnam jag och började känna glädje över att ha fått kontakt med nämnda kroppsdel igen. Min vana trogen började jag planera vad jag skulle hinna göra innan semestern tog slut då jag fått kontakt med vänsterfoten igen. Flytta växthuset, spika färdigt fasaden samt tvätta alla fönster. Föga anade jag att myteristerna hade kontakt via synapserna med mitt planeringslokus uppe på hjärnkontoret, sjunde våningen första dörren till höger, och i sin tur planerade att sätta en stadig käpp i hjulet för min planering. 

 

Så här mitt i uppvakningen kan jag berätta att jag inte undkom utan repressalier. Andra dagen på sista semestervecka, just när jag började vädra välluft och begynnande rörlighet, la ischiasnerven in det tunga artilleriet. Och jädrarimig vad välrustad den är! Efter att ha erfarit dess styrka börjar jag bli en lydig undersåte som böjer mig med mössan i hand och mumlar -Yes Massa, ok Massa, of course Massa.

 

De första ett och ett halvt till två dygnen vred jag mig i plågor och skrek som en stucken gris samtidigt som jag svalde alla smärtstillande piller jag hade i medicinskåpet. I en sextioårings medicinskåp kan man hitta reliker och I stundens hetta lägger jag alla tankar om bästföredatum och liknande  åt sidan och girigt slukar allt jag hittar.

Jag hittade Magnecyl som tydligen försvann på marknaden redan tjugofjorton. Jag är glad att det var på tugohundratalet i alla fall. Jag kunde inte ringa läkare det första dygnet då värken plötsligt kunde sätta in med alla krafter och jag inte ville skrika läkaren rakt i örat. Jag är en vrålare. Jag får krafter att orka av att vråla. När min dotter föddes kom en barnmorska in och bad mig vara tystare då jag skrämde andra föderskor. Jag svarade -NEJ! och så blev det.

När värken inte längre uppnådde samma höga höjder längre vågade jag mig ringa läkare. Man ska ju inte vara sjuk om man vill ha tag på läkare har jag hört andra säga och jag kan inte annat än att hålla med. På fjärde dagen fick jag äntligen, efter att ha länsat medicinskåpet och blickat girigt på Onsior och Metacam -förpackningarna, det vill säga mediciner som veterinären skrivit ut till mina djur, fick jag så äntligen tag på en läkare som skrev ut smärtstillande för nervsmärta. Stor lättnad kan jag säga men beklagligtvis har jag tydligen inte lärt mig läxan om tid och förlopp. Det var minsann inga sepåfanpiller som jag fick så att jag genast kunde göra en enhandsvolt men nu är det åtminstone ingen kontinuerlig intensiv smärta. Jag har rest vit flagg och kapitulerar för uschias, åh förlåt jag menar ischiasnervens krav och underkastar mig nödvändigt förlopp och dess behov av uppläxning. 

Men snart, mycket snart det vill säga så snart usch...äsch...ischiasnerven så tillåter är jag uppe på benen igen...kanske.