Lite blåsig men solig marslördag idag. Jag hade en lista på att-göra saker men kom inte riktigt i mål med det. Trots det är jag nöjd med vad jag åstadkommit eftersom det aldrig lönat sig hittills att dåligt samvete för det jag inte hunnit göra. detta av flera orsaker förstås. Ibland tar något jag skrivit ner mycket längre tid än jag tänkt mig och det för att det till exempel händer något under tiden såsom att något går sönder eller jag kommer på att något saknas alternativt att det är någon del som jag vet att jag har men inte hittar. Jag kan avslöja att jag har många "bra ställen" bara det att jag har så svårt attt hitta dem igen ibland, speciellt då jag är i behov av något som ligger på det där bra stället. Ibland när jag letar efter något som jag vet att jag lagt på något speciellt bra ställe kommer jag ihåg när jag hade den i handen senast, det vill säga jag får någon slags minnesbild av att jag hade den i handen. Däremot kan jag inte komma på var jag lade den. Jag tror mig komma ihåg men där ligger den inte men istället hittar jag ibland andra saker som jag letat efter men inte hittat. Ibland har jag köpt nytt då jag inte hittat vilket ju resulterat i att jag har flera av samma sak. Märkligt är det ändå att jag kan ha flera av någon sak men ändå inte hitta en enda då jag behöver den. Vad är detta för fenomen egentligen?

 

 

Idag var dock inte en sådan dag. Idag var en dag då jag tog en extra lång promenad med båda hundarna. Först med den realativt nyopererade gamlingen och sedan med unghunden. Kollie (gamlingen) verkade så pass pigg så jag tänkte att vi provar gå två kilometer i ett svep. Jag har velat ta det lite försiktigt eftersom jag vet att hennes smärttröskel förefallit vara otroligt hög.

 

 

 

 

Mitt upp i alltihopa här vill jag berätta en egenupplevd anekdot som kom upp i mitt minne häromdagen då jag lunchade med kollegor på jobbet och vi satt och pratade om ditt och datt. Detta hände sig för många många år sedan då jag fortfarande var ung och fågelfri. Jag och en väninna cyklade en grusväg fram. Glada i sinnet och inget som störde oss alls. Vi samtalade om ditt och datt och kände oss starka och nöjda. Plötsligt drog min väninna ifrån och började cykla fortare. Jag undrade på fan och ropade -Vänta! Vad är det, varför cyklar du så fort? Inget svar utan hon snarare ökade farten ännu mera. Jag beslutade mig för att cykla ifatt henne och ökade snurret på pedalerna. Jag hörde att hon skrek och undrade vad som stod på. Hon skrek och skrek och hittills hade jag inte hört något som lät som ord men nu plötsligt hörde jag ordet orm. Jag var helt förbryllad och begrep ingenting. Hon betedde sig mycket underligt.Jag började hinna ifatt och då plötsligt såg jag ormen som fastnat i framhjulets ekrar och med ens förstod jag hennes beteende. Då plötsligt lossnade ormen och flög rätt mot henne och jag tolkar det som att hon såg det för plötsligt vred hon till styret och bromsade i panik så ormen landade rakt på hennes bröst och styret rakt in i hennes solar plexus. Strax därefter utgjorde hon en vid båge i luften och landade framför cykeln vilken också utgjorde en vid båga runt i etthundraåttio grader ner på grusvägen igen. 

 

 

Detta var ett konsstycke som jag förundrat åsåg och jag misstänker att jag gapade stort i förundran. Då hon landat på vägen och mina neuroner fått kontakt via synapserna igen och jag började förstå vad som hänt kände jag ett gapskratt komma upp till ytan. Långsamt föll de märkliga pusselbitarna på plats och jag började förstå hennes märkliga beteende. Ormrädd, som jag också är, började jag inse att hon kört över ormen med framhjulet på ett så olyckligt sätt att den samtidigt rest sig och fastnat i ekrarna. Min väninna försökte i desperation cykla fortare för att bli av med ormen som nu agerade som någotslags knatterband på ekrarna. Plötsligt såg hon ormen lossna och komma farande emot sig varvid hon fick total panik. Där i historien, berättade hon efteråt, visste hon absolut inte alls vad hon gjorde men jag som utgjorde publik kan ju berätta. Då hon såg ormen komma emot henne gjorde hon allt på en gång det vill säga vred styret och tvärnitade.

 

Det var de två åtgärderna som gjorde att hon och cykel båda utgjorde dessa fina vida bågar och landade där de gjorde på denna grusväg. Jag ville ju inte skratta åt henne så jag kämpade tappert emot men hur jag än kämpade lyckades jag inte riktigt. Ömsom skrattande och ömsom oroligt frågade jag hur det var och hon skrek -Var är ormen, var är ormen? Den stackars oskyldige orm som blivit offer för detta brutala uppvaknande låg nu slickade sina sår. Den kände sig nog väldigt medtagen och undrade vad i helsike som hänt. Nyss hade den slingrat sig fram. på vägen i godan ro och plötsligt fann den sig brutalt misshandlad, använd som något slags knatterband för att sedan bli slungad ut på vägen igen. Min väninna reste sig mödosamt och vi kollade tillsammans efter ormen. Först såg vi den inte men sedan hittade vi den under hennes cykel. Hennes beteende då hon såg var ormen var må nu vara förlåtet. Hon hade genomlidit en traumatisk upplevelse och hade ett antal blessyrer och linkade haltande då hon gick. Hon lyfte resolut cykeln ställde sig vid ormen måttade och förde högerbenet bakåt för att sedan avfyra en välriktad spark mot densamma. Jag är övertygad om att ormen inte kunde förlåta henne lika lätt som jag gjorde. Den undrade nog också vad den gjort för att förtjäna denna misshandel. Jag kunde inte låta bli att ropa -Din mamma tycker om dig i alla fall, efter den då en for i en vid båge rätt in i skogen.

 

 

 

Hennes cykel hade blivit lite skev av händelsen så den lät lite lustigt då vi cyklade hem igen efter detta äventyr. Det tog en stund innan hon såg det komiska i situationen som ju var så uppenbar för mig. Jag kan inte minnas att hon brutit något utan jag minns det som att hon endast stukade handleden. Min väninna berättar numera gärna denna historia så fort hon kommer åt och man måste ju tillstå att den har sina poänger och att det är tillfälligheterna som utgör händelseförloppen.

 

Nu har lördagen övergått i söndag och jag hade återigen en lista att följa som nämndes ovan. Den uppmärksamme läsaren noterade snabbt att jag inte struktigt över de första uppgifterna på listan. Jag började således med att hämta in elmotorsågen och visste att kedjan hoppat ur sist jag använde den. Jag kände mig inte så orolig över detta utan tänkte att det nog är en enkel sak att sätta på plats. Det kunde jag ju tro ända tills jag skruvat isär alltihop fixat dit kedjan och skulle sedan sätta ihop allt igen. Hur jag än försökte hann kedjan lossna innan jag fått dit allt. Jag började bli svettig och irriterad och undrade hur man skulle vara funtad för att få ihop den igen. Ha tre händer eller kanske fyra? Det hade jag ju inte så jag började googla på manualen för sågen och blev glad då jag snabbt hittade densamma. Jag laddade glatt ner den och tänkte att nu ska det fixa sig. Pyttsan, manualen visade sig vara på polska vilket jag inte alls kan och den erfarenhet jag har av google translate övergav jag den tanken innan den slagit rot. Jag lyckades plötsligt få ihop den utan manual men sen kom nästa hinder nämligen mina egna tankar. Jag hann bara tänka att jag skulle plugga i kontakten då jag plötsligt tänkte "tänk om jag skruvat ihop den fel och låst till något så att flisor far när jag startar den?" Den tanken räckte för att jag skulle bestämma mig för att jag skulle ta den till någon som vet vad den gör innan jag startar den för säkerhets skull. Jag insåg också att jag ändå behövde fylla på olja då jag såg att det nästan var tomt. Tror nog att jag ändå behöver köpa en ny kedja dessutom.

 

Anledninge till att jag ville få igång nämnda elmotorsåg var att jag behövde rensa upp "valpsvängen" runt tomten där en tidigare storm fällt en stor sälg rätt över stigen. Eftersom jag inte kom i mål med elmotorsågen tänkte jag att det var väl självaste pumpernickel om jag inte skulle få till det här. Fogsvans, tänkte jag, kan man alltid lita på. Dessutom får jag lite träning på kuppen eller...hmm...ont i armen men sådant tjafs skrämmer minsann inte en garvad gammal norrländsk finländare. -Det är bar å bit ihop, brukar jag säga mig själv och tar tjuren vid hornen. Resolut stövlade jag till det ställe där fogsvansen skulle ligga och fann att den tydligen fått ben. -Det var då självaste, tänkte jag och frågade högljutt husets djur om var fogsvansen tagit vägen. Inte en endaste en av dem ville kännas vid nämnde fogsvans och jag for irriterat omlring och letade både här och där. Plötsligt hittade jag den och insåg när och varför jag lagt den där.

 

Klart är ju att trädstammar går fortare att såga av med en motorsåg än med fogsvans men nu är träduschlingen ur vägen i alla fall. Det underlättar stort den morgonpromenad jag numera tar med Kollie, som ju nu är pensionär, varje vardagmorgon innan jag far till jobbet. Jag går separat med hundarna och maxar Kollies promenad till två kilometer nära hemma och börjar därför densamma med lite terränglöpning och sedan går vi ut på en skogsväg där vi går så långt jag hinner och Kollie orkar innan vi får vända så att jag hinner till tåget. Innan det har jag inlett morgonen med en rask promenad på fyra kilometer med tvååriga Ella. Jag måste ju se till att vi alla får vår egen "lilla del av kakan" där på morgonkvisten innan jag äntrar tåget och far till Götet för att möta arbetsdagen.

 

Jag får nog sluta här för snart är vi framme vid slutstation. Ännu en dag har tagit sin början.