Jag inser nu att jag faktiskt har två stycken katthundar. De kom till mig då de var fem veckor gamla vilket ju  innebär att det var lite väl tidig separation från mamman. Detta var två små pyren som föddes i det vilda, det vill säga det är två vildkatter ursprungligen. Mitt hushåll bestod, innan dessa två kom, av mig själv samt en 8-årig Goldentik vid namn Kollie och en 14-årig kattherre vid namn Puh. De nya hårbollarna tydde sig genast till Kollie och hon i sin tur tog sig genast an uppgiften att beskydda och bevaka de små. De två hårbollarna höll sig gärna så nära Kollie de bara kunde. Kollie var oftast okej med detta men ibland kunde hon uppleva att hon kände sig trängd varvid hon sa till de små på skarpen. De lät sig inte skrämmas så lätt utan vände sig till den ände av deras nya mamma som inte lät så agressiv och upprörd. Suckande lät Kollie dem hållas.

 

 

De två katterna fick namnen Fiffie och Percy. Båda var ettriga små juveler som gärna morrade, spottade och fräste.

 

 

Dock var det svårt att ta dem på allvar med detta morrande och fräsande, med avseende på deras utseende. Dessa otroligt söta små varelser som båda kunde få plats i min ena hand. Percy blev, till exempel, väldigt vaktande då det gällde maten. Om man närmade sig maten då han åt började han spottande och fräsande att hoppa jämfota mitt i maten för att säga kom inte hit, detta är mitt.

Numera riktar de sitt spottande och fräsande mot allt främmande som kommer nära. Familjen vaktas noga. Om det har varit någon här går de och morrar ända tills de med säkerhet vet att kusten är klar. Ser de en främmande i antågande börjas det morras samtidigt som Kollie börjar. Enda skillnade är att Kollie börjar skälla och vifta på svansen då hon ser att det är någon hon känner igen. Katterna fortsätter morra. Kanske har de försökt skälla men inte lyckats åtminstone har inte jag hört något sådant. Vid ett tillfälle stannade grannen till och vi stod ute på gården och pratade. Grannen hade sin hund med sig (en mellanstor ras). Fiffie och Percy kände sig manade att morra och försöka jaga bort hunden och de lyckades i sitt uppsåt på så sätt att hunden höll sig till matte. Så snart hunden närmade sig mig och katterna satte de igång och morrade och gick mot hunden så att hunden backade. När katterna märkte detta gav de dem självförtroende som svällde över för under deras första år råkade de ut för både det ena och det andra. Jag antar att de förde med sig detta beteende även mot de vilda djuren de mötte ute på sina strövtåg. På det stora hela har det gått bra men de har ju haft en hel del blessyrer.

Puh, den gamle kattherren fick ett fasligt sjå att lära dessa småttingar både det ena och det andra. Han hade väldigt bestämda åsikter om katternas innetoaletter. Jag har haft två kattlådor inne. Detta för att vi under en period hade hela fyra katter. Då var en låda lite för lite. Sedan blev lådorna liksom kvar och de gamla katterna i huset hade en av lådorna att kissa i och den andra att bajsa i. Jag märkte det tydligt då jag gjorde rent i lådorna. Under en period bevakade Puh toaletterna noggrant. Fiffie och Percy hade inte riktigt koll på denna uppdelning och gjorde ju naturligtvis fel ibland. Det blev ett himla hallå då Puh kom på någon av dem ha gjort ifrån sig fel sort i fel hemlighus. Numera är det rätt sorterat kan jag lova. Puh lever beklagligtvis inte längre men denna uppdelning lever kvar.

Vid ett tillfälle överraskade Puh mig rejält. Såvitt jag vet är det endast och enbart kattmamman som lär sina småttingar att jaga. Katthanen brukar inte delta i sådan uppfostran, vad jag känner till i alla fall. Jag har aldrig varit med om att en katthane släpat hem möss till kattungarna. Döm om min förvåning då Puh en dag kom in med en levande mus i munnen och släppte den mitt framför Fiffie och Percy. Jag hade väl aldrig kunnat ana att denne gamle man skulle vilja ta sig an dessa ignoranta små hårbollar som inte ens kunde skilja en toalett från en toalett. Puh växte stort i mina ögon vid detta tillfälle. Denne 14 år gamle man, som inte hade något som helst släktskap eller så med dessa småttingar kände sig manad att lära dem det deras mor egentligen skulle gjort men hon fanns ju inte här. Och Puh insåg ju att Kollie inte skulle klara skivan. Alltså måste han ta skeden i vacker hand, annars kunde ju dessa små svälta ihjäl om det ville sig illa. De måste förberedas för den stora farliga världen så att de skulle klara sig. Att han släpade in en levande mus i mitt hus kände jag instinktivt lite motvilja mot och försökte först mota ut honom men han ignorerade mig och spatserade till Fiffie och Percy och släppte den där och när jag insåg det blev jag så överraskad att jag totalt glömde mig. Båda småttingarna tog sig genast an uppgiften på katters vis och musen blev inte långlivad.

Jag och Kollie går på långpromenader både morgon och kväll. Jag har lyckats lära katterna att då jag sätter upp handen och säger psch psch ska de stanna och inte följa med längre. Det fungerar oftast. De stannar där både Fiffie och Percy och då vi efter en timmes promenad kommer tillbaka, Kollie och jag, springer de oss till mötes och blir alldeles till sig av glädje av att återse oss igen. Ibland blir glädjeyttringarna så intensiva att det knappt går att gå framåt alls. Dock är det inte alltid det går att övertala katterna att stanna. Eller snarare Fiffie kan vara svårövertalad ibland. Det hände sig i somras att hon fullständigt ignorerade mina försök att få henne att stanna kvar och vänta. Istället la hon öronen bakåt och gick före som om sägandes –Kom här nu. –Här ska vi gå, ett två ett två. Hon är en bestämd dam när det vill sig. Hon hängde på bra till en början. Första kilometern gick på bra. Till saken hör att detta var en riktigt varm och solig högsommardag. Andra kilometern gick också till en början men på slutet av den började jag höra henne flåsa tungt. Flåsandet eskalerade och jag tänkte att nu skulle hon nog ge sig och kanske stanna och vänta trots allt men icke. Flåsandet tilltog och jag kände att jag hade mött min överman, eller snarare överkatt. Jag kände mig manad att vända om dels för att jag insåg att hon inte skulle ge sig och dels för att flåsandet började låta närmast astmatiskt. Hon hade bestämt sig för att gå med oss hela vägen om hon så strök med på kuppen. Hon skulle INTE sitta och vänta i något dike. Sagt och gjort, Kollie och jag vände och likaså gjorde Fiffie. Det lustiga var att då vi vände och gick tillbaka gick hon fortfarande lite framför, med öronen bakåt och fortfarande med samma snabba takt och samma bestämda steg. Vi fångade upp Percy på vägen tillbaka och båda katterna gick in i huset då vi kom hem igen. Fiffie drack nog en liter vatten eller liknande direkt vi kom in. Kollie och jag gick några kilometer till och då vi kom tillbaka hade Fiffie äntligen slutat flåsa hörbart. Numera stannar hon då jag höjer handen till ett stopptecken och säger psch psch.

Hur lockar jag på katterna då? Jo jag visslar och ropar deras namn. Kommer de då? Jajjamensan!