Tantfnitter
Häromdagen när jag åkte spårvagn valde jag ståplats brevid en tom sits. Min nervskada gör sig påmind ibland och bråkar lite med mig. För att undvika det står jag oftast numera. I samma rad i stolen brevid satt en person.Vid en hållplats klev det på en kvinna som fick korn på den tomma stolen. Hon styrde resolut stegen dit. Hon frågade artigt kvinnan som satt i stolen brevid om den tomma stolen var upptagen. Den sittande kvinnan hade nog den omvända frågan i huvudet för hon nickade ivrigt och sa ja. Den frågande kvinnan tackade hjärtligt och satte sig.
Jag blev lite fnittrig inombords. Jag må vara äldre men fnittra kan jag. Oftast sker det inombords men ibland undslipper en kraftig utandning genom näsan för fnitteranfallet kommer så plötsligt att jag inte hinner med själv. Jag kan helt ärligt säga att jag är oerhört glad de gånger det händer och jag inte är snuvig, då risken de gångerna är stora att något följer med ut och det vill man inte. Denna dag var jag inte snuvig lyckligtvis.
Jag blev fnittrig för dialogen blev ju så fel men ändå rätt och därför så himla rolig. Ja sån är jag. Det hade ju inte varit något att skratta åt om frågan varit -Är det ledigt här?, den andre svarat ja och frågaren satt sig eller hur?
Det är fascinerande hur väl de normerna sitter i oss. Vi vill ju inte gärna göra bort oss och vi erinrar oss snabbt att vi gjort det vilket den sittande kvinnan troligen gjorde. Det kanske den nypåstigna också gjorde men det tror jag inte är lika säkert kort att satsa på. Inte alls något om hennes person utan snarare på att jag tror att hon förväntade sig ett nej då hon ju med blotta ögat såg att stolen var tom och att hon redan var på väg att sätta sig innan svaret kom.
Vi är otroligt måna om att inte göra bort oss rent generellt. Det handlar ju om att inte ta sig själv på så stort allvar men alla har vi ju våra ok att bära och så kan ju dagsformen skilja sig från dag till dag. Sedan beror det ju på hur man gjort bort sig. Om jag hade haft en snuvig dag där och snorat på någon hade jag med stor sannolikhet blivit något svettig kan jag väl medge men om jag varit den sittande kvinnan hade jag nog fnittrat på samma sätt som jag ju som åskådare gjorde.
Jag minns när jag sprang in mot stationen för att hinna med ett tåg jag var sen till och dråsar i backen likt en fälld fura precis utanför dörren till stationen. Detta var ju i rusningstid så jag blockerade därmed ingången till mången pendlares förtret. Likt en skalbagge på rygg låg jag där fast på mage med min ryggsäck på ryggen. En man brevid mig stannade till och frågade om det gick bra och sträckte ut en hjälpande han. Jag bökade mig ovigt upp ignorerandes den utsträckta handen samtidigt som jag svarade -Jatack det gick bra. Mitt ego fick sig en törn kan jag säga. Jag gjorde mig inte alls illa men jag kände mig bortgjord där jag, likt en stoppkloss, låg och blockerade infarten med ryggsäck på ryggen och mössan ned över ögonen så att allt svartnade innan jag lyckats rätta till densamma och låtsas som det regnade. Alltså borstade jag av mig, sträckte på mig och fortsatte raskt stegen mot tåget och hann till och med densamma.