Nä, de ä int klokt. Ja förstå int. Det är tio minusgrader ute och människan står och väntar på spårvagnen iklädd sommarskor och en hoodie. Jag får sån lust att gå fram och skaka om den människan och fråga varför. Jag blir plötsligt så orolig om över dens tår att mina egna krullar ihop sig i mina varma vinterkängor och två lager strumpor. Som gammal ”norrlänning” med devisen ”rimfrost-långkalsonger på, tjällossning-långkalsonger av” känns detta tilltag fruktansvärt. Huvvaligen! Ja kun int säj de bätter. Visst, om allting flyter behöver man ju inte stå länge i kylan men hur ofta flyter den lilla ”vardagsån” då det kommer till allmänna kommunikationer? Allrahelst i tio minusgrader skulle inte jag chansa på att den flyter så bra. Vi som är långpendlare byltar på oss. Vi är vana vid att stå rådvilla och utslängda mitt ute i ingenstans, förhoppningsvis åtminstone på en perrong, utan någon som helst information och vänta. Vi väntar tyst, svenskar som vi är, på att någon ska ta hand om oss. Visst, vi blir irriterade och knyter nävarna i fickan och en del ryter till och då skruvar vi andra på oss och tänker -Tyst nu, vi vill inte ha bråk.

Hursomhelst hoodie och sommarskor var det. Plötsligt slår det mig, -Tänk om detta är de enda alternativa kläderna denne person har att välja på!!! Hemska tanke! Men nu går ju inte den att avfärda så lätt. Så kan det ju gå när man avhandlar saker ur vardagslivet. Allt är inte guld och gröna skogar, det vet vi alla. Det finns människor som inte har hem att gå till och det finns människor som flyr från olika saker och min första tanke om denne människa var, eftersom hen var så ung, att det hade med utseende och hur viktigt det är att vara cool att göra. Men, insåg jag ju när jag tänkte vidare, jag kan ha så fel så fel. Jag var dock inte cool alls eftersom jag inte gjorde något utan bara kom på skrivstoff och nu sitter jag ju dessutom och häver ur mig det i skrift. Jaja, sådan är jag.

Jag kan ju lika gärna fortsätta på samma tema, det vill säga förutfattade meningar för det har jag tydligen gott om inser jag. Under mitt långa liv har jag inte, vad jag kan minnas, någonsin ägt smådjur. Uppvuxen på en bondgård hade jag naturligtvis djur i olika storlekar runt omkring mig. Det fanns höns, grisar, får, getter, hästar, kor, katter och hundar. Jag tror inte att jag glömt någon djurart i besättningen. Vi hade aldrig kaniner, marsvin eller hamstrar. En gång, minns jag men det var efter vi flyttat till sverige och lägenhet, hade vi två undulater. Jag lyckades aldrig förstå hur jag skulle bete mig med dessa. Det uppstod aldrig någon ömsesidig respekt vilket jag hävdar är ett måste om man ska ta hand om djur, det vill säga vara djurskötare. Jag ville inte ha undulater jag ville ha hund! Mamma försökte locka med kanin eller hamster men jag tog till det tunga artilleriet och grät samt påpekade hulkande - Alla andra har, snyft. Mamma slog genast hål på mitt argument för hon visste ju vilka av mina vänner som hade hund och vilka inte. Till slut hittade jag ett argument som bet och det var att jag inte visste hur jag skulle ta hand om kaniner och hamstrar och det visste ju inte mamma heller men hundar hade vi ju haft så där visste vi båda två ju. Hon lovade att tänka på saken men jag tyckte ju inte att det behövdes funderas på men ett litet steg var vunnet. Hon sa inte bestämt nej i alla fall och inga förslag på smådjur längre heller så nu hade vi tagit ett steg till i trappan mot hund, ansåg jag. Jag fick min hund till slut. En blandras mellan Collie och Hamiltonstövare som jag gav namnet Roy. Han drog mig genom livet men vi hade en ömsesidig respekt och vi höll ihop i vått och torrt. Jag åkte till Kanarieöarna en vecka och när jag kom hem igen blev han så glad att se mig att han gnyende viftade på hela sin kropp och kissade ner mig på byxbenen.

När sedan min dotter kommit upp i ålder en sisådär runt åtta år kanske, ville hon ha hund, kanin, hamster och marsvin. - Alla hade det, hävdade hon. -Hmm, sa jag, har alla verkligen det? Det visste jag ju att de inte hade och mitt argument emot alla typer av smådjur höll fortfarande, det vill säga att jag inte hade en aning om hur man sköter om sådana. Hund däremot kände jag till och med hund blev hon. Jag sa att- När du är tillräckligt stor att ta hand om en kanin kan vi skaffa en och så blev det också eftersom det lilla barnet kunde linda mig runt sitt lillfinger av och till. Det började med kaniner för att sedan övergå i marsvin. Jag måste erkänna att jag inte hade koll på vilket som var marsvin och vilket som var hamster till en början. Jag hade en visuell bild i skallen på hur de båda såg ut men skulle haft femtio procents chans att träffa rätt om någon bett mig peka ut marsvinet mellan de två. Däremot var dottern ytterst påläst samt hade sparat pengar till detta så hon fick mitt ok. Efter något år skulle dottern flytta ihop med sin kille och i den lägenheten fanns inte plats för marsvinsbur så hon jagade med ljus och lykta ett nytt hem till densamme. Det gick inte så bra och under tiden bodde Peeves kvar hos mig, blödhjärtad som jag är men hon fick lova att ta hand om det lilla ”extradjuret”. Själv tyckte jag att det var jobbigt med ett sådant djur. Till exempel om man skulle lyfta upp det lilla svinet kändes det som att titta in i en centrifug och man kan ju bli yr för mindre. Han sprang runt i cirkel som om han druckit raketbränsle för att undvika det värsta monster han någonsin sett det vill säga mig. Jag misstänker att han kom upp i minst 600 rpm i sitt försök att undfly bli upplyft av undertecknad. Dottern tog hand om honom långt om länge genom att klippa klor, klämma och känna samt vad man skulle kunna referera till som vanlig allmän lagning och det fungerade för mig. Jag städade dock oftast buren och det var ju vid dessa tillfällen han agerade centrifug och det med bravur. Men tiden gick och den lille grisen och jag började tycka om varandra. Jag gick där och pratade med honom, städade hans bur och tog honom i famnen och gick runt i huset och berättade olika saker. Då han var i min famn var han stilla och skallrade stundtals tänder, vad nu det står för? Först i början när jag skulle ge honom mat sprang han och gömde sig så fort jag närmade mig buren. Sedan slutade han gömma sig men sprang så långt ifrån mig han kunde. Sedan plötsligt en vacker kväll kom han lite ryckigt mot mig och tog försiktigt mat ur min hand men sprang sedan snabbt bort. Jag stod chockerad kvar med öppen mun och lekte fågelholk men till slut kom jag mig för och frågade honom ,-Vad nu?!? Han svarade inte men tittade på mig långt om länge och marsvin ser ju väldigt speciella ut med den lilla pussmunnen som ger dem en lite oskyldig min. Sedan blev han mer och mer modig och hade inte längre så bråttom bort från mig. Numera springer han mot burdörren och sätter tassarna mot densamma och eftersom burdörren är hängd nertill och således öppnas uppifrån och mot mig ser det nästan ut som att han tillber mig varje gång jag öppnar burdörren och ska ge honom mat. Det lilla svinet låter mig till och med veta om matvalet faller honom på läppen eller ej.  Om han tycker att han får samma lite väl ofta kan han nosa på maten och titta på mig lite uppfordrande som om sägandes -Honungsmelon igen!!! Då knycker jag på nacken och säger -Antingen det eller så är du utan och det vill ju inte den lille pipgrisen vara. Pipgrisen kallar jag honom för jäklar så de kan pipa. Jisses i min lilla låda. Men hör och häpna då jag härförleden sprang uppför trapporna för jag trodde jag hade fått in en fågel på övervåningen. Men där fanns ingen fågel och jag insåg plötsligt att det var pipgrisen som kvittrade. Herreminje så likt en fågel han lät. -Har du ont i halsen eller så frågade jag men något svar fick jag inte. Han tittade bara på mig så där oskyldigt igen med den lille pussmunnen lite halvöppen sådär. Jag har naturligtvis läst på lite nu om marsvin eftersom jag har en sådan inhysning och dessa beteenden som jag noterat hos lillgrisen tyder på att han trivs här. Det känns väldigt bra eftersom jag ju inte på några villkors vis vill att det lilla svinet ska vantrivas och tycka livet är pest då han blev strandsatt här hos mig.

Som ni hör har jag nu fattat tycke för det lilla svinet. Han är idag, i mina ögon, en stor personlighet i den lilla griskroppen. Vår relation har kommit till en högre nivå. Numera kvittrar han ibland då jag öppnar ytterdörren när jag kommer hem från jobbet. Jag välkomnas alltid av två goldentikar samt numera också av lilleman, eller Peeves som han heter. Ofta kommer också husets tre katter mig till mötes. Jag känner mig alltid välkommen hem. Jag är så rik!