Jag hörde ett tips häromdagen som fick mig att le. Det var en gladlynt parant dam i övre medelåldern som levererade den till en nedstämd och håglös herre i samma ålder. Tipset löd –Le och hela världen ska möta dig med ett leende. Du ska se att du får många ”vänner” som kommer fram till dig och säger –Vad fan flinar du åt? –Va fan är det som är så jävla roligt?

Detta gav mig en ambivalent känsla då jag en bra stund efter att ha hört tipset levereras och fortfarande fann mig leende åt densamma, promenerade genom en stor folksamling. Plötsligt fann jag mig skina som en sol rakt i synen på en råbarkad sälle med ärrigt ansikte. Han hade en mycket bister uppsyn och stirrade rakt på mitt soliga leende som försvann lika snabbt som om någon släckt ljuset. För mitt inre såg jag denne bistre jätte i människohamn ta till handgripligheter då han levererade exakt samma fråga som tipset angav men det skedde inte med en solig glimt i ögat utan snarare med det traditionella upplyftandet i kragen och ett ärrigt ansikte farligt nära mitt eget och en röst som skulle få mig att känna mig dödsdömd rytandes -VA FAN FLINARU ÅT? –VA FAN Ä DE SOM Ä SÅ JÄVLA ROLIGT, VA? Denna têtê a têtê hann dock aldrig ske eftersom jag med uppbådande av all viljekraft jag kunde åstadkomma lyckades slinka in mellan andra förbipasserande. Mina ben pinnade på som trumpinnar och hjärtat bankade på som en stångjärnshammare. Mitt leende hade slocknat och i stället fann jag mig bligandes mot de jag mötte, med något jagat i blicken. Jag hade lärt mig något, att le kan vara förenat med livsfara.

 

                                 

Detta ställdes ju på sin spets då jag för ett antal år sedan hade ett av våra traditionella gräl med min dåvarande sambo varvid jag av ren irritation bestämde mig för att ta en skidtur. Hela mitt jag var i uppror och jag var övertygad om att han var en knöl i människohamn vars förstånd kunde jämställas med en ärtas. Jag kände att huset var för litet för oss båda och att jag behövde ut därifrån för att lugna mina uppretade nerver.

Sålunda stövlade jag resolut ut, slet åt mig mina löparskidor och spände dem på mig. Naturen bjöd på sig med all sin glans. Det hade åter igen snöat under natten och ett vackert vinterlandskap mötte mig då jag med bister uppsyn där jag, med långa tag, gled fram. Planlöst gjorde jag upp ett spår i det gnistrande vinterlandskapet. Jag var arg och hela mitt inre var i uppror. Jag tänkte mörka tankar och det glittriga vinterlandskapet med all sin glans lämnade mig kall. Jag kom upp på ett krön och hade dessutom börjat svettas, vilket hos mig ofelbart väcker ännu mer irritation och inger mig en ännu lägre grad av välbefinnande. 

I mitt inre tuggade jag fradga och svor över idioter och stavdjävlar som skulle fastna överallt i en massa skit som fanns där i skogen, såsom kvistar och stenar och sådant tjafs. Plötsligt fick jag ett hårt slag rätt in i solar plexus som så när fått mig att tappa andan, samtidigt som någon kastade en tunna snö rakt i ansiktet på mig. Jag blev så in i helvete förbannad. Jag skrek –NÄ NU JÄVLAR!, samtidigt som jag undrade vad jag hade för jävla ris i ansiktet. Jag tog tag i rishelvetet, som jag insåg hade legat dolt under snön, ett sly i vardande som tyngts ned av snölagret men som jag frilagt då jag åkte över det med mina skidor. Jag tog alltså tag i densamma i syfte att ge den en sittopp den sent skulle glömma.

Plötsligt förändrades hela vyn för mina ögon. Jag såg en blå himmel kantad av trädtoppar och kände en isande kyla på rygg och mage som snabbt förändrades till små rännilar på min kropp. Jag lyfte på huvudet och fann att skidorna stod rätt opp jämns med den större vegetationen i skogen. I mina händer hade jag kvarlevorna av ett oskyldigt sly som jag, i min ilska, hade slitit upp med rötterna varvid gravitationen medfört att jag tappat balansen och fallit på rygg. I detta nu rann all ilska av mig och jag fann situationen komisk varvid jag började skratta. Skrattande skidade jag hemåt och allt groll var som bortblåst. Efter den händelsen myntades uttrycket, –Gå och plocka sly, om någon visade tecken på irritation. Dock vet jag inte om det är lämpligt med tanke på vad som kan hända om man ler.