Ska vi införa ättestupa igen?
Jag är för gammal för nya system och passar inte in kan jag känna ibland. Jag glömde sms'a avsluta till parkeringen igår så jag får betala 52:- nu. Hade jag kommit ihåg att SMS'a avsluta hade det varit gratis. Inte hela världen men trist. Dock kan det ju bli allvarligt om det sker ofta eller på ett dyrt ställe.
Med mina 57 år har jag ju nu haft körkort i 39 år! Madre mia vad länge... Hursomhelst, av dessa 39 år är det nu första gången jag måste ta ansvar för att komma ihåg att avbryta en parkeringsperiod utan att få någon explicit (tydlig) påminnelse att göra det vilket gjorde mig till en fånig fånge i min omoderna peronlighet och dåliga minne. Tidigare betalade jag för den längd jag avsåg stå på parkeringen och som varande den duktiga flicka jag är betalade jag hellre för en timme extra om jag inte visste hur länge jag skulle bli stående. Men då så, säger kanske någon nu, då blir det ju i slutänden samma sak. Ingalunda! säger jag. Förut bestämde jag själv, det gör jag inte nu och dessutom betalade jag inte sju timmar extra vilket blev fallet nu.
Vi verkar helt ha tappat förståelse för vad saker och ting leder till och den kognitiva förmåga vi männsikor har. Likt min mor (läs mormor) gjorde på sin tid börjar jag känna mig gammal för teknikens framsteg. På den tiden det begav sig, det vill säga 80-talet fick jag agera teknisk support åt min mor (läs mormor). På den tiden handlade det om hur fjärrkontrollen fungerade eller kassettbandspelaren. Å andra sidan kan det nog hända att dagens undom skulle behöva teknisk support för hur en kassettbandspelare fungerar eller ens vad den är till för. Videon var också en källa till förtrytelse samt inställningarna på TV'n. Jag erinrar mig de gånger då jag åkte hem och hälsade på och mamma sa -Kan du, lilla parn (jag var liten ända till livets slut för min mor) ställa tillbaka färgerna på TV'n igen? Jag gjorde så och ibland hade den landat på svart-vitt och jag kunde ju inte låta bli att säga -Back to basics, varvid min mor snörpte på munnen och replikerade -tu ska inte vara oppstottsig mot tin kamla mamma. Ibland var alla röda i nyllet och mamma sa -antingen har hallåan pörjat kolka omåttligt eller så har jag truckt fel på knappar, snälla parn hjälp mig. Det var ju klart att jag bistod och det visade sig att hallåan inte hade börjat kolka och det gjorde mamma lugn.
Dock var det ju så att den tekniken inte, såvitt jag minns, kunde leda till att man hamnade i ett betalningslimbo för att man glömde stänga av. Sedan måste jag erkänna att jag älskar de möjligheter teknologin ger oss idag. Tänk vilken tillgång vi numera har till hela världen. Jag har tillgång till hela världen här och nu. Jag skulle kunna ha en dialog med någon på andra sidan klotet i realtid just nu. Det är ju underbart. Det som kan vara baksidan av det och det jag är rädd för är att vi tappar den mänskliga kontakten. Det är en himmelsvid skillnad på att säga saker till varandra då man rent fysiskt befinner sig inom "armlängds avstånd" från varandra än via en skärm det vill säga rakt i ansiktet. Jag kan inte låta bli att referera till en seriestrip i, jag tror det var i en Kalle Anka, där Pluto och en annan hund muckar med varandra genom ett staket men plötsligt tar staketet slut och de finner sig mucka öga mot öga varvid båda vänder om samtidigt och springer det fortaste de kan med svansen mellan benen ifrån varandra. Så, är jag övertygad om, att många av oss människor fungerar också varför jag menar att nätet ger en eskalerande möjlighet att öppna sin, i fickan idag, knutna hand och detta kan leda till ett hat som vi inte kan hantera eftersom den där jävla "örfilen/"sanningen" som någon plötsligt vågade sätta ord på bakom skärmen tog så irreparabelt fel att det blev outhärdligt. Det värsta tycker jag är då det drabbar barn och tonåringar.
Förr hade vi religion som på något skenheligt sätt hävdade saker. Vi har det nu också men de blir omkörda, hävdar jag, av nätets "fria ord". Vi har ju sett effekterna av avarterna av religiösa sekter som "i Guds namn" vill hjälpa vilsekomna människor som i Waco till exempel. Ännu värre är det om du sitter bakom skärmen med alkohol eller liknande i kroppen. Detta lossar ju tungans band som bekant och ingen kan ju kolla hur status var på skribenten vid skrivande stund!!! Men nu är det djupt tragiskt att jag kommer vääääldigt långt från ämnet. Skärpning!!! Rättning i leden för bövelen!!!
Jo, ähum....hrm...host, hrrff, host...hmm...
Människans kognitiva förmåga...där var vi ja...skriva AVSLUTA i ett SMS...jag går inte gärna med näsan i min mobil. Jag är till och med så obstinat/märklig att jag inte kollar den på flera timmar ibland. Otäckt säger en del. Så var det igår då jag åkte hem från att ha besökt min dotter där nämnda parkering skedde. Ändå sa min dotter innan jag stängde dörren -glöm inte skriva AVSLUTA nu mamma, så hon gjorde allt hon kunde. Detta var nämligen nytt på nämnda parkering. Och jag svarade -nej då, sedan var det en minut till bilen och mina tankar var redan lååååångt bort. Suck! Detta tillskriver jag dock min 39-åriga erfarenhet i hanteringen. Hur i hel---e ska jag kunna radera en sådan erfarenhet med en knäpp med fingret?!? Det går ju inte, lika lite som det går att vid första försöket komma ihåg att det vid en flytt att från en lägenhet till en annan sitter lysknappen på toa rent av på andra sidan dörren än den var i den förra lägenheten! Känner ni igen er? Famlandet i luften och tänket -javisst fan! ??? Japp, där har ni människan i ett nötskal! Du är människa! Känns det jobbigt? Om jag nu har några tjugoåriga läsare. För detta gör du även om du bara är tjugo år, det vill säga du behöver inte vara lastgammal alltså trettiofem för att ta med dig erfarenhetstänket! Tänk på det!
Ajajaj, nu kanske det sved på några... Well that is life! och vet ni vad? Det är ömsesidigt i så fall. Jag vill inte känna mig lastgammal. Jag vill inte känna mig förlegad, förbrukad, lastgammal eller dum. Jag vill fortfarande vara en person som räknas, som har något att tillföra. Och jag har det, jag har erfarenhet! En erfarenhet som inte du har eller åtminstone inte borde ha, ok det finns de som beklagligtvis har till och med mer erfarenhet i vissa sammanhang trots att de är yngre än vad jag är men de personerna har varit med om mer än de borde och de som varit det och tagit sig igenom det med livsglädjen i behåll skall respekteras i enlighet, amen! Jo jag stavade rätt!
Vad jag vill klargöra på detta mitt omständliga sätt är följande; jag vill inte, vare sig jag är femtiosju, sextiofem eller åttio och detta kommer att stiga med nya medicinska rön, lägga mig ner och dö för att jag inte håller takt med teknologins framsteg. Jag vill inte känna mig dum eller förlegad. Jag vill inte förödmjukas under slutet av mina levnadsdagar för att jag inte begriper hur det fungerar längre. Det räcker gott, lovar jag, att veta hur gammal jag är med avseende på antal år utan att jag dessutom skall förödmjukas av min egen erfarenhet.
Således ungdomar, ber jag er, förödmjuka mig inte. Fråga mig om min erfarenhet och ta lärdom av den för det kommer att göra dig ännu smartare, jag lovar. Det vill säga, om du tar min erfarenhet till dig. Dock vet jag, av egen erfarenhet paradoxalt nog, att man som ung inte lyssnar. Men kanske, en vacker dag? Kanske en vacker dag som denna till exempel?