Men nu blir det väldigt mycket på en gång från dig kanske du utbrister och känner att du drunknar i en kaskad av ord från undertecknad. Beklagligtvis kan jag inte annat än instämma. Du har ju så rätt men det är ju ett års skrivklåda som ligger uppdämd i denna kropp och det måste ut och det nu. Släpp fångarne loss det är ord! Detta senare är taget från filmen ”Släpp fångarne loss - det är vår!” av den fantastiske Tage Danielsson och med den lika fantastiske Gösta Ekman i huvudrollen. Underbar film som rekommenderas varmt.

En sådan här blaskig gråtristväder dag får man tänka positiva tankar för att muntra upp sig. Jag tänker till exempel på att våren snart är här för tiden går ju så fruktansvärt fort. När våren kommer skall jag intensifiera viltspårträningen med båda mina hundar. Det är så härligt för både jag och hundarna har roligt när vi gör det. Dock hade jag ett bakslag häromsistens. Jag gick på viltspårkurs och sista gången på kursen gjorde jag bort mig rejält. Som avslutning skulle vi alla lägga varsitt spår åt någon annan. Till saken hör att jag aldrig har haft något lokalsinne och det tråkiga är att det förvärrats med åren. I detta fallet var spåren redan snitslade men det tråkiga för min del var att det fanns flera spår som gick väldigt nära så jag såg snitslar överallt med resultatet att jag la spåret käpprätt åt skogen (kanske man skulle kunna säga om man vill vara vitsig) och den som skulle gå spåret fick bara ett halvt spår samt en förvirrad hund och matte och även kursledare och jag fick gå där med hundhuvudet och med svansen mellan benen be om ursäkt för mitt tilltag. Det som kändes värst var att mitt ego fick sig en rejäl törn. Jag hade tänkt mig att fråga folk här i trakten om vi kunde skapa ”Hundaktiviteten” där vi kunde hjälpa varandra med viltspår, lydnad, utställning m.m. Efter spårläggningsfiaskot kände jag mig inte lämplig att starta något sådant. Nu då ”baksmällan” gått över och jag ser nyktert på det hela känner jag mig lite positivare till sinnes. Våren är ju snart här och jag får lägga spåren så långt ifrån varandra att jag inte trasslar till det för mig helt enkelt och använda mig av mina appar för att säkra längd på spåret. Jag tror banne mig att jag ska prova att starta en hundaktivitetsgrupp i alla fall. Det gäller ju att ta tjuren vid hornen och möta sina rädslor och de är jag inte rädd för, mina rädslor menar jag. Eller jo det är jag ju men det kan jag ju inte tänka på för då blir jag ju rädd. Man får tänka som en gammal klok norrlänning en gång sa till mig -He som hänn he hänn.

Det är med fara för liv och lem jag går mina promenader, på många sätt. En dag som denna (det är ju inte samma dag som beskrevs ovan). Marken har frusit till och den blask som fanns häromdagen har blivit en enda stor isskorpa som täcker hela Sundals Ryr och kanske även mer. Jag har nu inhandlat ett par kängor som enligt utsago skall vara väldigt bra. Dessa kängor har inbyggda dubbar som man käckt kan vika fram vid behov. Jag har nu provat dem, närmare bestämt, igår kväll. Resultat på kängor och dubb var mycket godkänt MEN... Jag sitter här nu med blödande fotknölar. Speciellt den högra var hårt ansatt av en kant som finns på dessa kängor. Jag måste låta såren läka och sedan har jag idé på lösning för får jag bara till det med skavningen så tror jag på dessa kängor. Med detta sagt är ju istiden en av de faror jag åsyftar. En annan fara är lilla Ella som inte alls är så liten längre. Hon är ett underbart stycke Golden, ett energipaket av stora mått. I denna istid försöker jag gå på oplogade grusvägar så slipper jag använda dubb och där kan jag också släppa lös mitt energipaket (den gamle är lite mer lugn och sansad om än mycket vital för sin ålder). Jag har nu lyckats få Ella att förstå vad ”HIT” betyder. Hon kommer som en projektil och det gör mig ju stolt. Nu måste vi bara lära oss stanna innan man rammar matte. Denna morgon tyckte jag själv att jag fick till det med följande skaldning till tonerna av ”Fångad av en stormvind”. Här är resultatet;

Du kommer som en stormvind

rakt mot mig

Ingenting kan stoppa dig

utom mattes ben det smärtar

Du kommer som en stormvind

du och jag

hamnar i en hög av ben och tass

kärleken i hjärtat ändå stannar kvar

.

Ja jäsingen ho e go den lilla om än lite brutal stundtals men det är ju inte med avsikt lyckligtvis. Detta oskuldsfulla är ju så underbart. Så okomplicerat och uppriktigt. Jag minns min dotter då hon var två till tre år och vi var på väg någonstans, vart minns jag inte. Plötsligt satte hon sig på huk och betraktade en snigel. Hon var helt fascinerad av krypet och ville verkligen utforska dess förehavanden. Med ett barns oskudsfulla men törstande vetgirigent och fascination ville hon veta mer.  Vi stod där, hon och jag, eller rättare sagt jag stod och hon satt på huk. Jag klarade inte av att sitta på huk lika länge utan blev tvungen att räta på mig för att blodet skulle forsa genom varje ven och artär på rätt sätt i min stela otympliga kropp (den var det på den tiden). Jag började känna en viss stress över att vilja gå vidare men så icke min telning. Hon hade definitivt inte utforskat klart. Hon kunde till och med tänka sig stanna för att se vart den skulle. När jag insåg det ökade stressen i mig jag tänkte febrilt på en lösning som skulle få oss att fortsätta vår väg. Det jag kom på var följande, -Den är på väg hem till sin familj. Det, kan jag säga, var mycket dumt sagt av mig (annars är jag ju klok och förståndig men inte här) för självklart ville hon ju se familjen då! Jag minns inte i detalj hur detta slutade men vi följde snigeluschlingen väldigt länge. Det var ju inte bara familjen som var intressant utan snigeln i sig var ju oerhört spännande. I mina ögon hade den inte alls samma fascination. Jag tyckte helt enkelt att vi kunde strunta i den och fortsätta vår väg. Sammanfattningsvis kan man väl säga att det slutade som i stort sett alla andra gånger oss emellan, det blev en kompromiss. Vi följde snigeln tills mamma, alltså jag, kom på ett övertygande argument för att lämna snigeln åt sitt öde och fortsätta dit vi var på väg. Gissningsvis hittade hon myror och annat på vägen efter snigeln och proceduren återupprepades.

Jag är lite nojig med isgator sedan jag damp i backen som en...det tragiska är att klubbad säl kommer för mig först och det gillar jag inte. Det ska fan hållas på och klubbas sälar! Nej minsann, jag damp i backen som en nockad kägla (nu känns det bättre, man får tänka på hur man uttrycker sig eftersom det är allvarliga saker man häver ur sig). Jag harmas över det fortfarande, det var ju ett år sedan nu det hände, eftersom jag blev så överrumplad och antagligen ådrog mig en lätt hjärnskakning på kuppen. Allt detta trots att jag vidtog skyddsåtgärder, d.v.s. jag hade dubbar på fötterna. Det tragiska var att temperaturen ute var nära nollan och isskorpan höll på att byggas upp på vägen men var inte riktigt stark ännu utan jag kom där och plockade loss bitar med mina dubbar utan att ha någon som helst aning om vad jag faktiskt gjorde och det är ju detta som är det tragiska. Jag menar i min ålder borde man veta saker men det visar sig ju att jag inte har någon som helst koll över huvud taget. Jag vet! Ingen är mer förvånad än jag. Hur som helst det resulterade ju i att jag till slut hade issulor. Issulor på ren is och nedförsslut kan ge en rejäl skjuts. Påkarna for rakt framåt och jag lade mig på rygg som hade jag varit en bräda. Kollie, hunden, undrade ju på fan och undrade om jag var ok. Jag såg allt att hon sneglade oroligt på mig sedan när jag rest mig och skakat av mig det mesta och vi hade fortsatt vår färd. Alterntivt skulle ju ha kunnat uttrycka det, som en tegelsten.  Du vet sådär som det blir när man ställer en tegelsten på högkant och den trillar ikull.

Jag vet annat som kan bete sig samt låta så också, nämligen en katt som man sätter på en sele för första gången. Vi satte på en sele på Puh, vår katt. Han hade aldrig behövt ha sele på sig förut under sitt åtta år långa liv men saker kan ju ändra sig och så var fallet här. Katten måste ha sele på sig konstaterade vi och satte på honom den och ställde katten iklädd selen på köksgolvet. Han stod där och såg ut som han aldrig skulle kunna förlåta oss detta tilltag överhuvudtaget och plötsligt föll han åt sidan och alla fyra påkar pekade rakt ut. Svimmade  han, undrade vi oroligt? Det lät precis som en tegelsten som for omkull så nej han svimmade inte men han blev lite paralyserad. Hela saken var ju väldigt tragisk eftersom katten tydligen tog detta väldigt hårt men vi skrattade eftersom det såg så roligt ut där han låg som en porslinskatt med benen rätt ut. Jag ställde upp porslinskatten igen och se ett mirkel skedde, porslinskatten blev levande. Han visade tydligt att han inte alls tyckte om det men jag lät honom ha selen på sig ett tag för att han skulle vänja sig och det gjorde han till slut. Det tog inte alls lång tid egentligen. Man skulle kunna sammanfatta det såhär; sele på, nockad katt, uppställd porslinskatt, grinig katt, uppgiven katt, nöjd matte. Sedär det ju gjort i en  handvändning. Man ska inte krångla till det mer än nödvändigt har jag alltid tyckt.

Apropå krångla till det mer än nödvändigt. Igår fick jag mig till livs information där någon i en kattgrupp hade lagt ut på facebook att dennes katt försvunnit. När jag sedan läser om vad som föregick försvinnande börjar jag förstå katten och känna en djup sympati med densamme. Enligt kattägaren hade katten blivit uppjagad i ett träd av en jakthund. Att det var en jakthund anser jag vara fullständigt egalt i sammanhanget men hursomhelst, den hade alltså tagit till flykten rätt opp i ett träd då en hund jagat den. Så långt allt gott, eller gott och gott men åtminstone inga konstigheter. Konstigheterna kommer då jag läser att kattägaren kallat dit en arborist för att få ner nämnde katt från trädet. Hur tänker ägaren då? Ska arboristen börja såga ner trädet bit för bit och på så sätt ”skala ner” trädet så att ägaren når katten från marken och på så sätt enkelt kan plocka den i sin famn? Tydligen lyckades inte detta tilltag för ägaren ansåg sig tydligen vara tvungen att tillkalla brandkåren för att få ner det nu än mer uppjagade djuret. Alltså, det där jag har jag aldrig förstått. Varför inte låta katten ta sig ner själv? Katter är utrustade med klor och fantasiska på att klättra i träd. Det man måste göra är att vänta ut den. Klart den inte kom ner på direkten då den blivit uppjagad. Den hade behövt tid till att lugna ner sig, bli lämnad i fred för att ”slicka sina sår” och förstå att kusten  var klar och då hade allt varit frid och fröjd. Men icke i detta fall utan här står, antar jag (och det får jag ju göra) en uppjagad ägare och lockar och pockar, kallar dit folk som ska klättra upp för att tvinga ner katten och gud vet hur mycket folk som flockats för att åse spektaklet. Till råga på eländet, som om katten inte hade nog att smälta redan, kallar man dit brandkåren som kommer med stor bil och kanske stege och gud vet vad. Åtminstone okända människor för katten som också bråkar med den redan uppjagade kraken. Kattfan kunde ju inte annat än att sjappa för vad skulle annars kommit härnäst? En helikopter med nedfällande repstege kanske? Ja herregud, ibland krånglar vi till det alldeles kollosalt.

Om katten varit innekatt (och det kan det ju ha handlat om här) har den inte haft förutsättningar att träna sedan barnsben och då finns ju risk för att den ”fastnar” för att den har panik och helt enkelt inte har färdigheten att klättra. Detta går ju dock att förebygga. Idag finns det otaliga system (klätterträd) att köpa som går från golv till tak. En investering som betalar sig anser jag. Katten får då möjlighet att träna sig i att ta sig upp och ner och skulle olyckan vara framme att en innekatt smiter ut och blir uppjagad i ett träd vet den på råd som den kan tillämpa så snart den lugnat ner sig. Jag bor själv på landet och har katter (har haft ett otal genom åren) och alla har de klättrat i träd (Se blogg-inägg Så gå vi runt om en enebärsbusk...). Ibland självmant men ibland blivit uppjagade och alla har de själva tagit sig ner på egen tass. En del katter (de flesta jag haft) sticker och gömmer sig då det kommer främmande och skulle då en främmande person komma och ”tränga” sig på dem i en redan uppjagad situation är jag helt säker att de skulle protestera och medelst morrning och fräsning säga -Försvinn otäcka typ! För att sedan, då den blivit lämnad ifred, lugna ner sig och uppfyllas av vanlig kattförnuft. Sensmoral enligt undertecknad är, -Jaga inte upp en uppjagad katt för då får den något jagat över sig.