Frysta tillgångar
Det är ju i de lägre och de högre åldrarna som vi människor kan vara lite roliga. Däremellan strävar vi ofta efter att vara som alla andra, tragiskt nog. I tonåren måste vi passa in och vara inne. Mellan tjugo och fyrtio måste vi också vara inne eller så har vi så fullt upp med karriär och barn så vi inte hinner med att vara skojiga. Jag växte upp hos min mormor och hon hade verkligen tid att vara skojig.
Min mormor växte upp i Karelen vilket, så länge hon bodde där, tillhörde Finland. Då Karelen invaderades av Ryssland flydde hon och hennes familj till Finland. Finska var ju alltså hennes modersmål vilket hon till fullo behärskade. Sedan flyttade vi till Sverige och lyckligtvis kunde min mormor svenska redan innan vi flyttade hit vilket naturligtvis underlättade en hel del för oss. Sanningen att säga blev ju min mormor den person jag kallade mamma eftersom det var hos henne jag växte upp. I denna text refererar jag till henne som min mormor för att återge ett visst åldersperspektiv.
Dock vet vi ju alla att finländare har lite svårt med u och o samt b och p. K och g är en annan källa till förväxling för att inte tala om d och t, för en finländare. Jag kommer att genom mina levnadsår minnas alla min mormors lappar till mig, under min uppväxt. Min mormor arbetade och var inte alltid hemma då jag kom hem från skolan. Denna sin frånvaro ersatte hon allt som ofta med små korta informativa lappar som skulle beledsaga mig rätt i livet. Vi hade en hund som hette Roy som behövde rastas med jämna mellanrum. Hos oss var det väldigt viktigt huruvida denna hund hade skött sin mage ordentligt eller icke. För att göra mig underkunnig om detta valde min mormor att skriva det på en liten informativ lapp.
En dag då jag lyckligt ovetande om sakernas tillstånd kom hem från skolan fann jag en lapp med följande text på ” Maten står på spisen, Roy har pajsat”. Jag visste inte om jag skulle våga lyfta på locket eller ej. Dock var min mormor mycket sparsam inte bara ekonomiskt utan även med ord. Lapparna hon skrev var mycket kort hållna. Det var minsann inga uppsatser som väntade mig. Detta tyckte jag dock inte var någon nackdel utan en snabb blick på lappen talade om vad hon ville förtälja vid det ögonblicket. ”Maten står på palgongen” var en annan lapp som mötte mig.
En annan egenskap som min mormor hyste var att hon var otroligt ärlig. Hon hade vid ett tillfälle varit till den lokala kiosken på hemvägen och inhandlat diverse konfektyr som hon själv, på vägen hem från kiosken, tyckte att hon hade fått betala alldeles för lite för. Väl hemkommen la hon upp allt hon inhandlat på bordet och därtill hörande inköpskvitto. Mycket riktigt hon hade betalat fyrtio kronor för lite. Detta kunde, enligt min mormor, inte få passera. Ingen kassörska skulle få belastas för att hon hade betalat för lite. Sagt och gjort, på med paltorna och ut i kylan och marschera med raska steg mot bemälda kiosk. Väl där berättade hon tydligt och klart för kassörskan vad som skett varvid kassörskan utbrast – Åh förlåt, det var verkligen inte meningen! Rotade i kassaapparaten och gav min mormor fyrtio riksdaler.
Mormor försökte protestera och stampade till och med med foten men inget hjälpte. Till slut tyckte hon nog att det inte var någon idé att försöka få saker och ting rätt och kanske var hon rädd att kassörskan skulle bli barskrapad om hon fortsatte så hon tog pengarna och marscherade hem. Vem kan klandra henne, hon försökte verkligen. Inte vet jag om det blev något fel på p och b eller k och g men fel någonstans blev det i alla fall.
Vid ett annat tillfälle var jag och min mormor och storhandlade, nåväl så mycket som vi orkade bära hem till fots vi två i alla fall. Vi hade inhandlat diverse råvaror som skulle stoppas i frysen samt annat som skulle in i skåp och kyl. Då allt var undanstoppat och klart skulle mormor titta i sin portmonnä. Ve och fasa, handväskan var försvunnen med portmonnä och allt. En grundlig genomsökning i huset genomfördes, övriga familjemedlemmar involverades i letandet men ingen handväska fanns att finna. Fanns bara en sak kvar att göra och den lotten föll naturligtvis på den yngste medlemmen i familjen, nämligen mig. Handväskan måste naturligtvis ha glömts kvar i affären. Den yngste medlemmen måste alltså gå hela vägen tillbaka till affären och fråga expediten om någon kvarglömd handväska fanns att hämta där.
Som varande den yngste medlemmen fanns inte alternativet -Vill inte, utan det var bara att traska på. Expediten ruskade nekande på huvudet, det fanns ingen kvarglömd handväska. Däremot fanns ett par kvarglömda handskar men jag trodde nog inte att min mormor skulle acceptera det som ersättning så jag lät dem vara. Väl hemma berättade jag allt som förevarit och min mormor ruskade trött på huvudet och sa –Då har jag dappat ten tå och nån har takit ten. –Nåja jort är jort, taks att laka mat. –Kan du, tjära parn, hämta lite tjöttfärs från frusen? –Jovisst, sa jag och öppnade fryslocket varvid min blick landade på min mormors handväska. Jag tog upp handväskan och en förpackning köttfärs och gav henne varvid hon började gapskratta så hejdlöst att tårarna föll utefter hennes kinder. Efter en stund då hon hämtat andan och skrattet ebbat ut såg hon plötsligt något orolig ut och utbrast –Har tänterna klarat sig? Hon slet upp handväskan och tog ut en förpackning omsorgsfullt inlindad i tyg och papper nämligen hennes löständer. Lyckligtvis hade tänderna inte spruckit så hela denna historia slutade lyckligt och min morfar kunde inte låta bli att inflika –Är det det som kallas frysta tillgångar? Fast han fuskade och sa det på finska. Säg vad ni vill, men min mormor (och morfar) var rolig(a).
