En del hävdar att ju mer rutiner man skaffat sig desto fortare går tillvaron. Jag vet inte vad jag ska tro men ett vet jag och det är att tiden rusar fram. Andra hävdar att med stigande ålder går tiden fortare. Sant är ju att min ålder har stigit. Den stiger varje år och många år har det blivit.

Det kan vara lite jobbigt att bli äldre. Man är kanske inte lika snabb längre. I min ungdom var jag rask i mina steg. Det resulterade ofta i att jag kunde "köra om" fotgängare på mina vandringar. Jag inser idag att några av de jag då "körde om" kände sig gamla och slagna. För att bibehålla någon form av värdighet tänker jag, idag då jag blir omkörd, att -jaja kom igen när du blir lika gammal som jag är nu om du kan gå lika raskt som jag ändå gör nu (fnys).

Det värsta är att jag börjar inse en svaghet som jag inte tidigare känt. Jag är ju mer sårbar än jag tidigare varit. Detta innebär att jag inte med lätthet kan springa ifrån om det skulle behövas. Jag börjar så smått utveckla en liten oro på till exempel min väg mot spårvagnen då jag hör steg bakom mig närma sig allt mer. Jag kan komma på mig själv att tänka, -vill denna person mig något ont eller är det bara någon som vill förbi? Alla har hittills velat förbi. Lyckligtvis, vill jag tillägga! Jag har också lärt mig inse att jag saknar en egenskap hos mig själv som jag i min ungdoms kaxighet var övertygad om att jag innehade. Jag är ingen hjälte! I min ungdom var jag osårbar, näst intill i alla fall. Jag kunde försvara mig själv om det skulle behövas. Åtminstone i tanken. Lyckigtvis behövde jag aldrig praktisera något självförsvar på det sättet.

Jag har kommit på mig själv med att tänka de mest märkliga tankar om personen som råkar hinna ifatt mig och "hamna bakom". Vissa hör man redan på långt håll närma sig medans andra plötsligt uppenbarar sig. Det är de sistnämnda som är mest skrämmande. Jag går och tänker, -var kom den här ifrån, busken eller? -Hmm är det en snuskhummer kanske? Flåsar gör hen också. Försök du bara. Jag ska allt ge dig en sittopp! Verkligheten kanske snarare, om det skulle vara på allvar, är att jag inte vågar/hinner göra ett muck. Men det känns bra att tänka kaxigt.

Jag hade nog kanske tittat på för många kriminalserier vid tiden för nedan händelse. Min fantasi skenade iväg oavbrutet vilken, så här i efterhand, ter sig lite dråpligt. Jag var på väg till jobbet och var, som vanligt, lite disträ. Jag gick och tänkte på kommande bilreparation och hur jag skulle finansiera densamma. Detta kan ju, som bekant, uppta ganska ansenlig del av tankeverksamheten för mången drabbad och så även mig. Jag tänkte mörka tankar om situationen och tyckte dessutom synd om mig själv när jag plötsligt hör någon springa bakom mig. Jag erinrade mig en episod från en kriminalserie då en kvinna blev attackerad av en man som sprang ifatt henne och knivhögg henne till döds. -Jag vill inte dööö, tänkte jag (som om det var det mest logiska som kunde hända i denna situation). Det visade sig vara en 10-åring som sprang för att hinna till spårvagnen. Då tänkte jag lite rodnade, -vilka snabba fåniga slutsatser du drar. Fåna dig inte nu. Du såg nu att detta bara var ett oskyldigt barn som du tog för yxmördare eller liknande. -Skärp dig för bövelen!

Plötsligt hör jag någon andas tungt bakom mig. -Jag vill inte bli våldtagen, tänker jag förtvivlat (och denna tanke var lika påtaglig som den förra jag hade haft för bara några sekunder sedan). I detta fall visade det sig vara en väldigt förkyld person som skyndade sig till samma spårvagn. Så länge räckte alltså mina egna förmaningar. Det visade sig dessutom att jag inte hade gett upp tanken på att bli anfallen denna morgon med dessa händelser utan jag hade tydligen bestämt mig för att detta var anfallarnas morgon. Väl anländ till perrongen såg jag ett gäng ungdomar i svarta kängor och massor med piercingar stå och vänta på samma spårvagn som jag skulle med. En av dessa var en tjej som hade färgat sin lugg i olika färger. Jag tyckte att det såg väldigt coolt ut och stod länge och väl och velade om huruvida jag skulle våga omnämna detta för henne. Hon såg så kaxig och tuff ut i sin långa svarta skinnrock, svarta boots och massor av piercingar. Jag beslöt mig för att ta mod till mig och gjorde så. Jag sa -Vad läckra färger du har i håret, jättefint. Sen duckade jag nästan i väntan på att hon skulle säga något dräpande men i stället sprack hela hennes anlete upp i ett stort leende och hon sa -tack! Sedan blev hennes leende kvar länge. Vad bra det kändes.