Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag lägger in nya kåserier i mån av tid och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Svordomar

 

Jag blir uppretad när dom bara stövlar in och skriker –Ro hit med mat för jag är hungrig som fan. Hela mitt jag reser sig mot sån översitteri, men sådan är han. Han kan ligga i soffan i flera timmar och fisa för att sedan helt plötsligt uppenbara sig i köket skrikandes –Nu får du fan ta och ge mig mat för jag är så jävla hungrig så att jag dör. Under denna soffliggningsfisningstid har jag tvättat, dammsugit, skurat golv och vattnat blommor samt varit och handlat. Ser du det uppenbart orättvisa i detta? Själv finner jag det oacceptabelt. Många skulle säga åt mig att lämna honom men det kan jag inte. Han skulle inte överleva utan mig. Förresten vägrar han att flytta. Jag har vid ett flertal tillfällen sagt åt honom att han inte behöver bemöda sig med att komma tillbaka om han inte kan skärpa sig.

Det kanske går ett dygn sedan står han där på verandan igen och vill komma in. Vek som jag är släpper jag in honom och oftast är han så kelen då och kuttrar som den värsta turturduva. Mitt hjärta faller pladask, varje förbaskade gång. Då vi skaffade vår lilla Golden valp försökte den lilla valpen busa med honom och följde honom i hasorna ända till hallen. Han fann sig i det, ända dit, men sedan tröt tålamodet. Jag hörde honom vråla –Nä nu jävlar, så vände han sig blixtsnabbt om och lappade till valpen rätt på nosen.

Jag kollade så att valpen mådde bra och det gjorde hon. Ingen blodutgjutelse eller andra blessyrer som minne av händelsen. Nu är de de såtaste vänner trots att de är hund och katt, bokstavligt talat. Det är nämligen en av våra katter som svär så där. Jag är helt övertygad om att han gör det. Andra får säga vad de vill men jag är övertygad. Man hör det på tonläget samt ser det på kroppsspråket så tydligt, tycker jag.

Ibland då man öppnar ytterdörren skjuter han in som en pil samtidigt som han fräser –Det var fan i mej på tiden och går och kollar om det finns burkmat i skålen. Gör det inte det kommer han fram till en och högröstat talar om att –Nu jävlar ska jag ha mat annars ska du få se på fan. Det är det där ”fan” som man är så ängslig för att man ska få se eller möjligen inte se utan känna lukten av. Jag läste en gång någonstans att en hundägare kunde få se sin hund(valp) ogenerat kröka rygg mitt för ögonen på husse och matte medan en kattägare aldrig fick se sin katt göra det utan däremot bli tvungen att riva upp hela huset för att hitta källan till stanken. Jag skriver under på det.

Andra gånger öppnar man samma ytterdörr och han kommer in lugnt och fridfullt och säger –Heeej, stryker sig mot vaderna och spinner lite och går och kollar om det finns burkmat i skålen. Konstaterar att det bara finns torrfoder, äter lite av det och går och lägger sig i favoritgungstolen och ser nöjd och belåten ut. Åter andra gånger kan han stå där på verandan och se söndertrasad ut, låta ynklig och orkeslös. Man tar då honom försiktig och kollar om något är brutet, om öronen är kvar samt räknar antal rivsår. Bär in honom i favoritgungstolen, pratar med honom lite grann och låter honom sedan ”sova ruset” av sig.

 

Jag minns då han var en lite kattunge. Han var en sådan där olyckskorp som hela tiden skadade sig. Oftast var det tassarna som farit illa. Vid ett tillfälle hade han varit borta ett par dygn och då han kom tillbaka var hans högra framtass fyra gånger så stor mot vad den skulle vara. Tassen undersöktes noggrant av undertecknad och katten lät mig hållas. Jag fann inget som satt kvar i tassen utan tvättade bara försiktigt rent med ljummet vatten och lät katten själv sköta resten. Han hade väldigt stora problem med att gå så jag tog med mig ett par räkor till hans liggplats vid ett tillfälle och han slök dessa räkor med en glupande aptit. Döm om min förvåning då jag såg stora tårar trilla från ögonen på katten samtidigt som han tittade på mig med en bedjande och tacksam blick. Jag säger bara det, kan den katten gråta av tacksamhet kan han säkert svära också.

Avslutningsvis kan jag berätta att denna omtalade katt numera befinner sig på de sälla jaktmarkerna men han bjöd på en stor personlighet under sin tid hos oss och han kommer alltjämt att finnas kvar i vårt minne.

Kommentera här: