Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Ett hundliv

Var och en som har hund vet att man får en svans per hund och detta både bokstavligt och bildlikt talat. Om jag går upp på övervåningen följer hundarna med, om jag går på toa följer hundarna med. Vart jag än går följer hundarna med. Min gamling har numera hittat strategiska platser som hon lägger sig på varifrån hon känner att hon har koll. Dock är det vissa ställen hon känner att, -nähä, här är det bäst att hänga på för att hålla koll på matte. Sådana ställen är just toa och övervåning. Ella, den lilla, däremot följer med varje steg. Detta kan få det att kännas som att jag har en hund i varje skåp samt snubbeltråd i hela huset. Om jag öppnar ett skåp kommer Ellas huvud fram och om jag ska vända mig om står Ella där och hindrar min framfart. När vi äntligen har lyckats trassla ut härvan av fötter och tassar och Ella alternativt Kollie (fast med ålderns vishet håller Kollie sig oftast på behörigt avstånd) lyckats lista ut åt vilket håll matte nu har tänkt sig gå känner de sig, främst Ella, manade att gå först och hålla kusten klar fast de vet ju inte riktigt vart jag ska så då stannar de ju och ”frågar” –vart ska vi nu? varvid fötter och tassar trasslar till sig igen. Lägg därtill husets tre katter som också ibland känner sig manade att hålla koll på läget så får vi till en riktig snoa här hemma och ibland leder det till och med till en svängig schottis. Det är ju en himla tur att jag är såpass vital som jag är att jag kan parera med en dubbel lutz och ibland en halv nelson då det tjocknar till framför fötterna.
 

 

Varför ska man skydda sig när gummit ändå inte håller? Den frågan har jag ställt mig ett tag nu och det svar jag givit mig själv har varit, för din egen säkerhet. Andra kanske snörper på munnen och undrar, är inte du för gammal för sådant?! Till dig som undrar så vill jag bara säga att jag misstänker att du tänker på något helt annat än just det jag åsyftar här.

Jag har använt olika typer av Springyard halkskydd nu samt även andra märken och den enda som hållit måttet, enligt mig, är den första Springyard joggingvarianten som jag köpte för ett år sedan. Jag promenerar 8-10 kilometer om dagen med mina två hundar oavsett väder och sätter därför stort värde på fungerande halkskydd. Eftersom jag går på både asfalt och grusväg vill jag att dubbarna håller för båda dessa underlag. Självklart är att jag under promenaden kan komma att trampa på ren asfalt alternativt grus fläckvis och jag vill ju att dubbarna klarar även det. Naturligtvis använder jag inte halkskydden mer än nödvändigt eftersom jag inte vill slita ned dem i onödan men också för att det är obekvämt att gå på då det inte behövs och därför inte är ett val. De jag köpte för ett år sedan höll ungefär 8 mil men sedan sprack gummit och då stannar det ju inte kvar på skon. Dubbarna däremot håller mycket bra. De var fullt funktionsdugliga även efter 8 mil. Nästa par jag köpte höll inte alls lika länge och även då var det gummit som gick av. Jag ville inte ge upp varumärket eftersom dubbarna är så bra att jag valde ny typ av samma märke samt att jag satte de på kängor som jag enbart använde vid halt väglag så att jag inte skulle provocera slitage genom att ta av och sätta på dem. Jag har nu provat detta med 2 par halkskydd och båda paren har svikit mig. Dessa två par har inte ens hållit i 2 mil och återigen är det gummit som går av så att man tappar halkskydden. Det känns tråkigt att kasta fullt fungerande halkskydd men helt oanvändbara eftersom de inte sitter kvar på foten. Jag köper inte ett par till för nu har jag gett upp och söker andra möjligheter.

 

Jag mailade tillverkaren Brunngård AB och ställde frågan om de jobbar på att förbättra gummit. Jag fick svar senare samma dag och svaret var vänligt och kort men förbättrar ju inte min tillvaro just nu. Så här svarade de;

 

Det är svårt att säga varför de spricker, du kan ha trampat på en vass sten eller kant och då kan det gjort att det blir en spricka i halkskyddet och att det sedan går av helt.

Vi arbetar kontinuerligt med att förändra och förbättra våra produkter, vi vill leverera det bästa på marknaden.

Du kan vända dig till det inköpsställe du köpt halkskydden och höra med dem om eventuell

reklamation.”

Det sistnämnda ska jag absolut göra bara jag hittar det förbaskade kvittot som jag vet att jag lade undan på ett bra ställe för eventuellt framtida behov men som jag just nu, då behovet verkligen uppstått, inte vet var det är. #¤!!&%!... Vidare ser jag mig själv inte kunna syna marken jag går på för att identifiera potentiella gummisabotörer det vill säga stenar med vassa kanter för lyckligtvis är det mycket sällan jag ser glassplitter på min väg här i Sundals Ryr.

Om jag fortsätter på temat ”syna marken jag går på” så finns det ju fler faror på vägen än vassa kanter. Promenaderna blir ofta i pannlampans sken och ibland månens. Pannlampan är ju placerad, som namnet anger, på pannan vilket gör att ljuskäglan faller ett stycke framför oss. Den ljuskäglan ger mig inte en detaljkoll på vägens beskaffenhet och speciellt om det som finns utefter vägen går i samma ton som själva vägen blir det svårt att urskilja att där finns något. Visst skulle jag kunna använda mig av det kraftiga ljusläget men då skulle jag ”käka” batterier och för en miljövän som undertecknad känns det olämpligt. Efter regntunga dagar händer det alltsom ofta att jag  känner det som att marken försvinner under foten för att strax återuppstå under en ansamling av vatten. Vill det sig illa har jag kängan full i vatten men oftast är det grundare än så lyckligtvis. Andra gånger känner jag att jag ränner in kängan i något mjukt och vid detta laget vet jag vad det mjuka är utan att titta. Då muttrar jag fula saker och tänker att hamburgerkött är gott för då har jag ränt foten rätt in i en hög med hästskit.

 

Det där med hundar och hästskit är ju ett kapitel för sig. Ibland tänker jag bittra tankar och känner jag att jag skulle ju kunna spara in massor med pengar på att inte köpa hundmat.  De kan ju äta sig mätta på hästskit eftersom det verkar vara hur mumma som helst. Om jag har dem kopplade låter de bli skiten för då har jag koll men om de är lösa gäller djungelns lag för om jag är tillräckligt långt bort känner de att det är fritt fram och står där och käkar helt ogenerat. Ibland funkar rösten och jag får fram en riktig pondus i den och hundarna lyder även på avstånd men ibland funkar inte rösten alls utan jag får lubba fram som en frustande sjöko och det ger också resultat både i ökad hjärtfrekvens men också i äta-skit-stopp. Båda mina hundar är galna i allt (o)ätbart. Häromdagen kom jag på Ella ståendes uppe på bänken där katternas mat står. Där stod hon och glufsade för fullt men hon kom snabbt ner med en min av ”jag har inte gjort något” när hon märkte att jag hade ertappat henne. Min gamling har lärt sig och jag har inte behövt barrikadera på flera år men nu med Ella i huset har jag blivit tvungen att vidta åtgärder om än inte alltför snygga. Jag menar detta kommer ju inte att ge mig några inredningspris precis. För den uppmärksamme kan jag tillägga att –Ja du har rätt, mina ”svansar” är inte alltför långt bort eftersom man kan se dem reflekteras i den strategiskt placerade brickan.

 
 
 

Kommentera här: