Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Tvillingar på vift.

 


                   

Hahahahahahaaaa! Där är jag nu i känsloskalan lyckligtvis. Nu då rymlingarna åter är infångade och i trygghet i sina bås. Den första känslan vid upptäckten var inte glädje. Oh nej! Den första känslan var STOR förvåning, ganska nära intill chock faktiskt. -Vad i he----e?! tänkte jag, -är det sant?! Och de som då såg min min insåg tydligt och snabbt att där går en ytterst förvånad, nästan chockerad, person.

 

  

Jag höll till och med på att ofrivilligt stanna upp på min väg till spårvagnen för att hinna med tåget hem. Tilläggas skall att jag visste att jag var sen och jag brukar inte ha marginal vilket ju ger att om jag är sen utan marginal vore det ju icke på något vis smart att stanna upp och grubbla över rymlingar som man inte kan göra något åt ändå förrän man är på platsen där man kan fånga in dem. Att jag var på vippen att stanna upp av pur häpnad över tilltaget visar bara hur förvånad jag var och hur mycket insikten påverkade mig. Efter förvåning kom bestörtning och oro. Hur kunde detta ske? -undrade jag och funderade över huruvida jag började bli senil eller ännu värre kanske har början till Alzheimers!

 

 

-Varför hade jag missat att sätta in dem i båsen på morgonen och varför märkte jag det inte förrän flera timmar senare?!? Således började en oro spridas från magtrakten till hela kroppen och flera frågor stockade sig i min abrupt väckta omtumlade hjärna. -Vad kan jag mer ha glömt? undrade jag och grubblerierna tog fart. -Ska jag boka läkartid och framför allt -HUR MÅR MINA RYMLINGAR??? -Att de fryser står ju som självskrivet. -Har de varit rädda och oroliga? Var de var hade jag ju koll på lyckligtvis. Om jag inte hade haft det hade situationen varit riktigt allvarlig men som tur var hade jag åtminstone koll på det.

På tåget hem förundrades jag mer och mer över hur det kom sig att jag inte hade lagt märke till det tidigare. Ofta är det ju så att man kommer på om man glömt något, som att till exempel sätta på sig klockan om man nu är van att alltid ha den på, att man känner sig naken ganska snabbt men det hände tydligen inte här. Nej minsann, inte förrän tio timmar senare lägger jag märke till tilltaget! Upprörande!

 

 

-Varför?! tänkte jag. –Varför!? –Stressad? –Nej inte alls. –Trött? –Nej, inte det heller. Så vad???

 

Förvirring är den enkla förklaringen. Och det var under den insikten mitt känslotillstånd övergick i upprymdhet. Ett ljudligt skratt undgick mig plötsligt. –Men herregud, kan jag inte kontrollera mig alls?!? Sitta och plötsligt skratta högt på ett fullsatt tåg är inte i enlighet med konvenansens reglementen. –Skäms på sig! Inte nog med att jag har rymlingar hoppandes omkring hursomhelst, jag stör dessutom ordningen! För det är så, hävdar jag, att konvenansen har reglementen snarare än regler i vissa kretsar. Jag själv är till exempel uppfostrad så. Jag erinrar mig mamma hur hon nedlåtande kunde kommentera att någon inte kunde uppföra sig då denne gjorde något i det offentliga rummet som inte följde hennes konvenansreglementen (i det offentliga rummet skulle man som kvinna vara ytterst sparsam med känsloyttringar samt  med att dra blickarna till sig) för att sedan själv, till min förtvivlan, högt utbrista (jag var vid händelsen tretton år) högt och ljudligt vid inträdet till en populär klädbutik –Åååh, vilken tung och stark parfymstank här är! –Vem ääär det som hällt på sig halva flaskan? Jag minns att jag ville sjunka genom golvet. Men jag älskade och älskar dig mamma, därom råder inga tvivel. Dock har jag omvärderat vad som är okej och inte okej enligt konvenansen och är mycket mer tillåtande än vad min mor var då hon levde.

 

 

Det var defintivt inte av rädsla att någon skulle ha sett något eller så som jag var så chockerad och orolig trots att jag nog är ganska pryd av mig. Nejdå, inte alls. Det var själva glömskan som chockerade och oroade mig och gav mig huvudbry. När jag väl hade nått upprymdhetens virvlar var oron borta och jag sms’ade min dotter och berättade om mitt tilltag varvid hon kommenterade ”rymlingarnas” plötsliga frihet med orden –Vad skönt! Älskade barn! tänkte jag. Grejen var dock att jag frös som en naken pilt i en snödriva så jag kände att ett omhändertagande av rymlingarna var av nöden. Väl hemkommen byter jag alltid om till oömma kläder det vill säga riktigt pösiga mjukisbyxor och tröja som jag inte är så rädd om då jag busar med mina djur samt lagar mat och fejar och donar. Alltså gör saker som folk gör mest innanför hemmets lugna vrå. Så även denna gång och samtidigt byter jag också BH men denna dag var det ju första gången den åkte på! Vilken lycka! Värmen spred sig och rymlingarna kände sig hemma varma och trygga. En tjugofemårig vana bryter man inte hursomhelst utan mankemang. Så det så!

 

 

Ta hand om er därute!

 

 

Kommentera här: