Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag lägger in nya kåserier i mån av tid och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Bilproblem

Jag har i många år jobbat med att utveckla förarmiljön i fordon och i början av min karriär såg jag en rolig bild som jag beklagligtvis har lyckats slarva bort och inte har lyckats hitta igen. Den föreställde en person som kört ut från en bilfirma med sin nyinköpta bil och krockat precis utanför bilfirman och på bilden står bilförsäljaren brevid den något chockerade kunden och säger –Jag glömde nämna att på den här modellen sitter kopplingen till höger. För visst är det så att vi tar med oss den erfarenhet vi har från liknande situationer och har det då skett någon förändring i hanteringen kan det onekligen bli fel. En person jag känner, detta skedde för många år sedan, stannade sin bil vid vägkanten av oro för den lampa som började lysa i instrumentklustret. Hon ringde sin sambo och ville ha hjälp eftersom bilen uppenbarligen inte var i körbart skick. Det visade sig vid närmare undersökning att det enda som behövdes var att byta lampa för halvljuset. Detta kan vi ju skratta åt och det lovar jag, hon gjorde själv också efteråt. Anledningen till att hon stannade och trodde att något allvarligt hade hänt med bilen var att hon tyckte att varningslampan såg ut som en dödskalle. Då jag ser nämnda varningslampa förstår jag hennes tolkning för den ser onekligen ut som en dödskalle.

 

 

Jag har själv stått utefter vägen ett antal gånger med bilar som inte riktigt känt för att fungera längre. Ett otal gånger har jag stannat för att kylarvätskan uppnåt en temperatur farligt nära kokning. Jag lärde mig att vidta åtgärder för att kunna ta mig fram så långt som möjligt utan att få bilen att koka. På somrarna kunde det gå riktigt hett till. Tipset var ju nämligen att sätta på värmen i kupen på högsta och på med fläkten. Det gällde ju att veva ner rutorna och det var inte så lätt under körning eftersom det var vev på respektive dörr så således gällde det att hitta någonstans och stanna till för att erhålla korsdrag åtminstone och det fick ju inte ta tid eftersom oron för kokning och nödvändig bogsering var överhängande. Väl framme var jag röd som en tomat i nyllet och duschen hägrade.

I min ungdom hade jag inte råd med någon ny bil så det blev till att lära sig olika tips och tricks. Jag blev ståendes utefter 45’an med min gamla Opel Kadett någonstans nära Älvängen. Jag stod där långt om länge och inväntade min dåvarande man för hembogsering då det plötsligt knackade på sidorutan. Utanför står en äldre dam med en fikakorg i handen. Hon hade sett mig stå där ensam och övergiven och tänkt att jag troligen hade bilproblem och det hade hon ju så rätt i. Jag blev så rörd över hennes omtanke att jag klev ut och kramade om henne och sedan mumsade jag på den godaste bullen och muggen kaffe jag någonsin smakat i mitt numera långa liv. Jag har stått än här och än där runt om i Svea rike. Jag har oroligt med hjälp av min egen kropp försökt få upp en Citroen XM för Skuleberget en sommar för ett antal år sedan. Jag satt vid ratten och märkte att bilen fick svårare och svårare att ta sig upp. Det var som kraften försvann mer och mer för varje meter. Jag spände kroppen och tryckte händerna mot ratten som för att putta bilen framåt och bad samtidigt en bön till högre makter. Det lyckades och vi tog oss till Örnsköldsvik i den fantastiska hastigheten av tjugo kilometer i timmen och blev förbipasserade av mången bil full med glada resenärer som vinkade glatt och kom med glada tillrop.  Örnsköldsvik var ett välkommet stopp för jag hade ansträngt min kropp så till den grad att jag fick träningsvärk i några bortglömda muskler efteråt. Vi beslöt oss för att ta in på ett motell eftersom det var sen fredag eftermiddag och alla verkstäder beklagligtvis hade stängt. Vi letade reda på en Citroenverkstad och fick en tid tidigt måndag morgon. Det blev således en oplanerad helg i Ö-vik och mitt minne av den staden är att den är vacker men består endast av uppförsbackar. Några har sagt mig att minnet rimligtvis inte inte kan stämma eftersom det självklart måste gå nedför också men jag och min redan hårt ansträngda kropp märkte inte av det i alla fall. Jag lovar er att det känns i kroppen efteråt då man puttat bilen uppför halva Skuleberget och sedan vidare till Ö-vik med hjälp av sin egen muskelkraft.

Motellet vi stannade på beboddes av mången bilexpert visade det sig. Vi blev omgivna av expertrepresentanter som gärna delade med sig av sina kunskaper. Jag fick lyfta huven ett antal gånger och ibland räckte det tydligen med att bara ta en titt under densamma för ha diagnosen klar. Andra däremot ryckte lite i slangar och kablar och några kröp under bilen och konstaterade fakta. Jag själv tillhör kategorin lyfta-huven-och-undra-vad. Det ser bra ut att göra så tänker jag samt att det drar till sig experter av olika slag och ibland visar sig experten verkligen vara expert på bilreparation i stället för något annat vilket ju naturligtvis är skojigt för personen i fråga men inte lika relevant kanske i situationen. Det som oroade mig var slutsatser som drogs med avseende på reparationskostnaderna, av de omnämnda experterna. Alla var rörande överens, det skulle tarvas en mycket kostsam reparation om det ens gick att genomföra. En kunnig norrman gick till och med så långt att han rekommenderade avlivning på stället som varande det minst smärtsamma alternativet.

 

Jag kände mig deprimerad av situationens allvar och kände att semestern abrupt måste ställas in och planer för att ta sig hem på bästa och billigaste sätt måste värkas fram. Jag gick med nedböjt huvud som en slagen kvinna under återstoden av helgen och inväntade dödsdomen som skulle falla på måndag morgon. På slaget sju måndag morgon stod jag och väntade på att verkstaden skulle öppna portarna efter att ha sniglat mig fram från motell till verkstad med min dödsdömde XM. Portarna slås plötsligt upp och ut kliver en äldre hurtfrisk Ö-vikbo. –Du ser ut som att du väntar på dödsdomen, sa han. -Det gör jag, svarade jag ynkligt samtidigt som jag konstaterade att här stod en expert, om inte på annat, så på mitt tillstånd i alla fall. Han gav ju rätt diagnos på fem röda. –Njäää inte alls sa han, det här ska vi nog kunna ordna. Sätt dig i passagerarsätet så tar vi en tur, kommenderade han och jag lydde som en väldresserad hund. Sagt och gjort, han startade bilen och vi hann inte mer än några meter förrän han sa, -Njäää de ä stöpp i avlöppe! -???, sa jag.

 

–Katalysatorn har fallit i bitar, jag ska bara tömma den så kan du köra vidare. Sen måste du byta den så snart som möjligt. –Vad kostar det? Nästan viskade jag. –Njäää, att tömma den, låt oss säga åttahundra. Sen är det ju att köpa en ny som kostar. –Huuhuhuuur mycket uuungefhfhfhäär? stammade jag fram. –Njää, du får en ny för tretusen och sen ska den monteras så det blir sisådär en femtusen kronor. -????!!?, sa jag och imiterade mycket verklighetstroget en fågelholk. Denne fantastiske juvel bland experter som satt där i förarsätet på min dödsdömde bil och uttalade så vackra ord att han för min inre syn plötsligt fick en gloria ovanför sitt huvud och änglar började sjunga att jag utbrast, -Du är en ängel!

 

–Njäää, svarade han full av sitt norrländska lugn. Mycket har jag blivit anklagad för genom åren men aldrig det. Han tömde ”avlöppe” på min bil i en handvändning och visade mig smulorna. Jag betalade och skakade hans hand så länge att ha sa, -Njäää, du får lämna tebaks den där jag behöver den själv förstår du. Jag kramade honom och tackade en sista gång och kommer ju aldrig att glömma denna ängel i människohamn denne bilmekaniker visade sig vara. Semestern blev alldeles fantastisk. Tillvaron i sommarstugan i Åskilje blev en härlig upplevelse och bilen fick nytt ”avlöpp” då vi väl kom hem igen efter semestern och dödsdomen hade ju försvunnit som genom ett trollslag.

Fler bilhistorier finns på lager i mitt huvudkontor men det får anstå till en annan dag. Jag avslutar dock med en erfarenhet jag delade med mig av på min facebooksida för ett par år sedan;

Härlig morgon eller hur? Jag skulle tydligen leka blinkande fyr under min framfart längs 45'an idag. Låset på bakluckan glappar och det som händer när luckan detekteras öppen är en kraftig varningssignal och ALL interiörbelysning tänds. I morse lekte den öppen-, stängd- leken. Jag tänkte många fula tankar där jag i mörkret ömsom for fram som en blinkande fyr och ömsom som en strålkastare. Bakomvarande bil började plötsigt hålla avstånd i alla fall. Således en ljusglimt i mörkret eller nej, det blir ju två... ;-)
Det började redan hemma då jag hörde den krångla. Det brukar hjälpa att trycka till själva låset. Sagt och gjort, dit med handen. Det var då jag blev varse att det regnat under natten. Den käcka inbyggda duschen skickade en rejäl dusch rätt in i jackärmen! Underbart! Tack för den.
Försökte hinna med tåget genom att springa sista biten bara för att höra den avgå när jag var nästan framme. Tja, härlig vet jag inte men det är morgon i alla fall.

Ta hand om dig så ses vi här, om du vill, snart igen!

Kommentera här: