Igår då jag höll på att klä på mig för att gå vår kvällspromenad gjorde jag en reflektion. Jag har ju två katter i min familj och min dotter har också två katter. Dotter inklusive katter bor hos mig nu. Till det jag ska berätta hör också att vi tidigare också hade katter som vid dags dato gått ur tiden. Jag vill passa på att varna kattallergiker för att det är många katter inblandade i denna berättelse. Jag kommer dessutom att prata skit och varnar därför känsliga läsare redan nu och flaggar för att ni som är känsliga för detta kan behöva blunda fram till slutet av berättelsen. Då varningarna nu är utfärdade fortsätter jag berättelselsen. De katter jag nämnde, som nu gått ur tiden, var mamman och hennes fyra söner. Jag bor på landet så katterna kan gå ut när de vill och trots att de kan utföra sina behov ute hade jag då två kattlådor i hallen där de också kunde utföra sina behov om de så önskade. Det tog mig en stund men till slut lade jag märke till att de hade en överensommelse om att den ena lådan var pissoar och den andra lådan bajsade man i. Det är ju nämligen så att undertecknad var toalettstäderskan och toalettstäderskor plägar se saker som till exempel det faktum att här skedde en tydlig distinktion mellan toaletterna.

Vid tiden då den siste av de fyra sönerna var pensionär införskaffades två små kattungar. Ett syskonpar som var födda i det vilda. Då deras mamma fått för sig att bära upp sin avkomma tio meter upp i en tall och dessa två vildbasare som nu ingår i min familj ofrånkomligen druttat ner från densamma vid fem veckors ålder hamnade de hos mig. Den kvarvarande kattpensionären som redan bodde hos mig bekagade sig inte nämnvärt över detta tillskott i hans tämligen lugna pensinärstillvaro. Detta trots att de små försökte göra allt för att skrämma honom. Det spottades och frästes samt morrades, men Puh som kattpensionären hette, tog detta med ro. Värre var då det här med toaletterna. Jag einrar mig nu att Puhs tysta försiktiga jamanden var beklaganden och hans behov av att göra mig underkunnig om den totala okunskap som rådde med avseende på toaletterna gjorde att han höjde rösten. -Herregud människa, de skiter ju i urinoaren! ubrast han upprört. -Ta genast bort det, annars...! Jag begrep ju inte då vad han sa men allteftersom lärde jag mig. Jag gillade nämligen inte vad "annars" betydde. Känna lukten av "annars" var lätt men att hitta det kunde vara svårare. Det var ju inte bara mig han tog i upptuktan. De små lärde sig snart vilken toalett man skulle göra vad i lyckligtvis så det blev ganska snabbt ordning på den punkten.

 

              

Inledningsvis började jag ju berätta att jag gjorde en reflektion under påklädningen på morgontimmarna och att min dotter har två katter. Av dessa är en av dem en honkatt och en en hankatt. Medan jag snörde på mig skorna gick honkatten på toa till vilken jag hade god uppsikt från där jag satt. Då hon var färdig skulle hon ju "spola" på katters vis. Jag noterade att hon inte gjorde ett bra jobb därvidlag eftersom hon krafsade på ingångskanten och det blev ju inte resultatet täckt av. En kort stund senare kom hankatten och skulle på toa och det första han såg då han stack in huvudet i toaluckan var att här var det ju inte spolat. Han fick ju börja med att "spola" då naturligtvis. Detta harmades han över och kände sig tvungen att ta ett snack med den skyldige. Reflektionen jag gjorde var att det inte bara är i människosläktet vi gnabbas. Katter och andra djur har samma behov av att ha beteenderegler, annars... Jag har ännu inte sett någon lapp uppsatt i alla fall om beteenderegler mellan katterna. Så där som det kan vara på jobbet ni vet, ”Din mamma jobbar inte här” och ”Fäll ner locket efter dig” och så vidare.

Då jag berättade om kattpensionären Puh nämnde jag att han oftast jamade tyst och försiktigt men jag garanterar att denne man innehade stora lungor för den lille kroppen. Det visade sig tydligt vid ett tillfälle som jag här tänkte berätta om. Vi skulle flytta, jag och min dotter och husets djur skulle flytta med. Husets djur bestod vid den tiden av en hund och tre katter samt en kanin. Frakten av hunden och kaninen var enkla att lösa värre var det då med katterna. Avståndet till nya bostaden var tretton mil med bil och frakten måste ske på ett säkert sätt. Vi hade vid tidpunkten en stycken kattbur och förhållandet var sådant att avfärd måste ske snabbt och vare sig tiden eller ekonomin tillät inköp av en till bur. Att knöla in alla tre i samma kändes inte rätt. Här tarvades snabba möjliga beslut. Jag var tvungen att komma på något som höll i en och en halv timme och som gav katten luft, det vill säga den fick inte vara lufttät. Det jag kom på i hast kanske inte var det mot katten snälla valet. Jag kom nämligen på att om jag tejpar igen luckan till kattoan kan den användas. Den innehade ju luftfilter och grejer så just då tyckte jag mig ha kommit på något bra. Det var ju lätt för mig att tycka eftersom jag själv inte behövde sitta där. Puh som blev den av de tre katterna som blev placerad där tyckte att jag hade kommit på en skitdålig idé. Den idén ogillade Puh så till den milda grad att han opponerade sig å det grövsta och sa många fula saker. Så snart bilen började rulla gav han hals så att rutorna bågnade. Jag trodde ett tag att flyglarmet gick. Puh vrålade med sina lungors kraft och den kraften var imponerande och jag väntade mig nästan se hela honom uppumpad som en ballong då han inandades det vill säga fyllde lungorna men han var sig lik hela vägen, storleksmässigt alltså. -Det luktar skit!!! vrålade han och mer därtill dessa tretton mil. Risken är att medtrafikanterna hörde honom och, precis som jag, trodde att flyglarmet gick. Färden gick förhållandevis bra trots allt. Puh förlät mig till slut och vi var de såtaste vänner mitt tilltag till trots.

Avslutningsvis erinrar jag mig en daganteckning jag gjorde förra året nämligen;

20151219

Jag blir så otroligt trött på de som inte plockar upp efter sig! Jag trampade i skit och då är det inte skojigt att ha rejält mönstrade sulor, kan jag tala om. Det värsta är att det var på min egen tomt. Så nu har vi haft ett utvecklingssamtal, mina katter och jag. Jag har instruerat om att löv INTE är tillräckligt att täcka med. Jag har instruerat om var bajspåsarna finns och talat om att Tomten INTE kommer till dem där denne riskerar få skit under sulorna på vägen dit.

Det är snart dags för uppföljning av utevecklingssamtalet och än så länge ligger katterna bra till. Hoppas att det fortsätter så.

Jag tyckte den passade bra som avslutning. Jag tyckte rent av att den passade skitbra och är rent av skitnöjd med den eftersom den är skitkul och skitkort. Men nu får jag verkligen sluta prata skit.