Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Lantisens vecka sisådär i november vecka 45 2016


Vaknade på måndag morgon och gick, i vanlig ordning, morgonpromenaden. Sedan en stadig frukost på det och sedan duscha och göra mig i ordning för jobbet. Iiihh! kände jag då jag med förtvivlan insåg att dushblandaren inte tänkte förse mig med det varma goa vattnet jag är så van vid. Jag ruckade fram och tillbaka på värmevredet och då börjde det ge mig något varmare i alla fall men varmt blev det inte. Ute var det minus sex grader och jag börjde tycka att det nog var något ditåt i mitt badrum också. Jag velade fram och tillbaka om huruvida jag skulle köra på en kalldusch eller inte men till jobbet måste jag ju och innan dess måste jag ha duschat så det var bara att bita ihop. Det var ruskigt kallt kan jag säga men jag duschade hela mig. Sedan då jag var torrlagd igen och påklädd och färdig för att åka till jobbet börjde jag fundera kring hur jag skulle lösa problemet. Som husägare måste jag ju se till att allting fungerar och när något går sönder måste ju undertecknads likviditet balanseras med möjligheter som står till buds. Jag lever under devisen ”mätta mun efter matsäcken, inte stoppa hela matsäcken i munnen på en gång!”. Jag funderade allvarligt på att jag kanske kunde skruva loss blandaren och kolla om den kunde göras ren men kom sedan på att jag inte skulle hinna det efter jag kom hem från jobbet dels för att jag kommer hem sent men också för att jag lärt mig att saker tar längre tid än man räknar med. Ibland har det hänt att jag har överskattat min förmåga att reparera saker själv. Det gäller till exempel att hitta samt ha alla nödvändiga verktyg och sedan då man väl gjort det ska allting gå friktionsfritt, det vill säga skruven ska var lätt att lossa och själva åtgärden ska leda till att jag verkligen skulle få varmvatten i duschen. Osäkerhetsfaktorerna blev så många och stora att jag beslöt mig för att jobba hemifrån samt försöka få hem en yrkesman på området. Det var ett bra val eftersom jag på en kvart fick varmvatten i duschen. Dock blev det en ny blandare och jag har inte fått fakturan ännu men det ska nog gå bra hoppas jag annars får jag dra ner på något en stund.

Tisdagen började inte riktigt så där toppenbra som man skulle önska.  Jag steg, i vanlig ordning, upp i arla morgonstund. Klädde på mig och hunden eftersom det var snöigt, isigt och kallt. Vi gick i rask takt, av vana trogen och tillvaron kändes ganska angenäm. Plötsligt for båda fötterna framåt och jag föll som en kägla och slog i bakhuvudet i gatan så det tjongade om det. Allt blev svart där jag låg på rygg som om jag lagt mig att vila men att allt blev svart berodde på att jag tittade rätt in i mössan samt att pannlampan slocknat i rena förskräckelsen. Det gjorde definitivt ont där jag slagit i skallen och för att plåstra om mig lite gick jag och grät en stund för fortsätta vår promenad kunde vi göra hade jag bestämt. Kollie blev dock lite bekymrad för hon höll sig brevid mig en bra bit och sneglade lite då och då som för att se om allt var bra med matte. Det kändes inte som att jag hade någon hjärnskakning där jag gick så jag beslöt att jag kunde åka till jobbet. Jag gick och funderade på hur detta kunde ha gått till med tanke på att jag var nydubbad på fötterna och det värsta av allt var att jag hade gjort en likadan vurpa dagen innan. Den gången var jag inte dubbad men hade välsulade skor, dock gick det bättre den gången eftersom jag inte slog i skallen i alla fall. Jag måste erkänna att vurporna satte sina spår i mitt medvetande. Jag började fundera kring vad som var orsaken till att jag la mig raklång på detta vis två gånger på rad. Började jag bli gammal och skröplig? Hade jag ändrat gångstil? Vad var det som gjorde detta? Jag började fundera på om jag skulle börja bära hjälm på mina promenader. Att se moderiktig ut under mina promenader har sedan länge inte varit prio ett för mig  (eller faktiskt inte för övrigt heller, jag tar det jag själv tycker om). Prio ett är att det ska vara bekvämt under promenaden samt att promenaden kan genomföras oavsett väder. Sedan beslutade jag mig för att testa med att helt enkelt anpassa hastigheten efter väglaget och så har skett och jag har inte lagt mig platt sedan dess. Håll tummarna att det fortsätter så.

Dagen fortsatte i samma stil för precis när jag kom till perrongen för att ta tåget till jobbet åkte den och kvar blev jag. Jag hann till och med få ögonkontakt med tågvärden som inte hunnit bort från fönstret på tågdörren samtidigt som jag pekade på en imaginär klocka på armen. Dock hjälpte inte det. De backade inte tåget för min skull. Det var bara att ta tjuren vid hornen som tydligen var nästa tåg. Väl framme i Göteborg blev jag återigen kvar på plattformen. Denna gång var det spårvagnen som triumferande lämnade mig vid Nordstan. Det var bara att konstatera att jag nog inte borde lämnat sängen denna morgon men det svårt att ta den med så så var det med det. Den senare delen av dagen blev riktigt bra så på det stora hela är jag ändå mycket nöjd med att jag faktiskt klev ur sängen även den dagen.

Förra veckan slutade ju med den stora skottardagen och denna veckan gick i samma anda. Tisdag och onsdag krävdes också skottning. Tisdag kväll var det dags för lite armkraft igen men då var det pudersnö så även om det handlade om nästan två decimeter gick det ändå lätt att skotta. Dagen efter skottade min härliga dotter så när jag kom hem från jobbet var det färdigskottat. Vilken härlig känsla! Veckan avslutades med att efter en niotimmars arbetsdag beslöt jag att en promenad på dryga nio kilometer skulle vara en perfekt och stärkande avslutning på arbetsveckan och så blev det. Promenaden började i skymning och sedan fick jag njuta av månens sken. Kollie läste Sundals ryrs nyheterna och på sina ställen fanns tydligen väldigt intressanta artiklar för där blev vi tvungna att stanna för att nosa intensivt. Vi avverkade en promenad på nio och en halv kilometer på två timmar vilket jag tycker är bra med tanke på att det inkluderar pinkstopp och lusläsning av vissa nyhetsartiklar på vägen samt isgata på sina ställen. Jag körde dubbat men utan hjälm och lyckligtvis gick det bra och lyckligtvis hade jag tidigare i veckan fått tag på exakt sådana kängor jag ville ha och som plåster på såren var det femtio procent rabatt på dem så jag anser mig vara på plan igen trots en något besvärlig början på veckan. Jag kan inte uttrycka det för ofta, känner jag, att jag njuter av den miljö jag bor i. För mig är det oerhört viktigt att ge mig själv tid för kontemplation och för mig kan det endast ske ute i naturen utan kontinuerligt trafikbrus och här, där jag bor, har jag funnit den för mig perfekta balansen.

 

På  en lantis lott faller också, anser jag, att sörja för att fåglarna blir matade och denna vecka har varit snörik vilket gjort det ännu viktigare att fylla på matborden. Mitt hus bebos också av fyra katter. Två av dem är mina och två min dotters. Alla dessa katter sitter gärna lystet och tittar ut genom köksfönstret på  det fantastiska matbord som finns på andra sidan rutan. Man ser att det vattnas i munnen på dem och det är inte jordnötterna och solrosfröna som lockar. Katterna blir så till sig att de spottar på rutan där de sitter till mitt förtret. Man ser att munnen går på dem och man hör ett smattrande ljud. Alltför ofta hände det att jag såg katterna sitta därute vid fågelborden och lurpassa på fåglarna att jag fann det nödvändigt att sätta upp hinder. Jag vill inte ha skapat en fälla för fåglarna utan jag matar dem för att de ska kunna bli mätta och för att jag tycker om att titta på dem då de äter. Att katter tar fåglar kan jag inte förhindra men jag kan försvåra. Jag sitter vid mitt köksfönster och skriver till sprakandet från vedspisen och det glada kvittret från småfåglarna som besöker matbordet utanför och solen skiner på ett vackert vinterlandskap. Morgonpromenaden är avklarad och frukosten intagen och bloggtexten skriven. Nu infann sig en behaglighetskänsla! Jag önskar er alla en riktigt bra helg!

 
 
 

Kommentera här: