Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag lägger in nya kåserier i mån av tid och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Hur dum är du?

Hur dum är du? Jag stod framför spegeln i badrummet och såg mig själv i ögonen. Vem fan ska få mig att må bra om inte jag själv? Hur skulle det ens kunna vara möjligt att någon annan skulle göra det åt mig? Jag inser ju att det är jag själv som som bär ansvaret. Jag kan tycka synd om mig själv för att jag har ont och för att det har gått som det har gått i livet men jag är här och nu. Jag måste fråga mig här och nu, - Hur vill jag att framtiden ser ut om fem år och om tio år? Just nu är min kropp så nedgången och varför är den det och var fullständigt ärlig nu. Säg bara anledningen och inget annat. Inga förklaringar för då fastnar du i ett ekorrhjul. Säg bara anledningen och inget annat. Okej, anledningen är att jag rör mig för lite men utsätter ändå min kropp för tunga påfrestningar och att jag röker och snaskar i mig mer än jag gör av med. Det är sanningen. Sådärja, det var väl inte så svårt? Nu kommer det svåra för det är här bortförklaringarna gärna kommer. Så vad måste du göra? Svar: Sluta röka samt röra på mig mer! Ja! Så sätt igång och inga bortförklaringar. Ja, det är ju superlätt! Hur i helsike ska jag få tid med det då?

 

Japp där kom den. Bortförklaringen, - Hur i helsike ska jag ha tid? Det är en viktig fråga förstås MEN låt oss titta på det från en annan vinkel. Vad händer om du inte tar dig tid då? Hur mår kroppen nu? -Jasså inte bra. -Ok, då ställer jag dig frågan -Hur dum är du? -Hur länge lyckas du med att lura dig själv? Innerst inne vet du nog ganska väl vad som krävs. -Jag tror att du lurar dig själv för den snabba belöningen. -Du vill ha mer och mer av det där goda och behagliga eftersom det ger dig en omedelbar tillfredsställelse. Visst det är ju inte psykologiskt konstigt men hur långt du låter det gå är ju ett mått på, om vi ska vara ärliga, hur mycket du lyckas med att lura dig själv, det vill säga hur dum du är. Irriterar insikten? Bra, då kanske vi kan börja.

 

Jag vill dö med hälsan i behåll! Jag hör själv att det låter uppkäftigt, ja rent av kanske stötande. Men det är inte något av det. Inte i mitt huvud i alla fall. Jag kom på det när jag funderade kring inställningen vi har till våra livssituationer. Jag funderade på hur mitt liv såg ut för sju år sedan och hur den ser ut nu. Jag funderar kring hur mina vänner mår och vad jag ser att de gör åt det. Jag känner igen mig så himla väl att det är skrämmande. Det jag kom på är inget revolutionerande. Det finns stora likheter mellan våra kroppar och maskiner. Den behöver underhållas, oljas och pysslas om. Ibland känner vi oss trötta och orkar inte. Vi kanske är så uppslukade av det vi vill uppnå och vill ha att vi inte tycker oss ha tid med att sköta om våra kroppar. I den fällan gick jag. Idag undrar jag lite kring varför. Jag är ju inte dum, jag fattar ju att musklerna blir förslappade om de inte används. Jag kräver att kontrollrutiner genomförs och att saker och ting runt mig underhålls för garantin av vår säkerhet. Jag vill tex att en buss jag åker i har fungerande bromsar.

Jag var 47 år men kände mig som 80. Jag minns ett tillfälle då jag och min dotter skulle sätta oss i bilen. På vägen dit fick jag för mig att jag ville leka kull med henne så jag rörde vid hennes arm och sa -Kull! Hennes reaktion var omedelbar och jag vände mig blixtsnabbt om ...i tanken! Verkligheten var helt annorlunda. Jag fann mig plötsligt ligga på marken som en klubbad säl. Fruktansvärt slag, hur kunde detta komma sig? Jag hade inte gjort mig illa, det var inte det, men min självkänsla hade fått sig en käftsmäll som hette duga. Jag tänkte tanken att jag snabbt skulle vända mig om och springa iväg men fötterna stod kvar åt andra hållet. Resultatet blev ju platt fall, grävandes en grop med fötterna som strävade att skruva sig åt rätt håll av kroppstyngden. Naturligtvis undrade de vad som pågick. Så aktiva hade de inte varit på länge. Okej, nu raljerar jag men sanningen är beklagligtvis inte långt borta. Jag menar, den slanka sylfidliknande kroppen jag en gång hade var så av en anledning. Den är ju en levande organism som påverkas av hur jag sköter den. Och man missköter den inte ostraffat. Om sanningen ska fram och det ska den, banne mig, så rörde jag på mig mindre och mindre och i motsvarande takt åt jag mer och mer av framför allt godis. Lägg därtill att jag dessutom rökte som skorstenen på ett kraftvärmeverk en kall vinterdag. Var och en förstår ju att det straffar sig att leva så. Det är här det märkliga sätter in. Jag lurade mig själv! Nu när jag tänker efter undrar jag såklart varför? Vad var det som gjorde att jag på något illvilligt dumt sätt fick för mig att -Ha! Den där Marjukka ska jag lura och det grundligt ändå? Svaret är så enkelt. Strävan av att må bra är drivkraften. Nu kan man ju tycka att det låter väldigt märkligt, detta att jag misshandlade min kropp för att må bra. Sanningen är den att vad gäller godis och vila ger det omedelbar tillfredsställelse. En god godisbit i munnen ger en ögonblicklig tillfredsställelse. Däremot att "plåga" sin kropp varje dag genom att inte mata den med godis, allra helst om godiset finns mitt framför näsan, och inte låta den vila utan tvärtom ger, till en början, inte omedelbar tillfredsställelse. Och här har vi nyckeln, nämligen "till en början". Kroppen är ju lite dum, en massa som ska vara ditt verktyg under ditt liv. Det är knoppen som är intelligent och kan tänka ut saker. Alltså! Det gäller att knoppen tänker klart och lär kroppen att det faktiskt är behagligt att använda den, att det är behagligt att tänja den under en

kontinuerlig basis. När knoppen äntligen lärt kroppen detta kan den inte vara utan. Då blir det en obehagskänsla som sprider sig från kropp till knopp om den inte skulle få sin dagliga dos "plåga" som faktiskt är precis tvärtom, nämligen en skön välgärning i längden.

I mitt fall gick förfallet till på följande sätt. Under barndomstiden och tonårstiden var jag mycket aktiv. Jag var, som barn, mest ute och lekte. Vi sprang, vi hoppade rep och gummi. Vi cyklade. Vi cyklade varthän vi skulle. Sedan fick jag körkort och då förändrades det. Jag tog bilen överallt! Cykeln, som hade varit ett bekvämt sätt att ta sig fram, hamnade i källaren. Det var så himla bekvämt att ta bilen. Man slapp frysa, bli blöt, anstränga sig och kånka på grejer. Att det kostade mer, förstörde miljön, var snabbare och bekvämare sket jag i då. Att min kropp inte fick sin dagliga dos av fysisk ansträngning tänkte jag inte på. Fokus låg på att hinna med arbete, fritid och alla måsten.

Naturligtvis undrade kroppen på fan. Man kan inte misshandla den, det vill säga, inte underhålla den genom att smörja den och aktivt hålla den i trim utan att märka att något har hänt. Förfallet sätter genast in och vrider sina illvilliga händer belåtet. Bekvämligheten blev en typ av drogberoende. Ungefär som rökningen. Jag tänkte ofta att jag måste ta mig ur det, måste röra på mig mer och sluta röka.

 

Varför lät just jag förfallet gå så långt? Usch vilken bra och irriterande svår fråga. Jag gör som andra, jag gissar. Jag läste någonstans att en del människor läser sig till och lyssnar på experter om hur man bäst ska sköta sig och sin kropp. Hur man bäst ska göra för att må bra. Andra lär sig den hårda vägen, det vill säga måste hamna i fysisk och/eller psykisk (och ofta går dessa hand i hand) ohälsa innan man väljer att tro på de kloka orden. Själv tror jag mig vara sån. Jag håller på och läser den andra boken om gatukatten Bob. Jamie, som Bobs husse heter, har haft drogproblem och får stor draghjälp i sin kamp att ta sig ur det av Bob. James berättar att han inte ville/kunde lyssna på sina föräldrar. Jag känner igen det. Jag erinrar mig en trotsig ovilja att lyssna på mamma. Nu, i vuxen ålder, kan jag känna igen det hon pratade om och ibland känner jag en uppgivenhet över att inse att jag har förlorat tid på denna trotsighet. Varför jag var trotsig var nog för att jag såg att mamma ibland sa en sak och gjorde en annan. Jag tror på att man MÅSTE vara konsekvent. Hur ska till exempel en förälder som planerar en massa saker men aldrig fullföljer dem kunna övertyga sitt barn att det gäller att bita ihop och våga? Man blir ju inte så bra förebild. Man visar bara hela tiden att det inte går. Så föräldrar därute, -Sätt igång! Visa era barn att det går! Ni är bannemej SKYLDIGA era barn att sätta igång själva och visa att det går!

 

Kommentera här: