Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

♪♫ Här är gudagott att vara... ♪♫

 
Jag älskar omgivningarna i Sundals Ryr. Det är vackert rofyllt och bjuder stundtals på fantastiska överraskningar. Jag går ju mina promenader i ur och skur och har under dessa upplevt en hel del. Jag har många gånger önskat att jag skulle haft en kamera med mig för att kunna fånga och dela med mig av det upplevda. En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju. Jag skulle kunna kombinera bild med ord. Oj, vad många ord det skulle kunna bli! Nu är det ju så att jag faktiskt har haft med mig en kamera ibland. Ibland har det varit en systemkamera, vilken jag inte riktigt är kvinnan att hantera måste jag nedslående medge. De gånger motivet snällt stått tålmodigt fullständigt still och inväntat tagningsögonblicket har det ju gått bra i regel. Dock är det ju inte alltid ens det har hjälpt. Jag har tagit månget foto i min dar som visat sig vara suddigt, missat halva motivet eller någon annan form av miss som kan tänkas uppstå. Jag har nog fixat alla de missarna. Det har hänt att jag haft med kamera och när det verkligen dykt upp något jag skulle velat ha förevigat har jag varit så fascinerad av motivet att minnet av kameran eller att fotografera helt försvunnit.
 
 

  Fotograf, photos graphos

Jag erinrar mig den gång jag strosade vägen fram med min ständige följeslagare och får syn på en grävling som gick omkring på åkern inte alls många meter från oss. Vi gick där brevid varandra ett tag och jag kunde nästan höra grävlingen nynna ♪nananananaanaa♪ lalala♪ där den strosade omkring. Den var så omedveten om vår, Kollies och min, närvaro att den närmade sig oss mer och mer. Grävlingar ser ju dåligt som bekant och deras hörsel är väl heller inte deras skarpaste redskap, om man så säger. Det sägs ju vara tänderna vilka de illvilligt sätter i vaderna på första bästa som korsar deras väg. Bah, säger jag, bah och åter bah. Struntprat!

Hursomhelst, eftersom denne strosande grävling uppenbarligen är så uppslukad i sin egen värld att den inte upptäcker oss och att vi kommer närmare och närmare varandra finner jag det för gott att göra den uppmärksam på detta faktum. Dess uppvaknande är så underbart fantastiskt att jag känner mig ledsen över att inte ha kunnat föreviga det medelst fotografi eller film. Den uppsyn den uppvisade hade gjort succé vida omkring skulle jag tro. Jag kan bara använda mina ord och de lyder som följer; Vi hade alltså gått där brevid varandra någon minut. Grävlingen nosade omkring helt i sin egen värld. Den såg nöjd och belåten ut där den, till synes, nynnande och trallande för sig själv, undersökte åkern minutiöst. Grävlingens väg gick något diagonalt varför det var oundvikligt att vår väg slutligen skulle korsas om uppmärksamhet inte påkallades på något vis. Jag kände det vara på sin plats att upplysa denne om Kollies och min närvaro så jag sa –Hej på dig du! Reaktionen var omedelbar. Grävlingen stannade tvärt och tittade förvånat och överrumplat upp. Nynnandet slutade med ens. Nosen arbetade för högtryck och insikten gick tydligen från nos till hjärnkontor att här fanns något läskigt som kunde hota dess lugna tillvaro. Grävlingar må ha korta ben och förhållandevis stor och relativt klumpig kropp men likt humlan kan de slå en med häpnad då de påfallande snabbt och smidigt tar sig fram då det gäller. Denne grävling tittade alltså förvånat upp, identifierade fara. Det lät till och med som att den utbrast ett förvånat –Huh? Vände blixtsnabbt om och sprang likt en sinuskurva tillbaka till åkerkanten och ner i diket.

 Grävling, Meles meles

 Det värsta är att jag har problem att fotografera husets djur också. Jag vet inte om jag gör en min som ser hotfull eller kanske rent av galen ut. Då jag närmar mig hunden eller katterna ser de antingen ut som om de är rädda för att få stryk eller så flyr de innan jag hinner fyra av.

Kanske ser jag, Marjukkus grotescus ut ungefär så här då jag ska föreviga mina djur och då förstår jag ju deras reaktion.

Resultatet blir bild på mattan eller en dörr eller i alla fall något helt annat än vad jag tänkte mig att föreviga. Igår tänkte jag mig ett foto på en spindel jag såg på vägen då vi gick vår kvällspromenad. Spindeln var stor och satt still på ett och samma ställe så länge att jag hann betrakta den från alla vinklar. Först kom jag inte att tänka på att jag hade kameran med mig men då det gick upp för min omtöcknade hjärna att så ju faktiskt var fallet tänkte jag att här har jag ju ett förträffligt offer eller ska vi säga fotegenisk posör. Jag plockade fram kameran med stor försiktighet, jag ville ju inte skrämma bort mitt motiv. Jag tryckte på kameran och stod med avtryckarfingret på avtryckaren och precis då la spindeluschlingen i racerväxeln och vips var den puts väck. Detta hände ju precis då jag tryckte av och resultatet blev en närbild på asfaltsvägen. Inte så intressant bild om jag får säga min mening.

 

 Spindel, Araneae

För att ge mig själv en chans tänkte jag att jag skulle gå runt och fotografera lite blommor De är ju stilla i alla fall. Där hade jag fruktasvärt fel. Det började blåsa!!! Resultatet blev en grön och vit suddig sörja. Men det är ju inte riktigt så illa. Ett och annat vackert foto har jag ju trots allt lyckats få.

 

       
 Pingstlilja, Narcissus poeticus                                      Häggmispel, Amelanchier lamarckii

Och i ärlighetens namn har jag ju faktiskt lyckats några gånger även med husets djur.

 

  
Älskade Kollie, Canis lupus familiaris i full fart.          Fiffie, Felis catus nyfiken på kameran.

Kommentera här: