Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

AM (Anonym Morfinist) – i Soldalens ro!

Denna text har jag publicerat en gång på Sundals Ryrs hemsida redan men jag tänkte att den faller naturligt i tågordningen efter den förra texten ("Hur dum är du?") jag la in här på min hemsida tidigare. Jag är nämligen stolt över mig själv att jag faktiskt tog tag i saken och gjorde något åt situationen.

 

Det är dags att jag kliver fram och erkänner. Nu gör jag det. Håll i er nu, för nu tar jag sats. Här kommer det.

 –Hej, jag heter Marjukka och är morfinist. Sådär, nu sa jag det. Ojoj, nu är det gjort. Men vad skönt det känns. Nu är det inte längre någon hemlighet. Det hela började för nästan åtta år sedan. Livet kändes tungt. Jag hade precis tillfrisknat från ett begynnande diskbråck men orken var borta. Jag visste inte hur jag skulle klara dagen och det var då jag föll för frestelsen. Jag ska väl erkänna att jag hade gjort det förut. Det var alltså inte första gången. Den gången bröt jag beroendet genom att bli gravid. Jag tänkte på barnet och tänkte att jag inte kunde utsätta det för en sådan pers. Dessutom orkade jag inte rent fysiskt med det, speciellt vid slutet av graviditeten. Jag höll mig borta från det i tretton år men sedan inföll dagen då jag föll för frestelsen igen.

Som jag tidigare nämnde hade jag precis tillfrisknat från ett begynnande diskbråck. Jag hade näst intill legat på rygg i en månad och den tillvaron tilltalade mig inte alls. Jag var visserligen på fötter nu men jag hade ingen ork. Det var då det hände. Jag tog till morfinet. Jag började i små doser och ökade efter hand. Stillheten och friheten här i Sundals ryr hjälpte mig att fortsätta. Det fanns ingen som kollade mig eller bevakade mig. Det var ingen som kritiserade min gångstil eller kommenterade min klädstil. Jag drog till och med in min hund i det hela. Samtidigt som jag injicerade mig själv med morfinet injicerade jag hunden. Ni kan döma mig men vid den tiden kändes det helt rätt och ska jag vara ärlig så ångrar jag absolut ingenting.

 
Välekiperat par i moderiktig klädstil.

Efter att ha varit tvungen att hålla mig inomhus i några dagar, på grund av kylan, står det nu fullständigt klart för mig. Jag och Kollie blir höga av ruset vi får av miljön här. Blodet rusar i ådrorna och en stor tillfredsställelse infinner sig. Jag inandas djupt och njuter. Den friska luften, den ljuvliga stillheten, de fantastiska vyerna och de underbara dofterna gör att kropp och själ får sin dos av välbefinnande.  Eftersom jag är morfinberoende måste jag ju få i mig min dagliga dos. Således gick jag omkring inne i huset en timme morgon och kväll de dagar kylan var nere på minus femton och lägre. Kollie hängde inte på utan låg i sin favoritfåtölj och suckade djupt. Jag gick och funderade på om jag skulle inhandla mig ett löpband. Jag tänkte att jag kunde ställa den framför TV’n och på så sätt få i mig den dagliga dosen. Jag funderade fram och tillbaka men tanken blev aldrig riktigt lockande. Jag saknade något och dessutom suckade Kollie tyngre och tyngre.

Tossor som faktiskt sitter kvar även efter en halvmil.
 
Vackra Sundals Ryr i vinterskrud.

När så temperaturen stigit till minus tretton tog jag fram tossorna åt Kollie och tänkte att jag måste prova och se om det fungerar. Jag satte i små sockar i de enda tossorna som suttit kvar av alla de otaliga sorterna jag provat. Dessa är små gummitossar som är rätt kluriga att sätta på men väl på sitter de kvar. Det fungerade och glada över att äntligen befinna oss ute i det fria slog vi till med åtta och en halv kilometer i ett svep. Det var då det stod klart för mig att beroendet inte bara innefattar det kroppsegna morfinet för både Kollie och mig. Vi måste få en dos av den Sundals ryrska utomhusluften och vyerna. Jag blev så lyrisk vid ett tillfälle, närmare bestämt en kall morgon under våren 2015, att jag slängde ihop en dikt väl hemkommen från morfininjektionen.

Ode till våren och sinnena

Morgonpromenad i frostbeklätt landskap

Soluppgång

Hög luft

Fågelkvitter

Solen värmer de frostnupna knopparna

Förnimmelserna kroppen utsätts för

väcker alla sinnen till liv

Det ger en känsla av välbefinnande

att låta sinnena ta över

Se det vackra frostnupna glittriga landskapet

Höra vårfåglarna sjunga

Känna blandningen av kylan och solens värmande strålar

Smaken av kylan

Lukten av vår

Låta sig berusas av allt detta

ger själen livsnektar

som ger livskvalitet

 

 En vacker vårmorgon.

Jag ångrar inte det minsta att jag föll för frestelsen. Tvärtom, jag njuter! En stor glädje är varje gång jag är till läkare och får konstaterat att jag är frisk som en nötkärna. Alla värden är på topp och jag känner ju själv att jag mår så mycket bättre än för åtta år sedan. Det var nämligen då jag bestämde mig för att sluta röka och börja motionera. Jag hörde på jobbet av en hälsocoach att man bör hålla på i halvtimmesintervall för att det ska ge effekt och det tog jag fasta på. Till slut blev det två timmar per dag som blev dosen. Det är det morfinberoendet jag ligger på nu och trivs med. Jag rekommenderar dig att börja injicera om du inte redan gör det. Det kostar ingenting förutom skosulor och vintertid skodubb och tasstossar. Men jag lovar att det är värt det!

Jag skulle inte alls ha något emot att starta en AM-rörelse. Jag blev riktigt glad när jag, häromdagen, hörde på nyheterna att det nu är vetenskapligt bevisat att även promenader ger mycket goda hälsoeffekter länk: http://www.expressen.se/halsoliv/stor-studie-promenader-kan-forlanga-ditt-liv-nio-ar/ . Det kan jag verkligen intyga att det gör. Så låt oss morfininjicera tillsammans. Men du, vi gör det utan sil.

Kommentera här: