Vädret är något vi gärna pratar om. Allra helst om vi känner att något bör vi ju säga då vi befinner oss brevid främmande personer och känner att det var värst vad pinsamt tyst det är. Vid de tillfällena pratar nordbon väder. Jag är nordbo och nu pratar jag väder och faktiskt också i vädret, eller åtminstone ut i cyberrymden i alla fall. Idag var vädret alldeles fantastiskt. Det är vår i luften och tvätten hänger ute på tork för första gången på året. Jag känner mig precis lika yster som husets hund och katter gör så nog har våren kommit. Jag har sett årets första fjärilar och flugorna börjar sömningt surra. Något annat som också kommer fram är guldögonsländorna. De fladdrar omkring nära lampor och gärna på TV-rutan. Det resulterar hos mig i att jag har två katter sitter framför TV-rutan ivrigt jagandes guldögonsländor och andra eventuella fän mitt i den spännande deckaren jag förtvivlat försöker följa.

 

 

Grannen har vaknat och springer omkring och gräver hål i backen här och där letandes något att äta. Jag talar om grävlingfamiljen som bor under det andra huset. Ännu har jag inte sett mamman stöta bort fjolingen. Det är å andra sidan inte varje vår jag märker när det sker. Men vissa vårar är telningen motsträvig och jag har alldeles för stor respekt för deras tänder för att gå ut mitt i skärmystlingen och uttrycka mina synpunkter. Idag under kvällspromenaden såg jag en av bygdens tranor. Det är också ett vårtecken. Ett annat är ugglans hoande. Ugglan under gårdagkvällens promenad hade en helt annan dialekt än de jag är van vid. Normalt låter de hohohohooo. Viss nyans har jag noterat bland dem. Kanhända det var olika typer av ugglor. Alternativt talade de olika språk. Jag och min dotter noterade en som lät hohohohooo...ho under den timmen det tog för oss att promenera runt en kväll i Sundals ryr. Häromkvällen hörde jag en som pratade baklänges nämligen ho...hohohohooo. Igår kväll lät den då hoande ugglan hooou...ho. Jag har alltid hört det sägas att vill man veta någonting så fråga ugglan och det gjorde jag igår kväll. Jag frågade den vad den menade med hooou...ho och den svarade hooou...ho. Jaja, det må så vara men det blev ju inte jag klokare på.

 

För min del får det gärna blåsa vårvindar friska så att snö och is smälter bort. Jag trodde idag under morgonpromenaden att det skulle bli en riktigt blåsig dag men så blev inte fallet. I väntan på vårstormen lägger jag in två gamla vinterstormar nedan.

 

6 december 2015

Sådär, jag tror minsann Helga håller på att tröttna. Vi har gjort sällskap i drygt 3 mil över helgen. Under senaste promenaden som avslutades alldeles nyss, var Helga mer en lätt bris i jämförelse. I fredags bråkade hon med mig så att jag blev sur på många sätt. Igår försökte hon slita av mig sydvästen men tji fick hon. Rosetten satt ordentligt knuten under hakan. Dock lyckades hon få brättet att fladdra likt occlusion glasögonen på jobbet fast i mycket snabbare takt. Detta gav lite av en stroboskopeffekt , då jag såg, inte såg, såg, inte såg...
För den oinvigde fungerar occlusionglasögon så att man har dem på sig och ena sekunden ser man genom dem för att i nästa inte kunna se ett muck eftersom tittgluggarna täpps till likt stängda persienner. Vi har mycket skoj för oss på jobbet.
Nåväl, imorse fick hon reflexvästen att fladdra likt lärkvingar så jag gissar att jag såg ut som en blinkande "saftblandare" där jag gick vägen fram. Vidare sitter det ju stora tvättråd i nacken på dessa reflexvästar och jag har en viss förmåga att glömma att lägga över jackhuvan vilket jag ju gjorde imorse. Helga tog tag i denna lapp vilket gav upphov till ett lustigt ljud bak i nacken. Drrrrrrrrrrrvrrrvrvrvrvr lät det samtidigt som hela västen lät flrp, flrrrrp, fluuuurp, fläpp, fläpp. Jag gick omkring som en hel konsert under morgontimmarna.
På tal om konsert. Vi var till Vara konserthus igår, min dotter och jag och njöt av Bo Kaspers orkester. Vägen dit och hem var stundtals lite intressant. Emma hade ju lyckats tappa rösten. Vart hon tappat den vet ingen. Vi talade således inte mycket. Jag glömde mig emellanåt och ställde någon fråga och i sin iver att försöka svara ansträngde hon sig och rätt vad det var bröt rösten fram och det lät som TÖÖÖÖT. Gissa om jag blev rädd! Och inte begrep jag vad hon sa heller. Men jag älskar henne över allt på jorden ändå. Kram på dig, Emma! ...och alla er andra också och ha en fortsatt härlig andra advent!

 

Vaknade till ett lugnt Sundals Ryr. Allt verkade så stilla. Så till den grad  att jag kände mig tvungen att kontrollera huruvida det verkligen var sant eller ej. Egon kanske låg och lurpassade bara. Likt en katt som gör sig platt och trampar för att få riktig fart när det är dags. Jag stack försiktigt ut näsan och likaså gjorde hunden Kollie. Vi smög båda fram som för att vara beredda att försvara oss då Egon skulle överfalla oss. Vem är då denne bråkige Egon? Jag ska här presentera er för varandra.  Jag kände inte Egon till en början. Under hela lördagen rapporterades det på radion om denne Egon. Det varnades om hans framfart. Det uppmanades att stanna inne om man absolut inte måste ut. Jaja, tänkte jag, ni skrämdes om Svea också. Inte var hon farlig. Det har tyckts mig, på senare tid, att man ropat -Vargen kommer! lite i onödan. Jag talar ju förstås om SMHI’s varningar. 

Dock skulle det visa sig att Egon var en vresig typ. På lördagsförmiddagen rapporterades det om översvämningar, strömavbrott och hårda vindar. Jag, som gick omkring i Bollerud kände inte alls av detta. Allt var lugnt och fridfullt, som det oftast är, i Bollerud. Fram mot eftermiddagen började det fläkta lite. Grannen och jag tog en promenad uppåt fjället, med hundarna och vi konstaterade att ”lite fläktar det nog allt”. Antagligen hörde Egon detta och tänkte ge oss på näsan för ”liten fläkt”. Fram mot 17-tiden satte det igång. Jag tänkte tanken att det var skönt att vi har nedgrävda elkablar för då kanske vi får behålla strömmen.

Jag hade knappt hunnit tänka den tanken förrän det började. Strömmen kom och gick så ofta att jag ett tag trodde att vi alla hus gemensamt skickade morsekod för att be om hjälp uppifrån. Det verkade ha nått fram för när jag vaknade på söndagen var strömmen tillbaka. Jag är glad att jag har en vedspis på vilken jag kan laga mat och som kan ge värme. Vid ett tillfälle då strömmen gick var jag på väg nerför trappan. Mörkret blev så överrumplande att jag höll på att ta hela trappen i ett steg, då allt blev svart. Efter det åkte pannlampan på och den fick sitta på hela kvällen. Tända ljus i alla rum, i med nya batterier i radion och fyr i vedspisen gav en mysig om än något orolig kväll. Oron bestod i huruvida Egon skulle ta tag i mitt tak med sina 29 m/s och lämpa av det hos grannen eller ej.

Egon hade börjat härja ordentligt nu. Hunden och katterna var lite på vakt. Själv hörde jag hur det riste i taket och höll tummarna för att det skulle hålla. Stjärnhimlen är vacker men jag behöver inte ha tillgång till den inifrån, om ni förstår vad jag menar. Sista gången strömmen gick, dvs sista gången innan jag skulle lägga mig, gick jag runt i huset och släckte allt som var på och tänt. Det är inte lika enkelt att genomföra denna enkla syssla i mörkret. Man får liksom ingen återkoppling på det man gör. Detta resulterade i att jag, mitt i natten, vaknade av att sovrummet badade i ljus och Tv’n skrålade för fullt. Nåväl, jag släckte ner allt och fortsatte min skönhetssömn. Vid 07:00 på söndag morgon var det dags att vakna och det var också då jag smög mig fram för att kolla huruvida Egon bara lurpassade eller om han verkligen hade lämnat Sundals Ryr bakom sig och sökte sig till andra nejder för att ställa till. Jag kom fram till att Egon lämnat oss. Ytterligare visade det sig, vid en snabb okulär besiktning under den sedvanliga morgonpromenaden, att denne omtalade härjningsman inte lämnat några större spår runt Bollerud och Östra Bleken. Åtminstone inte vad jag kunde se med blotta ögat och då bör vi inkludera myopi och brytningsfel som varande handikapp. Lägg därtill lite hyperopi och vi har identifierat hela skalan på undertecknad. Javisst har jag glasögon men jag använder dem inte hemma eftersom jag anser mig se bra ut ändå. Jag gick och rensade vägen från kvistar vilket var, i princip, det enda jag såg från där jag gick.

Om någon har andra erfarenheter av Egon är jag idel öra om denne någon vill berätta det för mig. Jag skriver gärna om det också. Men så länge får ni ursäkta min okunnighet och nöja er med att detta är historien om mitt möte med Egon.