Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Hör du dåligt?

Under en av mina otaliga resor till och från jobbet hade jag nöjet att träffa en äldre herre som jag kom i samspråk med. Det var den äldre herrn som var den mest talföre av oss. Jag hade precis börjat läsa en bok som jag var väldigt nyfiken på. Jag hade hört mycket talas om den och många i min omgivning hade rekommenderat mig den. Sålunda hade jag stoppat näsan djupt in i boken och visade min vilja att fortsätta läsa så tydligt jag bara kunde. Jag gav mannen som satte sig brevid mig en hälsningsnick och stoppade sedan tillbaka näsan i boken som för att markera att jag ville läsa inte prata. Jag började känna att mannen inte kände för att sitta tyst under sin resa. Han suckade högljutt och började prata som för sig själv. Jag uppfattade inte riktigt allt eftersom jag försökte insupa orden i boken eller om det var att han mumlade svårförståeligt. Efter ett tag började jag inse att han på olika vis pockade på uppmärksamhet. Jag var ändå osäker på huruvida han pratade med mig eller för sig själv eftersom jag hade svårt att uppfatta vad han sa. Fördomsfullt funderade jag på om han var drucken eftersom han sluddrade. Men då borde jag känt en doft av alkohol och det gjorde jag inte. Jag hade inte givit upp utan stack näsan ännu djupare in i boken men jag hade oerhört svårt att koncentrera mig på innehållet i densamma. Jag tappade hela tiden bort mig och började om på samma rad. Vi hade redan hunnit åka en stund men jag hade kanske hunnit läsa en rad eller två. Jag kom inte ens ihåg vad det stått på de raderna som jag läst om och om igen.

Jag kände att en kamp utspelades mellan oss två. Han var den starkare. Plötsligt frågade han högt och tydligt -Vad läser du för bok? -Svinhugg, svarade jag. Jag hade ännu inte givit upp så jag stack näsan i boken igen men mannen gav sig inte så lätt. -Vad handlar den om, frågade han. Tja, sa jag, den handlar om två kvinnor... -Va? sa han. Jag höjde volymen några snäpp. -Två kvinnor som... -Två vaddå? frågade han. Jag höjde volymen ytterligare. -KVINNOR skrek jag. Åtminstone tyckte jag att jag skrek. Mannen och jag satt i ena änden av vagnen och jag vet att de som satt i andra änden hörde mig väldigt tydligt för det gav skruv. Hela tågvagnen tystnade och lyssnade på vad jag hade att säga. Här, konstaterade massan, är visst en person som vill göra sin röst hörd.

-Vad är det med dom då? frågade han. Jag började svara att det handlade om deras vänskap. -Va? frågade han. Jag hade sänkt volymen till samtalsnivå igen eftersom jag fann det vara lite jobbigt att överrösta hela tågkupen och jag började få en släng av prestationsångest då jag plötsligt insåg att jag skulle recensera det lilla jag läst inför hela vagnen. -JA ALLTSÅ DET HANDLAR OM TVÅ KVINNOR SOM ÄR VÄNNER OCH...TJA VAD SKA JAG SÄGA...JAG HAR INTE KOMMIT SÅ LÅNGT I BOKEN ÄN vrålade jag och kände att jag verkligen inte ville recensera den inför hela tågkupen. Jag hade ju inte läst på så bra inför denna överrumplande uppgift. -Nähädu, sa han och fortsatte -Jag har varit på Sahlgrenska idag för ettårskontroll för prostatacancer. -Åh, sa jag och nu hade han ju fångat min fulla uppmärksamhet. -Hur gick det? frågade jag. -Det har inte kommit tillbaka. -Härligt, sa jag. -Då är du glad? -Va, sa han. -DÅ ÄR DU VÄL GLAD, skrek jag och hade återigen hela tågvagnens uppmärksamhet. -Är jag glad? frågade han.

Jag började känna att denna dialog inte skulle bli någon lätt uppgift alls. Till saken hör också, som jag tidigare nämnde, att han sluddrade lite så jag hade lite svårt att förstå vad han sa emellanåt och han pratade stundtals ganska tyst. Han var inte drucken. Det hade jag redan konstaterat. Vad orsaken till sluddrigheten var vet jag inte men emellanåt fick jag be honom upprepa sig både en och två gånger. Detta utvecklade sig till ett märkligt, stundtals rent surrealistiskt, samtal. Mannen hörde tydligen riktigt härsket MEN han pratade själv väldigt tyst och emellanåt sluddrande vilket resulterade i att det för medresenärerna måste förefallit som att jag var mycket märklig och oberäknelig eftersom jag rätt vad det var, faktiskt "ur tomma intet" vrålade ut någon form av förkunnelse. -MÅR DU BRA NU DÅ? frågade jag. -Ja, jag är riktigt glad. -När jag kommer hem ska frugan och jag ta oss en whiskey. -Det gör ni rätt i svarade jag. -Va? frågade han. -DET GÖR NI RÄTT I, skrek jag. -Nej det är inte lätt, svarade han och nickade. Jag kände det som att vår dialog var två separata monologer och fnittrade inombords lite nervöst. Jag hade ju insett att allt jag sa till denne man måste jag säga så pass högt att det skulle bli inför hela tågvagnen för att mannen överhuvudtaget skulle höra vad jag sa. Min hjärna gick på högvarv för att komma på något som lämpade sig att skrikas ut som om vore det en förkunnelse nu när jag dessutom kände till mera fakta. Mannen hann såklart förekomma mig. Han berättade lite statistik om cancer och berättade också om vilken oerhörd tur han hade haft. Speciellt i jämförelse med många av de vänner han hunnit känna under sin behandlingsperiod. Många av dem, berättade han, hade inte fått sin diagnos så pass tidigt som han och hade av den anledningen en alltför långt gången sjukdom. Så till den grad att den tagit över kroppen. Han hade ju haft turen att i ett tidigt stadium få påbörja en bekämpning mot det som hade börjat äta av hans kropp och hade nu befunnits vara av med det helt.

Fullt förståeligt att de skulle fira. En tid av rädsla och kamp och oro var över för denne familj. Underbart! Jag kan bara, för egen del, konstatera att våra livslotter kan vara så olika. Några kämpar för sitt liv. Några klarar det och några inte. Andra behöver aldrig kämpa med livet som insats. För egen del har jag varit helt förskonad medan jag haft vänner som kämpat och inte klarat sig. Jag kan bara känna en ödmjukhet och vad gäller mina vänner känner jag en stor saknad och tacksamhet för att jag fick den äran att lära känna dem. Jag känner också tacksamhet för att denne man propsade på uppmärksamhet för han gav mig en solskenshistoria samt en hint om tid för reflektion. Det kan man nämligen behöva ibland så att man förhåller sig till de verkligt värdefulla referenserna och kanske inte tar sig själv och allt runtomkring på så stort allvar jämt. Det gäller att kunna skratta åt sig själv och att låta andra skratta åt en emellanåt också för ibland är man faktiskt inte riktigt klok. Som till exempel den gången då jag gick omkring och letade efter min mobiltelefon och inte kunde hitta den. Jag minns att jag till och med hann tänka igenom när jag hade den senast och skulle precis säga till den jag talade med att jag inte kunde hitta min mobil då jag insåg att den jag talade med talade jag med i min, just det, mobil.

Kommentera här: