Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Sök och du skall finna...

 

Jag hade, som vanligt, en hög med böcker som stod på kö för att läsas. Jag börjar nu på äldre dar ge böckerna i högen en mental kölapp. Så gjorde jag inte då jag var yngre. Då kunde jag vara lite otrogen och plötsligt bara lämna en bok för en annan. Således kunde jag ha ett antal böcker i bokhyllan med en sidomarkerande lapp. Inte så snyggt kanske men akt och mening var ju att läsa färdigt dem så fort tillfälle gavs. En del glömde jag ju bort och kan fortfarande idag hitta böcker som jag påbörjat där en lapp avslöjar detta faktum. Numera har jag lite svårare att vara otrogen. Jag läser oftast hela boken innan jag påbörjar en ny. Denna omtalade gång hade jag tre böcker i högen då jag befann mig i en butik och fick syn på en bok som jag bara måste inte bara läsa utan också ha. Tilläggas skall väl att det senare sa jag för att jag inte bara är en bokmal utan fastmer en possessiv sådan dessutom. Jag måste ha böckerna i min hylla. Att låna dem ger inte samma tillfredsställelse. Således har jag ett rum i mitt hus som bara innehåller böcker och som jag kallar mitt lilla bibliotek.

                       

Nåväl, för att återgå till butiken, jag såg en bok som jag måste läsa och som jag egentligen ville börja läsa bums. Det var då jag insåg att jag bebor en bokköpolis. -Hallå där! sa polisen, det är inte okej. Det finns tre andra böcker som ska läsas först och därmed basta. De kan uttrycka sig burdust de där bokpoliserna tydligen. Jag blev så överrumplad att jag valde att lyda. Men oj vad svårt det blev. Jag hade faktiskt en mycket svår tid framför mig. Den köpta boken låg där och lockade och pockade. Jag tog den i min hand då och då, jag menar, kände lite på den och så och läste på baksidan och kollade var den var tryckt och sånt där som känns angeläget att känna till. Men ganska snart dök bokköpolisen upp igen. -Ajabaja, sa den. Tänk på bokkön! Tiden gick och med alla måsten jag tillskansat mig kunde jag inte påskynda processen så jag började bli lite orolig för att boken skulle hamna på fel ställe så att jag inte skulle hitta den då det var dags. Hmm...en plan tarvades. Här säger den ordningssamme, -det är väl inga problem?! På det svarar jag, -Jag är INTE ordningspolis och har således inte alltid ordning på allt men oftast, måste jag säga, har jag koll. Alltså utsåg jag en plats att lägga boken på så att den skulle få ligga i fred där tills jag skulle börja läsa den. Jag la den således på ett bra ställe. Samtidigt som jag gjorde det kände jag en liten oro under skinnet om att jag, då det var dags, skulle ha glömt stället och behöva leta i timtal. Vi kan väl kanske säga att det har hänt någon gång att jag har behövt göra det men oftast vet jag precis var jag har grejorna. Jag kommer att tänka på en Mamma Mu bok, den där Kråkan städar på så sätt att han lägger allt i en hög mitt på golvet. Då Mamma Mu frågar hur han ska hitta det han söker om allt ligger i en stor hög svarar han resolut, -enkelt jag lägger allting överst. Så fiffigt tycker jag, det är de enkla lösningarna som är bäst kan man tänka.

 

Tiden gick och jag började nå bokköns slut. Jag hade inte rört boken sedan jag lagt den på det där utmärkta stället eftersom platsen inte var så framträdande och avslöjande. Det hade också hållit min bokköpolis på plats vilket kändes skönt. Man vill ju inte ha någon som knäpper en på fingrarna hela tiden. Jag är ju vuxen, för bövelen! Eller...? Plötsligt en dag hade jag tagit mig igenom bokkön. Jag tänkte då jag slagit ihop sista boken i kön att nu är det äntligen dags. Nu ska jag ta fram boken. Äntligen! Hmm...var la jag den nu då? tänkte jag. Efter en snabbtitt på första tänkbara stället insåg jag att jag måste läsa något annat denna dag. Nästa dag var jag övertygad om att jag skulle hitta den. Vad förvånad jag blev. Inte heller denna gång uppdagades det luriga gömstället. En mer strukturerad eftersökning krävdes, insåg jag. Jag måste alltså ta till det tunga artilleriet varvid jag rynkar pannan i djupa veck och rannsakar mitt inre. Jag försöker tänka ut var det skulle kunna vara jag, vid tillfället, tyckte det var lämpligt at placera dyrgripen för att genast hitta den då nöden så kräver. Dagsformen på mig kan ju variera. Vissa dagar är jag riktigt klurig och om det var en sådan dag vid tillfället av vald lämplig plats har jag verkligen ingen lätt uppgift framför mig i mitt letande. Ingen ide att hemfalla åt grubblerier kring den filosofiska frågeställningen nu, tänkte jag, utan hoppa på pudelns kärna direkt är min paroll sen får vi hoppas på det bästa. Alltså, bara att börja leta medelst panna i djupa veck.

Efter att ha haft pannan i djupa veck en lång stund under vilken jag sökte på ett antal -jadärmåstedenjuligga-platser, ja till och med så lång stund att det tog dagar att släta ut det igen, fann jag äntligen klenoden. Vilken bra plats jag hade valt! Den var ju perfekt. När jag tänke efter borde jag inte ha behövt leta egentligen. Placeringen var ju så jag, det vill säga klok och förståndig. Om jag bara hade satt mig ner och inte stressat upp mig utan slappnat av och bara låtit det komma till mig så hade jag sluppit lägga ner så mycket energi på onödigt letande. För det är ju faktiskt som så, -jag vet precis var jag har grejorna.

 

Jag har dessutom insett att jag är synsk. I alla fall om jag lägger manken till. Den dag som idag är har jag åstadkommit ett hat trick det vill säga tre stycken bevis på min synskhet. Håll i dig för här kommer de.

 

Bevis nummer ett; Imorse när jag satte mig på tåget tänkte jag att om jag sätter mig på det här tåget så kommer jag slutligen att hamna på jobbet. Och tro det eller ej men jag hade faktiskt rätt.

Bevis nummer två; Under dagen sa jag till mig själv, -Marjukka, du kommer inte att bli miljonär idag heller. Och se där, en snabbtitt på bankontot blev bevis nummer två.

Till sist bevis nummer tre, Då jag skulle ut på kvällspromenaden märkte jag att det regnade. Jag gick ut och kände hur mycket men bedömde då att det var så lite att jag inte skulle behöva regnställ. Jag gick in för att sätta på Kollie sele och mig själv skor och jacka. När jag väl kom ut igen regnade det mera. Jag hävdade dock att jag skulle klara mig utan regnställ så jag gick vidare med en åsnas envishet. Jag insåg emellertid väldigt snart att det skulle behövas ett regnställ trots allt. In igen för att byta om till full mundering. På vägen in muttrade jag för mig själv att vänta bara när jag är färdig med ombytet kommer det att ha slutat regna. Vad tror ni nu hände då? Just precis, det hade slutat regna. Et voila! Således kan jag utbrista ett -vilket skulle bevisas!

 

 
 
 

 

Kommentera här: