Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Första parkett!

Ibland räcker det med att bara vara så händer det saker mitt framför ögonen på en. Det liksom bara serveras ur tomma intet. Då gäller det att ta vara på de tillfällena och vårda dem ömt i minnesbanken. Jag måste göra det genom att skriva ner dem eftersom mitt minne sviktar emellanåt. Jag skulle kunna uttrycka det så att detta mitt skrivande är mitt minneskort alternativt minnepinne. Jag hörde häromdagen några personer diskutera hur kasst det var förr innan datorn fanns. Hur man var tvungen att lagra allt i olika dokument som ingen hittade sen för att inte tala om det stora lagringsutrymmet detta krävde. Jag satt en bit bort från dessa personer så jag fann inget naturligt sätt att kasta mig in i diskussionen. Det hindrade mig ju inte att tänka desto mer. Jag höll med om båda påståendena men för min personliga del finns det minst fyra invändningar mot att elektronisk lagring är det bästa. Dessa invändningar är i nu nämnd ordning;

                                                             

1.       Det fantastiska med att hålla det rent handgripligen i handen t.ex. en bok, dokument, foto etc.

 

2.       Man slipper laddningsproblemet. Är enheten inte laddad är det svårt att se något.

 

3.       Det kan vara lika svårt att hitta saker i ett elektroniskt lagringsutrymme som i ett fysiskt.

4.       Fullt läsbart i fullt solsken.

 
Således skriver jag ner mina minnen elektroniskt (ironiskt nog, med tanke på ovanstående) för att ha dem kvar samtidigt som jag funderar på att samla dem i en bok. Jag har faktiskt skickat manus till olika förlag men inte fått napp. Kanske framgent? Drömma får jag ju göra. Jag menar det är ju tillåtet.

För några år sedan befann jag mig i köket då min dotter ropade från ett annat rum. –Mamma, vilka är de här som står på vår gräsmatta? –Står det några på vår gräsmatta? frågade jag. Jag behöver lite betänketid emellanåt så att signalen hinner med via synapserna däruppe i hjärnkontoret. –Ja, fyra stycken svarar min dotter. –Känner du inte igen dem? frågar jag. –Nä jag har aldrig sett dem förut, svarar min dotter. –Gå och fråga vad de vill, instruerar jag. –Nä det får du göra, svarar min dotter ovillig att ge sin mor en hjälpande hand. –Grrmmbll...muttrar jag eftersom jag stod och diskade och då måste avbryta diskandet och torka händerna. Detta samtidigt som jag tänker, vad är det för konstiga människor som står på min tomt och inte kommer och ringer på och ger sig tillkänna. Lite artighet bör man väl ändå visa, tänker jag. Som om min dotter läser mina tankar säger hon plötsligt –De är nog riktiga fårskallar. –Varför säger du så, vad gör de då? frågar jag. –De står och äter. –Va?! –Nä nu, tänkte jag, går skam på torra land. Här skall till räfst och rättarting! Snabbt torkar jag händerna och stövlar resolut ut ur köket i syfte att säga besökarna några väl valda ord då jag på min väg stannar till vid fönstret och tar en snabb titt på fårskallarna, jag menar besökarna. Plötsligt stannar jag till i min framfart då jag ser att min dotter har rätt. Det är verkligen fårskallar, bokstavligt talat, som står där och äter på min gräsmatta. Min dotter ser nöjd ut för att hon lyckades lura mig. Hon känner mig så väl. Hon vet att om jag blir tillräckligt upprörd går jag och skäller rätt ut.

 

Där stod ju mycket riktigt fyra stycken får mitt på min gräsmatta. Får är, som bekant, snälla djur samt mycket trevliga tycker jag. –Undrar vems dessa är? sa jag. –Vi måste ta reda på det för de kan ju inte springa omkring lösa så här. De kan bli påkörda eller villa bort sig alldeles. Jag klädde på mig och gick ut på verandan och tittade runt via fönstren där för att se om någon ägare fanns till buds. Jag såg ingen. Jag öppnade dörren ut och där stod vi och tittade på varandra, alla fårskallar, en bra stund. Jag för att jag plötsligt befann mig långt borta och vid pass fyrtio år och lite till tillbaka. Vi hade får då jag var liten och jag trivdes väldigt bra med alla gårdens djur, så också fåren. Nåväl, här kan jag ju inte stå, tänkte jag. Jag måste ringa grannarna och höra om de har blivit av med några får. Sagt och gjort och det visade sig då att det var grannens får som tydligen tyckte att gräset var grönare på andra sidan. Slutet gott allting gott. Grannarna fick tag på alla sina får som glada och nöjda strax befann sig i sin fålla igen.

Ett annat tillfälle då jag ”befann mig på första parkett” var då jag hade mina Leonbergerhanar för ett antal år sedan. En av dem hade varit dålig i magen, det vill säga lös i magen och det kan tära på både hund och matte. Av någon märklig anledning verkar det vid sådana tillfällen som att det aldrig tar slut på substans att bajsa ut. Visserligen kan vägen från matsäck till avloppet vara långt på en Leonberger men att springa ut varannan timme timme ut och timme in kan tära på en till det yttersta. Dagtid var väl okej men natten blev fruktansvärt jobbig. Jag fick rusa ner och öppna dörren ut vid ett flertal tillfällen. Dagen därpå serverade jag honom kokt ris på morgonen. –Fnys, sa Nalle som hunden hette. Nåväl, till kvällen får du havregrynsgröt. Kvällen kom och jag serverade Nalle havregrynsgröt. Nalle tittade på maten, smakade lite och sedan tittade han på mig igen såsom sägandes –Menar du allvar? Är det här det enda jag får att äta?! –Ja, svarade jag. -När jag ser att din mage har återhämtat sig får du vanlig mat igen, sa jag till honom för ja, jag pratar med mina djur som om de förstår precis allt jag säger. Efter två dygns diet hade jag sett att Nalles mage var i ordning igen så jag serverade honom hans vanliga mat. Han ställde sig och åt med frisk aptit och plötsligt mitt i maten tittar han mot mig och säger med munnen full av mat –Nam, nam, nam. Jag blev alldeles paff. Jag stod med munnen öppen som en fågelholk sedan frågade jag min dåvarande man, som stod i närheten. -Hörde du det där? –Ja, säger han varvid jag drog en lättnadens suck. Det var inte som jag inbillade mig.

 

En tredje gång hände alldeles nyligen då jag var på väg hem från jobbet. Jag satt och körde min bil och njöt av att snart vara hemma efter en hel dags slit på jobbet. Jag var alldeles i slutetappen på den långa väg jag har hem från jobbet. Spårvagn och tåg var redan avklarade samt drygt tre fjärdedelar av bilsträckan. Jag närmade mig stället där jag brukar hålla ögon och sinnen på helspänn. Är man inte försiktig kan man få en höna på grillen och det vill jag ju inte. Inte på bilens grill i alla fall. Ingen höna syntes dock till vid dikeskanten eller på vägen men plötsligt kom något mycket större farande. Jag hajade till och lyckligtvis är reaktionen relativt snabb för foten gick snabbt över till bromsen och bromsarna fungerade också för en kraftig inbromsning och lite undanmanöver gav mig möjligheten att hamna bakom det flyende djuret som korsade min väg. Märkligt vad man hinner tänka många saker på kort tid. Jag tänkte i nämnd ordning (om jag inte glömt något) vad!?, älg!, bromsa!, nej rådjur?, härligt jag hann bromsa!, ponny??. Plötsligt befann jag mig precis bakom en ponny som hade beslutat sig för att trava vägen fram. Jag blev lite bekymrad och började fundera på hur jag lämpligast skulle hantera denna situation. Jag hann fundera på om jag skulle stanna bilen och springa efter men samtidigt tänkte jag att hästen troligen skulle bli rädd för mig och försöka springa ifrån mig. Den kände ju inte mig menar jag. Plötsligt likt skjuten ur en kanon kom ägarinnan springade efter rymlingen. Då kände jag mig plötsligt lugn och tänkte att nu löser det sig. Jag körde sakta upp jämsides med ägarinnan och tog ner sidorutan, lite flott, och frågade –Kan jag hjälpa till på något sätt? –Nej, jag vet inte, svarade hon. –Den ska nog till sina kompisar längre bort här bara. Ägarinnan är en god sprinter och snabb i fötterna och verkade ha koll på läget så jag saktade in och stannade bilen i försök att inte skrämma i alla fall.  Från min bil kunde jag se ägarinna lockande lubba efter rymlingen för att till slut få den på andra tankar. Jag såg hur ponnyn saktade in och slets mellan kompisarna längre bort och sin ägarinnas lockrop. Ägarinnans lockrop segrade och ponny och ägarinna gick tillsammans tillbaka. Då de passerade mig tog jag ner rutan igen och sa –Det är tur du är snabb i fötterna! Ingen ska säga att det är händelselöst här i nejden.

        
 
 
 
 

Kommentera här: