Nu är jag tillbaka i Soldalens ro. Att bo här gav mersmak, kan man säga. Jag måste ju instämma i vad de ristade in i hällarna – Soldalens ro. För det är det verkligen. Här kan man ladda batterierna efter en heldag på jobbet. Jag känner att jag faller in i rytmen när jag kliver av tåget på Göteborgs central och tar mig genom Femman huset till Lilla Bommen för att ta spårvagnen vidare till jobbet. Stegen ökar takten och troligen andra saker i kroppen också. När jag sedan kliver ur bilen här hemma i Sundals Ryr igen kan jag finna mig själv sittandes så en stund och njuta av tystnaden. Det är ljuvligt! Inget trafikbrus, ett sådant där ljud som finns där hela tiden och får stresshormonerna att gå på högvarv. Möjligen kan man höra fågelkvitter och det ökar åtminstone inte mina stresshormoner, snarare tvärtom.

Jag flyttade hit för 15 år sedan med min dotter och dåvarande man. Min dotter var då 4 år och vi hade under hennes första år bott i Skövde och i Vårgårda. Att flytta ut så på landet påverkade oss alla så klart. Jag minns en dag då min lilla telning stolt visade upp en målning hon hade gjort. Jag tog emot pappret och vände på det och stelnade till. Pappret var alldeles svart. Hur jag än tittade fanns det inte en endaste liten färgklick av annan kulör. Hon hade inte ens missat en endaste liten fläck. Det svarta täckte hela pappret, varje liten millimeter. Jag hade ju läst en del psykologi i min dar och tänkte herregud, denna lilla flicka har tagit mycket skada. Var gick det fel, tänkte jag? Jag tror att något som -vad fint! kom lite svagt över mina läppar. -Vad är det för något? Jag måste ju hålla skenet uppe i alla fall. -Natt i Bollerud! Svarar min underbare dotter med en stor självklarhet. -Ah, tänker jag och drar en lättnadens suck. Det är ju klockrent! Om man kommer från tätbebyggt område med gatubelysning tända så fort det blir mörkt blir ju natt i Bollerud ”rena natta”, om ni förstår vad jag menar. Det blir verkligen becksvart när det inte finns gatubelysning och grannar tätt inpå, med sina lampor tända , som lyser upp i mörkret.

Originalmålning av Emma Sagesjö.

Gatubelysning eller icke så är ju inte dagen till ända och sysslorna slut bara för att mörkret fallit. Till exempel så gick vi ju ut och gick med hundarna på kvällarna, min dotter och jag. Till detta införskaffades pannlampor. Allt som ofta ville min dotter att vi skulle släcka lamporna för hon ville se hur mörkt det blev. Nu vet ni ju alla att ögonen vänjer sig efter ett tag, stavar och tappar och allt vad det heter, så effekten blev ju ganska kort. Men då kom nästa överraskning för min telning. -Titta mamma, vad mycket stjärnor och vad nära dom är! -Faster har inte så här mycket stjärnor hos sig. Till saken hör att hennes faster spelade en mycket stor roll i min dotters liv vid denna tiden. Allt jämfördes med hur det var hos faster. Faster bodde och bor inom tätbebyggt område. Således var inte stjärnorna lika synliga hos henne. Jag försökte förklara för min dotter att faster ser samma stjärnor som vi, men så lättlurad var inte min dotter. Vi måste faktiskt åka bil i flera timmar för att komma till faster. Men stjärnorna följer ju inte med, de stannar vid huset. Vad knasig du är mamma. Men jag måste instämma med min dotter, himlavalvet blir översållat med stjärnor och det får man chansen att se här ute i Sundals Ryr. Att titta på himlavalvet en klar vinterkväll ute i det vackra Sundals Ryr, med tystnaden och stillheten och ibland ett och annat djur som låter, får en att känna sig rik.

Nu har jag flyttat tillbaka efter att ha bott inne i Göteborg i två år. Skillnaden är enorm, förstår ju var och en. Det finns ett stort antal vetenskapliga studier som visar att barn uppvuxna på landet inte är lika stressade och inte lika mottagliga för sjukdomar som barn uppvuxna i stan. Lungkapaciteten lär ska vara väldigt mycket bättre hos ”lantisbarn” än ”stadsbarn”. Jag är glad att min dotter fick växa upp på landet och lära sig om naturen och vara den nära. Svårigheten kommer ju när barnen växer upp i tonåren och en känsla av att ”sitta fast” ute i ödemarken griper tag om dom. Dock var inte det anledningen till att jag flyttade till Göteborg. Jag hade ju mitt hus kvar medans jag bodde i Göteborg och åkte hit till Sundals Ryr varje helg. Det gav mig lite av ett nomadliv som jag inte kände mig bekväm med och kontrasterna blev så påtagliga eftersom jag kontinuerligt upplevde båda alternativen. Jag började ”känna av” trafikbruset och det omgivande dånet och bruset som aldrig tog slut. Inte ens på natten. Här i Sundals Ryr, i Soldalens ro, kan man alltsom ofta lyssna till stillheten och låta sig översköljas av den. Här kan man ladda sina batterier och finna ro. Här vill jag leva, här vill jag bo.