Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag lägger in nya kåserier i mån av tid och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Möte med det okända

             

 

Jag har ynnesten att bo nära naturen vilket är underbart eftersom jag älskar den. Det finns så mycket vackert och det ger mig ett sådant lugn. Häromdagen då vi gick vår sevanliga promenad, hunden och jag, mötte vi på mycket nära håll ett rådjur med två små kid. Efter det har vi träffats igen och jag finner det underbart att den inte ser oss som ett hot. En del djur, speciellt rådjur, lubbar ju tll nästa socken när de märker att man nalkas. Det känns väl sådär att vara den som föranleder en vilja hos motparten att vara så långt ifrån undertecknad som möjligt. Nåväl, jag har också haft förmånen att se en vessla, också den på nära håll, under en nyligen genomförd promenad. Nu är ju vesslor otroligt snabba så det gäller att titta åt rätt håll då den kommer. Tittar man åt väst och den kommer i öst har man ju missat hela föreställningen oavsett hur snabbt man vrider på skallen.

 

När jag var liten och vi precis hade flyttat till sverige bodde vi under en period i en torp i skogen (lite som jag gör nu faktiskt). Jag rörde mig mycket i skog och mark och hade ju hela skogen som lekpark. Det jag kunde ha synpunkter på var det magra antalet lekkamrater. Jag kompenserade det med hittepå vänner. Oj vad skoj vi hade stundtals. Sedan åter andra stunder beklagade jag mig högt och ljudligt över hur tråkigt det var. Jag ville verkligen att alla skulle veta det. Sedan har jag ju lärt mig att även barn i stan kunde ha tråkigt men då trodde jag verkligen att det bara var stackars lilla jag som hade det så. Men jag lärde mig ju att roa mig själv på olika sätt. Vid ett tillfälle var jag ute i skogen och hade klättrat upp på en stor sten. Varför jag hade gjort det minns jag inte just nu men att jag hade gjort det står klart. Plötsligt fick jag syn på ett, för mig då, okänt djur stå också den på en sten en liten bit bort. Jag visste inte vad detta var för ett djur och hade mycket stor respekt för de vilda djuren och blev således väldigt rädd samtidigt som jag kände en stor nyfikenhet. Djuret såg ju ut som en katt fast mycket större. Jag tyckte att den var väldigt fin och ville nog gärna fram till den. Jag antar att jag gjorde en ansats till att närma mig den för plötsigt fräste den öronbedövande högt tyckte jag. Jag blev skiträdd och vände blixtsnabbt om och började snabbt springa därifrån. Nyfikenheten tog dock överhand och jag vände mig om och blev snopen då jag fick se den fly åt andra hållet. Jag insåg då att vi båda hade blivit lika rädda och sprungit åt varsitt håll. Klassisk seriestrip bild egentligen. Båda känner sig sturska och modiga utan att egentligen vara det viket avslöjas i den skarpa situationen som uppstår då nyfikenhet och rädsla möts mellan två juvenila, för varandra, okända arter. Jag kan tänka mig bilden där två stycken individer plötsligt blir varse varandra och överrasking blandat med nyfikenhet och rädsla präglar situationen och rädslan tar överhand samtidigt vilket resulterar i snabb reträtt för båda. Jag har ett minne av besvikelse av att ha kommit till insikt om att den inte skulle ha attackerat mig och att jag rent av skulle ha kunnat betrakta den närmare om jag inte varit så feg. Mamma berättade sedan, baserat på min beskrivning att det var ett lodjur jag mött.

 

Jag har, i mina tidigare kåserier, berättat om olika grävlingsmöten. Det är numera mer av ett stående inslag under mina promenader att möta minst en grävling på ett eller annat sätt. Den mest dråpliga hittillsdags är, för mig, ändå den gången då jag krockade med en till fots. Jag vet inte om vi träffats sedan dess. Jag har en viss svårighet att urskilja individer men det troliga är att vi har det och lyckligtvis har den inte sparkat tillbaka. För dig som inte känner till historien kommer den här. För dig som känner till den kan du ju hoppa fram ett stycke i texten men var försiktig så att du inte missar något. Det var under en morgonpromenad med hunden. Det var lite skumt ute fortfarande eftersom solen inte stigit upp ännu. Vi, min hund och jag, mådde gott och hon läste sin morgontidning och jag tänkte på annat, såsom jag brukar göra. Plötsligt, ur tomma intet, rammas höger ankel av något hårt och trubbigt och i samma stund hör jag ett upprört -hörf, hörf, hörf! Jag försökte bringa klarhet i vad som hänt och fick syn på en grävling som anklagande tittade på mig och sprang över till andra sidan vägen. Hunden blev exalterad eftersom hon alltid är med på noterna då det vankas stoj och glam. Händelsen var snabbt över men registrerad i mitt minne som ett kärt sådant och som varande en händelse som jag berättar så många gånger tillfälle ges.

 

 

Jag har också ynnesten att ha en hackspettfamilj som nära granne. Jag har ett fågelbord precis utanför köksfönstret. Jag brukar betrakta bordsbesökarna då jag sitter och äter frukost. På så sätt kan man säga att vi äter frukost tillsammans. Denna vår fick hackefamiljen två barn och jag fick ynnesten att få även dem som frukostsällskap.

 

Jag lägger ut kokosfett vilket Hacke älskar och vilket också gör dem till lojala kunder i min fågelrestaurang. Hackemamma kommer till fågelbordet först och sätter sig på kanten och hackar loss små kokosfettbitar samtidigt som hon är mycket vaksam uppåt för att se att inget hotar. Vidare måste hon ju locka dit sina telningar så rätt vad det är hoppar hon upp på fågelbordstaket och lockar på de små och plötsligt dyker de upp och sätter sig på taket även de varvid hakemamma stoppar in kokosfett i deras näbbar. De små är inte så små, de är nog storleksmässigt lika sin mor. Enligt färgteckningen ser det ut att vara två killar. Det ser så härligt ut när jag får titta på dem på så nära håll medan jag dessutom njuter en härlig frukost. Så långt allt väl men det höll på att bli komplikationer här. Hackemamma kom i vanlig ordning först och satte sig på kanten och åt. Sedan tog hon en bit i näbben och hoppade upp på fågelbordtaket för att mata sin lilla. Under tiden hackemamma åt hade ett hackebarn redan anlänt men denna satte sig på stolpen under bordet och klättrade på den uppåt. Bordet sitter fast på en enda stång vilket gör att stången sitter fast mitt på undersidan. Eftersom jag dessutom hängt på galler som, för att förhindra husets katter att se på fågelbordet som ett uppdukat smörgåsbord för dem, hänger ner på sidorna hamnade hackebarnet i en knivig situation. Den vägen kunde den ju inte ta sig upp till mamma men den gjorde ett antal försök samtidigt som den uttryckte sin frustration över att inte nå hackemamma. Hackemamma å sin sida stod uppe på taket och lockade samtidigt som dess rörelser var på traditionellt hackemaner varvid den liknar en paranoid galning som lätt borde kunna få nackspärr. Detta för att de alltid måste titta uppåt och se så ingen rovfågel kommer och tar dem. Detta gör de genom att först sitta och, till synes, hacka i sig av det goda för att sedan vika huvudet bakåt och sedan framåt ett antal gånger i en mycket snabb sekvens. Hackemamma verkade undra var hennes telning var och telningen verkade förvirrad av att ha hamnat under något tak av något slag. Plötsligt fick telningen nog och flög bort till en björkstam och satte sig. I den stunden fick hackemamma syn på sin telning varvid hon beslöt sig för att flyga dit och mata där. Ni ser, det kan vara nog så händelserikt även utanför ett köksfönster.

 
 

 

 

Kommentera här: