Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Rapport från en pendlare

Att pendla långt med tåg är inte alls så långtråkigt som många tror. Det händer saker utefter resan som kan ge resenären något att berätta om under långa mörka vinterkvällar. Idag var en händelserik dag på den fronten. Ett ställverk hade brunnit till grunden vilket naturligtvis ställde till problem. Jag är en van pendlare så jag kollade innan vad som gällde och fick informationen att halva sträckan skulle bli tåg och sista halvan buss. Om ni la märke till det så sa jag inledningsvis att jag är en VAN pendlare och då vet jag ju att informationen inte alltid stämmer. Nåväl, glada i hågen eller snarare fulla med farhågor åker vi iväg vid utsatt tid. Vi ankommer den station där vi enligt utsago skall byta till buss. Alla resenärer anmodas kliva av och ta sig till hållplats 5. Jaja muttrar vi, vi ska men var är hållplats 5? Vet inte är svaret. Vi börjar unisont sucka och mumlar -det är ju typiskt! Klungan resenärer börjar i en lång ringlande ström gå uppför trappor, över motorvägen och nedför trappor till den sida där bussar till synes avgår. Dock icke vår buss visar det sig. Där fanns ju ingen hållplats 5. Där fanns bara bokstavshållplatser.

Då täten av klungan insett att hållplats 5 inte fanns åt det hållet och börjar vända uppstår förvirring och trängsel. En del frågar rakt ut - Vad fan gör ni? Andra står förvirrat och försöker med hjälp av ögonen be om hjälp att förstå vart man ska. En del ser bara förvirrade ut, andra arga och irriterade och åter andra är fyllda av uppgivenhet. Sedan finns det alltid en skara som skrattar och tar det med ro. Innan hela klungan har vänt har lite upprörda känslor uttryckts och sarkasmer utslungats och ett och annat blodtryck har ökat oroväckande. Slutligen var klungan på väg tillbaka, dvs. trapporna upp, över motorvägen och nedför trapporna. JA, vi har hittat hållplats 5 utbrast vi när vi anlände densamma. Den hållpatsen var ju inte tänkt att inrymma ett helt tåg med resenärer visade det sig. Således stod vi likt en lång ringlande kö in mot ett populärt evenemang utefter motorvägen där fordon passerade i hög hastighet. Någon förbipasserande kanske undrade vad som skulle ske där på vägen, eftersom vi stod där och spanade. Kanske var vi olycksentusiaster som stod och väntade på att något intressant skulle hända? Eller så var vi bara vanliga pendlare vilka nu, där vi stod och huttrade, gav de av de förbipasserande som hade  haft dåligt samvete för att de valt bilen istället för allmänna kommunikationer en känsla av välbehag och kanske rent av en illvillig tanke som –Det kan ni gott ha!

Enligt informationen skulle det stå en buss och vänta på oss men inte ens de av oss som hade bra synskärpa kunde se någon buss. Tålmodiga som vi är, vi pendlare, stod vi och väntade en stund. Till slut börjar ju några undra om det finns alternativ. Andra svär högt och andra stampar med foten och förkunnar att -Så här får det fan inte gå till! Sen finns de de som tar till det tunga artilleriet. Detta skedde då klungans tålamod tagit slut och klungan så sakta börjat vända tillbaka mot perrongen igen. På perrongen stod ett tåg inne och i samma stund som klungan anlände till perrongen öppnade lokföraren en liten fönsterlucka och sköt ut huvudet likt en gök i en gökklocka. Han sa inte koko till min stora besvikelse men händelserna utvecklade sig så att det blev händelserikt ändå. En av oss vilsna resenärer hade nu fått nog och såg plötsigt framför sig en representant ur organisationen som var orsaken till frustrationen och nu minsann skulle få veta hut och tog därför fram det tunga artilleriet. Hon stövlade resolut fram till göken, förlåt lokföraren och började gorma och svära likt en ogenerad sjöbuss samtidigt som hon stampade med foten och hötte med fingret mot lokföraren som nu började likna en slokörad dränkt katt. Den dränkta göken, förlåt katten, insåg att här finns inget annat att göra än att försöka bringa klarhet till denna upprörda mobb. Resolut tog katten, förlåt lokföraren, fram telefonen för att leda denna vilsna upprörda klunga rätt. Det gjorde han rätt i för plötsligt fann han information som visade sig stämma ända in i mål.

Vi anlände slutdestinationen ett par timmar efter utsatt tid. För en del av oss blir det ju verkligen problematiskt då vi blir två timmar sena till jobbet. Andra har det inte lika besvärligt. Oavsett det så fick vi alla med oss något vi kan berätta om. Hemvägen blev rolig även den. Lyckligtvis hade man satt in ett längre tåg så att den stora skaran pendlare skulle få plats. Jag satte mig på en plats med fyra platser där man sitter två och två mitt emot varandra med ett bord emellan. På andra sidan gången satt de tre och tre mitt emot varandra också de med ett bord emellan. Diagonalt mitt emot mig satt två herrar och mitt emot dem satt ytterligare två herrar. Jag fick intrycket av att dessa också pendlade samma sträcka som jag eller åtminstone delar av den. De talade om morgonens tågproblem och jag blev underkunnig om att de bevisligen befunnit sig på samma tåg som jag den morgonen.

Den ene av dem frågade hur det hade gått att komma fram på morgonen. Jotack, svarade den andre, det tog ju sin tid. Det blev ju väldigt mycket försenat. Jaha, säger du det svarar den förste talaren hur lång tid tog det då? Tja, svarar den andre, det tog väl en sådär två timmar. Ja, två timmar tog det för mig också svarar den förste talaren. Det var ungefär här jag såg vad som pågick och insåg att jag hade dragit helt fel slutsats. Hans svar blev ju lite märklig eftersom de redan innan konstaterat att de rest med samma tåg. Det roliga var att den andre talaren började se lite förvirrad och undrande ut och då förste talaren frågade efter en helt annan person om huruvida den var hemma eller ej och kunde ta ett samtal blev andre talaren varse att förste talaren inte alls hade talat med honom utan med någon helt annan i sin telefon. Ända till den punkten i dialogen hade den ju förflutit friktionsfritt och inga som helst skärmystlingar hade utbrutit. Dessa två hade en hjärtlig dialog helt enkelt. Anledningen till att jag insåg vad som pågick något innan andre talaren var att jag plötsligt fick syn på den lilla sladd som gick från inuti jackan och till hans högra öra och därmed hann tänka –Vänta nu, han snackar nog i telefon! Talare nummer två antog en min av att inget alls hade hänt. Dialogen var bara över helt enkelt och han hade inget mer att säga till denne man. Inte på hela resan faktiskt. Själv gömde jag mig bakom en bok.

Kommentera här: