Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag lägger in nya kåserier i mån av tid och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Jag ser faktiskt bra

 

Jag borde börja använda glasögonen mer. Att inte göra det kan leda till förvecklingar och utgöra en fara för omgivningen och mig själv. Härförleden var jag ute och promenerade med min hund. Vi strosade vägen fram i solskenet båda utan det minsta bekymmer i sinnet vi kunde kalla vårt. Solen sken, fåglarna kvittrade sin glada trudelutt och naturen blommade för fullt. Jag hade, som vanligt, inte mina glasögon på mig men det kunde inte bekymra mig mindre.

Jag strosade på, glad i hågen, och såg allt jag ville se. Jag ser väldigt bra utan glasögon, tycker jag själv. Det är själva finjusteringen, på håll, som kan vålla bekymmer men då kan jag ju gå närmare om det skulle kännas angeläget. Vi strosade alltså vägen fram Nalle och jag, han hette så min hund, då vi fick syn på en häst som stod på vägen. Vi försökte, både Nalle och jag, se om vi kunde lokalisera en ägare till hästen. Men hur vi, hmm…nåja jag, tittade  kunde jag inte se någon. Vi fortsatte alltså vägen fram i övertygelse att hästen slitit sig och att ett sökande av ägare var av nöden.

Jag hade två grannar att välja mellan som ägare till den förlupne travaren. Fast besluten att hitta ägaren och därmed genomföra dagens goda gärning ökade vi takten och närmade oss hästen. Vid pass tjugo meter ifrån nämnde travare tyckte jag att hästen var ovanligt stor. Ju närmre jag kom desto mer tyckte jag den växte. Jag delgav Nalle denna min åsikt men han gav den ingen notis. Han var mer intresserad av något vid dikeskanten, troligen grannens tik som varit där och pinkelurat. Hopplöst med Leonbergerhanar som viger sitt intresse mer åt Bordercollietikar än åt sin mattes funderingar. Vid pass ett par dryga meter ifrån genomfors mitt anlete av skalans alla känslouttryck i nu nämnd ordning; välmående – förvåning – liten gnutta insikt – bestörtning – förvirring – en aning lite mer insikt – bestörtning –total  insikt – beslutsamhet.

Det som skett var nämligen det att jag kommit närmare och fått en skarpare syn på tillvaron så tillvida att min synskärpa och avståndet till föremålet för betraktelsen sammanföll till ett. Hästen utan ägare hade förvandlats från att vara häst utan ägare till en jättelik älg. Många tankar genomfor min omtöcknade hjärna och då maskineriet till slut gnisslat färdigt fanns en tanke kvar och det var –Vänd om och gå lugnt härifrån. Hos mig var tanke och handling ett. Jag manade viskande Nalle att vända om, som inte alls tyckte att det var en bra idé men som uppgivet fogade sig i mattes beslut. Mitt hjärta bankade som besatt och höll på att slita sig loss från sina förtöjningar men med min starka beslutsamhet tvang jag mig själv att gå lugnt och att inte börja springa.

Bakom mig hörde jag älgens klövar mot asfalten följa mina fotspår. Jag kände att mitt hjärta snart skulle slita sig om inte något lugnade den och ljudet av en förföljande älg hjälpte föga. Jag vände mig om och mycket riktigt den hade beslutat sig för att följa med mig på eftermiddagskaffe. Jag betvang mig till mitt yttersta att behålla mitt yttre lugn trots att mitt inre var ett inferno. Plötsligt stannade hovslagen mot asfalten och jag vände mig åter försiktigt om. Älgen hade gått ner i diket och betraktade mig och Nalle med en förvånad och nyfiken blick. Vi stannade där vi stod, Nalle och jag. Där stod vi alla tre och betraktade varandra en stund tills älgen slutligen bestämde sig för att han hade andra ärenden att uträtta och därmed inte skulle hinna med en eftermiddagsfika med oss och med stora älgkliv lunkade till skogs. Mitt hjärta hade återtagit sin lugna rytm och jag beslöt mig för att fortsätta vår solskenspromenad och vände om för att fortsätta då jag fick en förebrående blick från Nalle som sa –Har vi bestämt oss för vilket håll vi ska gå åt nu då?

Kommentera här: