Denna hemsida innehåller i första hand kåserier. Dessa kåserier är tagna ur händelser och upplevelser i mitt liv. Det innebär att DU som läser dem eventuellt kan känna igen dig men den igenkänningen är endast perceptuell eftersom jag, som författare till dem, förbehåller mig rätten till en konstnärlig twist i kåserierna. Jag kommer att försöka lägga in minst ett nytt kåseri i veckan och hoppas att du som läsare har minst lika roligt när du läser dem som jag har när jag skriver dem.

Skakad men inte störd?

Det har varit OS och jag har varit en lipsill. Jag har gråtit när det har gått bra och jag har gråtit när det har gått dåligt och jag har gråtit när det har gått rent generellt. Jag har blivit upprörd också. Jag blev riktigt upprörd när Pia Sundhage fick frågan om hon kunde leda ett herrlag! ?!? Frågan i sig säger mer om frågeställaren än annat men Pias svar var klockrent. - Angela Merkel kan leda ett land... Ibland kommer fördomar upp till ytan och avslöjar oss ganska brutalt. Grejen är väl att fördomar är svåra att få bort. Det är ju värderingar som vuxit fram under en lång process. Inte ens VitaPro hjälper men vi får ha tålamod. Tålamod att vänta ut det och det kan ta en generation eller två. Den händelse jag nu ska berätta om kunde ha varit ett utslag av fördomar men jag vet att det inte var det. Personen ifråga ifrågasatte alla. Vilket kön man än var, vilket ursprung man än hade eller ens hur gammal man än var.

Jag ägde en DAF en gång i tiden, även kallad Remjohan. En liten burk som ven som en siren där man for fram. Dock var det inga problem för min del för jag satte på stereon så högt att musiken överröstade billjudet (hmm...kanske en av anledningarna till att jag hör så härsket numera?! Nåväl). Det svåra var när jag startade bilen, allra helst på morgonen, eftersom stereon troligast nog var på högsta volym. Jag var och är väldigt morgontrött. När jag vred på tändningen startade stereon och jag lättade avsevärt från sätet då stereon började skråla för fulla muggar. Det var ett upvaknande som hette duga. Nackdelen var väl att jag såg ganska stirrig ut under en period och detta kude ju skrämma vettet ur en medtrafikant som råkade rikta blicken mot undertecknad under just ett sådant ögonblick. Hoppas det aldrig har lett till något allvarligt. Denna bil hade en annan fantastisk egenskap och det var att man kunde köra lika fort bakåt som framåt. Detta tordes jag dock aldrig nyttja till fullo.

 

Bilen var väldigt liten och behändig och röd och benämndes av illvilliga bekanta som "röda faran". Vid tillfället jag nu ska berätta om packades omnämnda bil. Jag och min kompis samt min hund packade in oss i densamma för att ta oss till och från en hundutställning som vi skulle bevista. Själva händelsen utspelade sig på hemvägen. Vi hade tagit oss en bit redan och strax utanför Enköping stannade jag till i en korsning eftersom jag hade stopplikt. Då det var fritt fram för vår del lade jag i ettan och gasade så som brukligt är. Det var då jag kände att något hade hänt. Något som fick min annars så fredliga bil att bete sig mycket underligt. Min helt, till händelseutvecklingen, oförstående hjärna försökte förtvivlat hitta en rimlig orsak till denna omruskning samtidigt som den ruskades om så till de milda grad att jag trodde den och hela jag skulle upplösas i atomer. Jag stannade till och med till vid kanten av vägen och försökte utröna vad det var som skedde. Jag frågade min väninna -vad händer? Hon å sin sida frågade -vad gör du? Det som skedde och som vi på ett mycket intelligent sätt försökte utröna varför den betedde sig så var att bilen skakade så fort den rullade så till den grad att det tog ett tag för oss att sluta ruska efter att bilen stannat. Det skakade så intensivt att vi trodde att vi skulle krackelera i atomer och upplösas. Det kändes till och med som att vi talade i staccato då vi försökte komma på vad det var. Så fort bilen kom i rullning satte det igång. Jag kunde inte ens se klart i backspegeln noterade jag. Detta på grund av att backspegel, jag, mina ögon och hela världen faktiskt skakade på ett sätt som var obeskrivbar. Detta går inte konstaterade vi och under tiden vi satt där vid vägkanten och försökte få bukt med svängningarna i våra kroppar stannade en hjälpsam man och frågade om vi behövde hjälp. -jaaaa, sa vi unisont. Eller kanske lät det mer som -ja a a a a? Han bogserade oss till närmaste mack och till och med då skakade bilen så att vi höll på att krackelera i flisor. Vvvii ttttackckckadde mmannnnnennn ssååå hjääärtttlligtt ffförrr hhjjällpen och uuundrradde vvaad vvi skkulee gggöra nnnuu. På macken fanns ingen som kunde hjälpa oss men jag tänkte att jag får ringa min dåvarande sambo. Han var väldigt duktig med bilar och jag tänkte att han kanske kan ställa en diagnos med min målande beskrivning som ett gott underlag. Han ikullkastade genast mina förväntningar och sa att det jag beskrev omöjligt kunde hända. Harmset kunde jag konstatera att han ju inte alls var så klok som jag hade trott. Inte alls klok faktiskt och hans nästa uttalande fick mig att tänka att denne man faktiskt var ett riktigt nöt. Detta konstaterade jag då jag precis hade beskrivit händelseförloppet med bogsering och allt då han säger att han ska ta med sin kompis och bogsera hem bilen. Jag försökte nå in i hans kognitiva centra medelst förklaring och beskrivning och klargörande att det alls icke gick att framföra bilen på något sätt varpå han svarade, -klart det går. Jag insåg att det var lönlöst att förklara och tänkte att han får väl skaka hem de flera tiotal mil som återstod från händelsernas centrum till vårt gemensamma hem. Det hela slutade med att de fick lämna DAF'en där för att åka hem och hämta en bilkärra och köra hem DAF'en med. Det blev ju ett antal extra mil men jag försökte förklara. Med svansen mellan benen konstaterade han att jag hade rätt. Den gick inte att köra utan att hjärnan blev till en milkshake och det vill man ju icke. Tydligen, fick jag veta långt senare, så var DAF'en spiralupphängd och dessa spiraler hade lossat och trasslat ihop sig. Därav blev vi till väl skakade coctails under våra försök att ta oss framåt min väninna och jag. Jag är inte säker på huruvida jag har återhämtat mig än, jag menar, någon del i kroppen kan ju ha hamnat på fel ställe under den omskakningen och aldrig hittat hem igen. Vad vet jag? Shaken not stirred?!?

 
Jag måste passa på att berätta om ytterligare en händelse med denna bil. Vi hade mycket kul ihop "röda faran" och jag. Denna episod utspelade sig på vintern och jag och en till var på väg hem till samma väninna som var med i den tidigare berättelsen. Vi är faktiskt fortfarande vänner trots allt. Min väninna bodde på landet och sista biten fram till huset var en grusväg som gick mellan två åkrar. Vid detta tilfälle var denna lilla vägsnutt utrustad med två djupa fåror formade av normalstora bilar med där tillhörande hjulbredd. Min lille DAF var det lite smalare hjulbredd på. Inga problem tänkte jag. Ena hjulparet i ett av spåren och det andra uppepå och tungan rätt i mun så ska det nog gå. Vid detta specifika tillfälle var hela nejden täckt av glansis och så också den lille vägsnutten. Inget hinder tänkte jag och körde glatt in på den omnämnda grusvägen. Plötsigt, ur tomma intet, krängde det till och min hjärna försökte förtvivlat hänga med i händelseutvecklingen. Min medresenär lät mig förstå att hon upplevde samma sak lyckligtvis annars var det en ganska nära tanke för mig att tro att jag mist förståndet alldeles. Jag körde mycket sakta på isen och hjulspåret var ganska djupt och ytan runt spåren tillät inte båda hjulparen vara uppepå. Plötsligt krängde det, som jag redan nämnt, till och min första tanke var att jag missat lite i fåran. Den tanken var lite rätt men ändå så fel. Jag kände igen scenen framför mig men något var fel. Sakta sakta gick signalen omkring uppe i hjärnkontoret. Jag kunde nästan höra tankens väg via synapserna. Vi hade uppenbarligen vänt etthundraåttio grader på en tusendels sekund och hade lagt oss så fint med ena hjulparet i fåran och det andra uppepå. Eftersom jag hade en automat var det ju bara att fortsätta. För en kort sekund kändes det som att mitt huvud hade vridits dessa hundraåttio grader men kroppen stannat kvar åt andra hållet. Den känslan var absurd. Jag vet än idag icke exakt hur detta egentligen gick till men det var ju bara att åka fram på fast mark och vända och göra ett nytt försök. Sagt och gjort och denna gång åkte vi hela vägen utan mankemang. Min väninna berättade då vi kom fram att hon tittat ut genom fönstret ena sekunden och sett oss komma för att i nästa stund se oss på väg bort. Detta upptåg hade gjort henne väldigt förbryllad. Hon hade lagt pannan i djupa veck och hade fortfarande den uppsynen då vi till slut anlände. Jag klandrar henne inte, jag menar, jag själv hade ju huvudet bak och fram.
 
 
 
 

Kommentera här: